Inrikes

Övervakningen

Laila Vianden: Tidöhögern vill skapa ett angiverisamhälle

Den konservativa regeringens angiverilagar minner om kalla krigets övervakningssamhällen. Foto: Martin Meissner/AP/TT.

Regeringens förslag på anmälningsplikt för myndigheter riskerar försätta redan svaga grupper i rättslöshet.

Inrikes

En av punkterna i Tidöavtalet går redan under öknamnet ”angiverilagen”. Termen fångar precis vad punkten syftar till: en ’informationsplikt’ som ålägger myndigheter och kommuner att rapportera ofta redan utsatta människor till polisen. Det här är inte bara etiskt tvivelaktigt, det riskerar också att skapa juridiska problem.

Förslaget syftar till att inom offentlig förvaltning skapa ”en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig ’illegalt’ i landet.” Därmed blir kommuner och myndigheter skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de ”kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. De ska också säkerställa medborgarstatus vid kontakt samt att rapportera misstänkta fall vidare, även om undantag för ”särskilda ömmande fall” såsom sjukvård kommer att utredas.

Tidöavtalet innehåller även andra punkter som försvårar tillvaron för människor, som ökade befogenheter för polisen att jaga papperslösa, planer på att ”så långt som det är rättsligt möjligt […] begränsa asylsökandes rättigheter”, omfattande möjligheter till övervakning och visitationer, transitcenter, utökade förvar och det uppmärksammade ”vandelskravet”, där regeringen i princip återinför lösdriverilagen från 1800-talet för att ”utvisa utlänningar av bristande vandel […] såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”.

Det är svårt att föreställa sig hur kommunernas prostitutionsgrupper ska kunna hjälpa kvinnor som pressats till prostitution eller lever under regelrätt trafficking. Eller hur arbetskraftsinvandrare som utsätts för brott ska våga ta kontakt med myndigheter för att få hjälp. Angiveriförslaget står dessutom i skarp kontrast till socialtjänstlagen, som anger att verksamheten ska bygga på respekt för människans självbestämmanderätt och integritet, främja trygghet och levnadsvillkor och ett aktivt deltagande i samhällslivet – en grundläggande demokratisk och mänsklig rättighet.

Under de kommande åren kommer både skydd och rättigheter för utsatta människor att försämras samtidigt som samhället får svårare att nå fram med stöd. Decennier av nedskärningar hjälper inte heller, och därför är det beklagligt att många offentliganställda hamnar i en sits där de kan tvingas rapportera människor i behov av hjälp till polisen. Det strider mot den professionella instinkten att värna människor. Just den lojaliteten håller till stora delar ihop välfärden.

Angiverilagen är ett angrepp mot samhällskittet. Välfärdsarbetarna behöver fredas mot uppmaningar till medlöperi. Motståndets tid är nu.

    Inrikes