Jag glömde vantarna hemma och under ett vansinnigt ögonblick funderar jag på att värma mig inne på Coop i stället för att hinna till jobbet i tid. Men så kortsiktig kan jag ju inte vara. Det kan man däremot om man är borgerlig politiker i Göteborg.
Beslutet om att ombilda stora delar av allmännyttan till bostadsrätter är osedvanligt illa tajmat och riskerar att bli en lokal valfråga med sprängkraft. Anledningarna är flera.
För det första är det illa synkat med högerns politik på riksplanet. Genom den blåbruna budgeten stryps bland annat investeringsstödet till hyresrätter och till energieffektivisering i flerbostadshus. Nödvändiga medel som var avsedda att hjälpa till att rusta upp miljonprogrammet och att bygga det som efterfrågas mest på bostadsmarknaden: rimligt prissatta hyresrätter. Just de här justeringarna från det blåbruna blocket innebär dessutom att Sverige riskerar att missa 34 miljarder i återhämtningsbidrag från EU, och i nuläget är det oklart om Sverige kommer att få ut pengarna överhuvudtaget.
Högerns ensidiga fokus på ordningsfrågor gör dem sårbara för starka missnöjesyttringar i andra frågor. Oförmågan att hantera politikens impopularitet tycks tillta i takt med att retoriken kring invandring och ”den vanliga människans” trygghet blir allt mer populistisk. Ett liknande förslag från Liberalerna drogs tillbaka 2019 efter omfattande protester. Med stor efterfrågan på och liten tillgång till billiga hyresrätter utgör det blåbruna beslutet om ombildningar en dödsstöt mot drömmen om en socialt hållbar stad. Ytterst handlar det om människors hem och frågan väcker starka känslor.
Beslutet är dessutom dåligt för staden som helhet. Allmännyttan spelar en stor roll för kommunens möjlighet att klara bostadsförsörjningen och staden går miste om den långsiktigt goda avkastning som allmännyttan ger. Man löser dessutom inte bostadsbristen genom ombildningar. I bästa fall lyckas man ersätta billiga hyresrätter med dyra sådana i takt med den tänkta ombildningen. Vilket innebär att människor med låga och normala inkomster fortfarande har svårt att hitta någonstans att bo. Man stänger därmed staden för ensamstående föräldrar, unga och nyinflyttade.
Beslutet drabbar högerns egna kärnväljare. Under hösten har oron för inflation och räntehöjningar genomsyrat affärspressen. Ändå har Göteborgs höger drivit igenom förslaget om ombildningar. På en marknad där bostadspriserna år efter år skjutit i höjden och många blivit nominella miljonärer på sina ”bostadskarriärer” väljer man att främja stora utförsäljningar, i ett läge när vi riskerar att se kvällstidningsrubriker om räntechocker och småbarnsfamiljer som inte har råd att behålla sina hem.
Hela förslaget bygger också på en lyckokalkyl som växte fram under åren efter finanskrisen 2008. En sorglös lågräntemiljö där centralbankerna pumpar in pengar i marknaden och där riskerna och volatiliteten på marknaden gravt underskattas. Denna era av kraftigt uppblåsta värderingar står inför sitt slut när USA:s centralbank Federal Reserve avslutar stödköpsprogrammen i förtid och flaggar för tre räntehöjningar under det kommande året. Den brittiska motsvarigheten, Bank of England, tog sig inte ens tid att varna inför räntehöjningen. Den bakomliggande bedömningen är att inflationsstegringen utgör mer än en tillfällig hicka och behöver dämpas (som om strulande leveranskedjor skulle ha något med räntan att göra).
Men det är nu de hyresrättsboende göteborgarna ska lockas och pressas att köpa de hem som de redan har rätt till. Utan att det gagnar staden som helhet, och utan att de billigare hyresrätterna ersätts med andra billiga bostäder. Staden gör därmed en kortsiktig vinst, men förlorar en stadig inkomstkälla, verktygen för stadsplanering samt möjligheten att ta sitt ansvar för bostadsförsörjningen.
Inflation brukar innebära att man försöker hålla ned lönerna, att vi i praktiken tvingas arbeta mer för mindre pengar. Men vi ser sällan åtgärder mot utbudssidans prisstegringar. I praktiken bär arbetande människor därmed kostnaderna för marknadens misslyckanden. Det är ingen avundsvärd situation för politiken att navigera i, men fokus behöver ligga på att förbättra villkoren för invånarna. Det innebär bland annat att värna hyresrätten och att fortsätta bygga bostäder som människor har råd att bo i. Allt annat vore kortsiktigt, ideologiskt vansinne.
