Snart är det valrörelse igen. Moderaterna backar i opinionen och Johan Forssell, partiets rättspolitiske talesperson, behöver värma upp ordentligt om han ska klara sprinten mot Sverigedemokraterna. Förslaget? ”Omvänd bevisbörda för personer i gängmiljö.” Dömd eller odömd – om du misstänks för gängkriminalitet och har en misstänkt dyr jacka så ska polisen ha rätt att beslagta den. Förslaget är dessvärre inte nytt. Redan i våras föreslog Mikael Damberg samma sak.
Vi står, återigen, inför en valrörelse där ordningsfrågorna kommer att inta en dominerande plats. Visst förpestar gängvåldet livet i många förorter. Men de snäva förslagen på lösningar visar att man inte förstår att våldet finns på fler ställen än så.
Därför är hårdare tag och fler poliser inte tillräckligt. Vi behöver trist, osexig samverkan mellan förskola, skola och socialtjänst. Vi behöver en utvecklad samhällsservice och statlig närvaro som inte är begränsad till uniformspersonal. Vi behöver tidiga insatser för barn som växer upp i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Fritidspedagoger som ser vad som händer utanför klassrummen, fler barn som går ut grundskolan och gymnasiet, en socialtjänst som har kapacitet att prioritera insatser innan läget blir akut och utvecklingen hos den unga människan inte längre går att vända.
Men framför allt behöver vi vidga vår förståelse för våldet. Den politiska bilden är begränsad till hur ”vanliga människor” drabbas av våldet från förorterna. Som ett exempel skrev Aftonbladet ledare följande om bombdådet i Annedal: ”Om någon fortfarande tror att det kriminella våldet i Sverige är ett isolerat problem som bara berör fattiga förorter och där offren alltid är kriminella är det dags att tänka om.” Expressen ledare menade att ”de många sprängdåden är ett allvarligt misslyckande för regeringen – som med sitt 34-punktsprogram lovat att sätta stopp för gängvåldet”.
Det är lätt att vara efterklok, men så snäv är bilden av våldet på två av Sveriges största ledarredaktioner. Det är en brist. Inte minst eftersom de hårdare tagen främst blir aktuella först när det redan är för sent: när bostadshuset redan sprängts, när ett barn redan skjutits ihjäl, när en polis dött i tjänsten och en förtvivlad mamma förgäves försökt få hjälp med barnet som hamnat på glid.
Den ”upplevda otrygghet” som de politiska partierna lägger så stor vikt vid, har ett alldeles för begränsat fokus. För visst är det så att våldet dagligen omsluter oss.
Fram till pandemins utbrott ökade antalet dödsfall till följd av arbetsplatsolyckor fyra år i rad. Enligt Arbetsmiljöverkets analyser sker dödsolyckor oftast i samband med en avvikelse från hur man vanligen agerar, samtidigt som det finns brister i säkerhetsåtgärderna. Det är en sorglig utveckling att det förebyggande arbetsmiljöarbetet åsidosätts på svenska arbetsplatser, och tyvärr slutar det inte där.
Under de senaste fyra decennierna har våld och hot på jobbet varit den typ av våld som ökat mest i samhället. Värst utsatt är vård- och omsorgspersonal, där över en tredjedel drabbas. Förutom stress och små möjligheter att påverka arbetssituationen brottas de även med hot, våld och sexuella trakasserier. Enligt arbetsmiljöverket utsätts kvinnor dubbelt så ofta som män. Anledningen är sönderbantade organisationer med gles bemanning och brist på erfaren personal – en systemisk brist som byggts in genom decennier av besparingar. Landets ledande forskare inom ämnet, kriminologen Sofia Wikman, säger till tidskriften Akademikern att det är konstigt att frågan inte lyfts mer.
Det säger också kriminologen Felipe Estrada till SVT om våldet inom oss. Det är fyra gånger vanligare att vårdas på sjukhus för självskador jämfört med för våldsbrott, enligt Socialstyrelsens statistik. Estrada efterlyser en politisk debatt som tar psykisk ohälsa på allvar och erkänner det som ett samhällsproblem i behov av resurser.
Vi upplever ökad otrygghet trots att den sammanlagda kriminaliteten ligger på relativt låga nivåer. Den kriminalpolitiska dödsdansen kring hårdare tag lär rasera hela våren. Samtidigt utgör arbets- och själslivet oändliga, tysta arenor för trakasserier, hot, våld och skador. En politisk ödemark där viljan till interventioner tycks obefintlig. I den övergivenheten lever majoriteten av våldsoffren. Det borde också vara en valfråga.
