Laila Vianden: Moderaternas minikärnkraftverk är teknikoptimistiskt mumbojumbo

Ledare

Ingen kan ha undgått Moderaternas såväl svajiga som ihärdiga utspel i energifrågan.

I stora drag klandrar partiet regeringen för stigande energipriser och menar att detta aldrig hade inträffat med en tydligare satsning på kärnkraft.

I en välvillig tolkning vill man framhålla kärnkraften som en ren energikälla och se en utbyggnad. Framför allt vill Moderaterna satsa på minikärnkraftverk – små modulära reaktorer. Det finns många och relevanta invändningar att göra mot Moderaternas kritik av regeringen, men det finns ändå något rart i teknikoptimismen.

Mest intressant är dock hur inflationen tränger in i valrörelsen, som den ekonomiska realismens hämnd på politiska narrativ som förflyttat sig alltför långt från verkligheten. Inflationens kostnader bärs av konsumenten snarare än företagen, hushållens pengar räcker inte längre lika långt och prishöjningarna är kännbara för alla.

Det är bra att Moderaterna för in frågan i valrörelsen. Vi pratar nu om hushållens ekonomi och om sårbarheten hos människor på landsbygden, där högre bränsle- och uppvärmningskostnader slår som hårdast. Problemet är att högern saknar politiska svar.

Hur tänker man att en ansvarsfull avtalsrörelse ska se ut när majoriteten av landets anställda genomlider den största reallönesänkningen på 30 år, samtidigt som vi redan nu får höra att glappet är omöjligt att hämta in senare? Kommer vi se en justering längre fram eller är det här det nya normala? Frågan är högst relevant för hela löntagarkollektivet, i synnerhet för de lägst avlönade grupperna som redan har det tufft. Sedan januari har priserna på mat stigit med tio procent och trycket på hjälporganisationer ökar – framför allt är det barnfamiljer som ansöker om hjälp med livsmedel.

När levnadsomkostnaderna ökar, men inte inkomsterna, väntar en mycket svår höst för landets ekonomiskt utsatta. Även om de globala råvarupriserna är på väg ned väntas en eftersläpning i prisutvecklingen på grund av dagligvaruhandelns långa ledtider. Och i värsta fall kommer priserna att ligga kvar på fortsatt höga nivåer. Man passar helt enkelt på att höja eller hålla fast vid höjningar eftersom det finns en acceptans för det hos konsumenterna.

Problemet är att människor inte kan välja bort att äta, eller att föda sina barn. När högern, på delvis goda grunder, fokuserar på kostnaderna för drivmedel är det dock knäpptyst om maten. Här förespråkar exempelvis LO-ekonomerna en expansiv snarare än en åtstramande finanspolitik. med utbildningssatsningar för att få ned arbetslösheten, samt omfattande välfärdsinvesteringar. Högern står, i stora drag, för det motsatta: en fortsatt gigifiering av arbetsmarknaden, strama välfärdstyglar samt privatiseringar och utförsäljningar hellre än investeringar i social infrastruktur.

Moderaterna kampanjar dessutom mot ”bidragssverige” och vill höja matmomsen.
En sådan höjning slår direkt mot barnfamiljer, som handlar mycket mat varje månad. Tillsammans med boendekostnaden utgör det den största utgiften. Höjd matmoms äter upp höjningen av barnbidraget som genomfördes 2018. Extra hårt drabbas barnfamiljer som redan har det svårt med ekonomin – lågavlönade, ensamstående, långtidssjuka föräldrar som redan kämpar för att få ihop det. Det slår också mot landets fattigpensionärer – vars pensionshöjning Moderaterna för övrigt motsatte sig.

En uppskrivning av försörjningsstödet låter inte särskilt sexigt under en valrörelse. Men en akut höjning av stödet till ekonomiskt utsatta grupper är alldeles nödvändigt om människor ska ha råd att äta.

Ett annat alternativ vore att helt enkelt sätta ett pristak på maten. Det är inte omöjligt. Frankrike har tidigare haft reglerade priser på bröd. Regleringen stammar från 1775 och infördes efter att upplopp hade brutit ut till följd av höga mjölpriser. Kanske vore det en passande fråga för Moderaterna att driva – att ge paniken hos en kantrande ancien régime en klädsamt socialkonservativ inramning och göra anspråk på det präktiga arvet där välfärdsstatens uppbyggnad och samhällets ansvar för sociala missförhållanden värderades högt.

Det vore också en mer inspirerande höger än den vi ser i dag. I stället för djupare tankar om samhällets bästa får vi modulära reaktorer – ingenjörens våta dröm om tekniska lösningar på samhälleliga problem.