Ledare

Laila Vianden: Arbetskraftsinvandrarna blir syndabockar för sina egna problem

Lingonskörd plockad av bulgariska bärplockare som lever i en improviserad bosättning i skogen utanför Tierp. Foto: Bertil Enevåg Ericson/TT.

Förutom att hamna i människohandelsliknande situationer där de luras till Sverige på felaktiga premisser och sedan tvingas betala tillbaka sin löner målas dessutom arbetskraftsinvandrarna ut som själva orsaken till problemen.

Ledare

Socialdemokraterna vill reglera arbetskraftsinvandringen. Föresatserna är inte alls dåliga. Det nuvarande systemet som infördes av Alliansregeringen och Miljöpartiet 2008 ställer få krav på arbetsgivaren. Kontrollerna har därefter hårdnat gradvis men förblir otillräckliga för att komma till rätta med den hänsynslösa exploatering som avregleringen öppnade för. Vi har alla läst om byggarbetare med skamlöner, bärplockare som lurats hit under falska förespeglingar, handel med uppehållstillstånd och de mest vidriga arbetsförhållanden som man faktiskt inte ens kunde föreställa sig för egen fantasi.

Systemskadorna av den otillbörliga konkurrens och den löne­dumpning detta inneburit är också svår att överblicka. Bristerna har dessutom varit kända under tio års tid utan att politiken agerat. De som fått ta smällen är dels människor som redan arbetar i Sverige, men framförallt de som haft oturen att hamna hos en oseriös arbetsgivare – under åren har en rad missförhållanden uppdagats. Däribland städare som tjänar 12 kronor i timmen och kabeldragare som närmast varit utsatta för människohandel. Dessa missförhållanden leder ytterst sällan till några som helst konsekvenser för arbetsgivarsidan.

Udden i Socialdemokraternas förslag riktas mot arbetskraftsinvandring utanför EU och EES. I stället för dagens system vill Social­demokraterna införa en prövning av behovet på arbetsmarknaden. Det måste råda arbetskraftsbrist för att någon ska kunna ges arbetstillstånd. Man vill också införa hårdare förhandskontroller av företag som ansöker om tillstånd för arbetskraftsinvandring, sanktioner mot arbetsgivare som ändrar villkoren utan att meddela detta, samt skadestånd till anställda som utnyttjas. Det är bra förslag. Skulden för förslumningen av arbetsvillkoren inom vissa branscher behöver placeras där den hör hemma – hos oseriösa arbetsgivare. På en sund arbetsmarknad ska arbetskraftsinvandring aldrig kunna liknas vid slavhandel.

Problemen är dock delvis lockelsen att tala om förslaget i termer som stämmer in i det redan uppskruvade tonläget kring migrationsfrågor, såsom skedde i Storbritannien, och delvis att bekymren på den svenska arbetsmarknaden inte upphör med strypt migration från utomeuropeiska länder.

Daria Bogdanska, den fackligt organiserade serieförfattaren som skildrat sin vardag som papperslös migrantarbetare inom restaurangbranschen i albumet Wage slaves, påpekar i en Twitterdiskussion med Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratiska Tiden, att det 2020 tilldelades cirka 1 500 arbetstillstånd för städ- och restaurangjobb. Jämförelsevis arbetar över 100 000 arbetskraftsinvandrare från Öst- och Sydeuropa i Sverige. Hon efterlyser en politisk lösning som riktar sig mot de viktigaste aktörerna i sammanhanget; nämnda oseriösa arbetsgivare och den skattefinansierade rot- och rut-branschen som eldar på utvecklingen.

Bogdanska drar också frågan till sin spets. Om man inte slår undan förutsättningarna för fusket genom exempelvis mer kontroll av företagen, mer anställningstrygghet, mer kunskap, stöd till de som utnyttjas, återstår endast ett utträde ur EU som lösning på problemet.

Hennes slutsats – att åtgärda inbyggda systemfel i stället för att prata som om problemen kommer utifrån – är nödvändig att stå fast vid genom hela valrörelsen.

Arbetskraftsinvandringen är arbetsgivarstyrd. Företagen har ytterst låga trösklar för att få tillstånd att ta hit människor utan att behöva fullfölja sina förpliktelser gentemot dem. Resultatet är en arbetsmarknad med bristande säkerhet på byggen och skuldsättning för att köpa svarthandlade arbetstillstånd kan användas som affärsidé.

Samtidigt har flyktinginvandringen blivit en het politisk fråga med mycket hårda tongångar. Centerpartiet har försökt använda den för lönedumpning för ”enkla jobb” till nyanlända, det blåbruna blocket verkar ha övergivit skyddsbehoven hos asylsökande, samtidigt som man gärna ser ett lönegolv motsvarande svensk medianlön för att försäkra sig om att endast spetskompetens söker sig hit.

I dagsläget lider migrationssystemen av svåra problem, där asylinvandringen baseras på skyddsbehov som ofta negligeras i asylprocessen. Nålsögat är minimalt. Samtidigt öppnar arbetskraftsinvandringen för möjligheten att utnyttja människor som billig arbetskraft. Att den breda debatten ensidigt fokuserar på invandrares alla tänkta brister innebär att arbetskraftsinvandrarna ständigt riskerar att göras till syndabockar för just det system som drabbar dem.

  • migration

Ledare