Utrikes 14 augusti, 2020

Landet där förändring är omöjlig

Explosionen i Libanon är en tragisk symbol för ett land som sedan åratal dignar under misskötsel och korrupt finanskapitalism. För att förändring ska kunna åstadkommas i landet där “sekterismen” gör all sådan omöjlig måste undantagstillståndet först utsträckas till alla samhällsklasser

När 2 750 ton ammoniumnitrat exploderade mitt i Beirut och resulterade i en 43 meter djup krater, minst 200 döda, tusentals skadade och tiotusentals förstörda hem, var det nästan en övertydligt symbolisk bild som kablades ut över världen. Det var dels en helt konkret symbol för den osäkerhet och det kaos som landets styre befinner sig i, men också för vad de sociala, politiska och ekonomiska spänningar som byggts upp inom landet under decennier riskerar att leda till.

Det faktum att material till en bomb femtontusen gånger kraftigare än den som högerterroristen Timothy McVeigh sprängde i Oklahoma City 1995 legat helt oskyddat mitt i en miljonstad som Beirut säger egentligen det mesta man behöver veta om hur katastrofalt misskött Libanon är. För Elia El Khazen, socialist och drivande aktivist i oppositionella sammanhang i Libanon, är det glasklart var ansvaret för att detta kunde ske ligger:
– De skyldiga till explosionen i Beiruts hamn är medlemmarna i Libanons styrande skikt. Det är kombinationen av deras nonchalans, girighet, inkompetens och systematiska vanskötsel som har dödat, skadat och gjort människor hemlösa, säger han till Flamman.

Trots, eller på grund av, att de flesta nog inser att det ligger något i detta satte explosionerna igång febrila försök med att avleda ansvaret. I ett första skede manade företrädare från i princip alla etablerade politiska krafter – från Hizbollah till president Michael Aoun – till ”nationell enighet och sammanhållning”, samtidigt som de febrilt försökte flytta skulden till olika tjänstemän och underlydande.
Föga förvånande lät sig libaneserna inte nöja med utsikten att någon tulltjänsteman dras inför rätta. Tvärtom tycks explosionen och den groteska misskötsel som den avslöjade åter ha väckt till liv en proteströrelse mot misskötseln som har pågått det senaste året men som tappade momentum i samband med Corona-pandemin. Lördagens demonstrationer var till exempel de största sedan oktober förra året. Det är inte heller bara vänsterradikaler som protesterar. Även ärkekonservativa institutioner som det maronitiska patriarkatet krävde regeringens avgång i efterspelet till explosionerna.

Efter en helg präglad av våldsamma protester, där mer än 700 personer skadades, och efter att en tredjedel av ministrarna avgått avgick slutligen också regeringen i måndags. Även om det naturligtvis är en framgång oroar sig många för att explosionen snarare ska bli en ursäkt för makthavarna att behålla kontrollen:
– Det är helt nödvändigt att vi stannar på gatorna, säger Elia El Khazen. Undantagstillståndet gör det möjligt för de styrande att kontrollera folkmajoriteten med direkt repressiva metoder, och skjuta ansvaret bort från sig själva eller permanenta en militarisering av samhället.

Förra tisdagens explosion var dock långt ifrån början på Libanons kris. Läget i landet var redan före explosionen desperat. Utöver den extra chock som Corona har inneburit befann sig landet redan tidigare i djup ekonomisk kris. Inflationen har skenat med drastiskt sjunkande reallöner som följd, och statens ekonomi och är i princip körd i botten. För ett land som Libanon som är helt beroende av livsmedelsimport – 90 procent av baslivsmedlet vete importeras till exempel, i första hand genom just den hamn som just totalförstörts – kan detta snabbt leda till en direkt livshotande situation. Enligt Rädda barnen går redan i dag en halv miljon barn hungriga i landet, och UNICEF har varnat för att landet kan drabbas av generell svält om inget görs. Vissa bedömare har till och med varnat för en upprepning av den ökända Seferberlik-svälten under Första världskriget, då hundratusentals människor svalt ihjäl.

Enligt Tina Lawandos, en libanesisk marxistisk aktivist, är detta kulmen på många års allt svårare förhållanden:
– Invånarna har fått kämpa för att överleva i många år, på grund av ständigt dyrare samhällsservice och högre levnadsomkostnader. Den kris vi går genom just nu har bara lagt sten till börda för den libanesiska arbetarklassen.
Till stor del är dock den nuvarande krisen en politisk kris. Förra hösten briserade de största protester som landet sett på flera år. Den 17 oktober demonstrerade så många som två miljoner människor – en tredjedel av Libanons totala invånarantal – och regeringen tvingades avgå. Protesterna gällde allt från korruption till stigande levnadsomkostnader, och omfattade i princip hela landet och alla samhällsgrupper:
– 17 oktober-revolutionen var ett decentraliserat uppror mot de hårda villkor som Libanons invånare tvingats leva under. Det var insikten att kärnan i den politiska konflikten handlar om klass, och inte religion, ras eller vilken ”sekt” man tillhör som gjorde det möjligt för folket att resa sig mot utsugningen, säger Tina Lawandos.

Men det som ett tag såg ut som början till den förändring av det politiska läget som landet så väl behövde har med tiden övergått till att ytterligare spä på känslan av hopplöshet. Det mest talande är att det tycks vara just den letargi och ineffektivitet som protesterna riktade sig mot som besegrat dem. Den libanesiska staten är helt enkelt mästare i att inte åstadkomma något, men också i att inte bryta ihop eller låta sig avskaffas.
Orsaken till denna märkliga kombination är Libanons ”sekterisiska” politiska struktur. Denna har sitt ursprung i en överenskommelse mellan olika religiösa grupper (eller snarare deras ledare, de så kallade zu’amaa) – de så kallade sekterna – om hur makten ska fördelas. Enligt denna ”nationella pakt” (mithaq watani) ska exempelvis presidenten alltid vara kristen maronit, premiärministern alltid sunnitisk muslim, parlamentets talman alltid shiit, och så vidare. Samma sak gäller för parlamentsvalen: alla medborgare röstar efter religiös tillhörighet, vilket gör det i praktiken omöjligt för ett icke-konfessionellt parti att vinna makt.

Syftet var förstås att säkerställa att ingen sekt tog makten på de andras bekostnad. Men trots, eller på grund av, det här systemet har landet skakats av återkommande konflikter om maktfördelningen, varav det 15 år långa inbördeskriget mellan 1975 och 1990 är den blodigaste. Dessutom har systemet bidragit till att ytterligare fördjupa och rota den sekteristiska logiken i samhället: i princip allt i Libanon sker, fördelas eller styrs via dessa etnisk-religiösa strukturer. Och så länge detta gäller även politiken finns knappast något hopp om att libaneserna ska kunna uppnå ett verkligt sekulärt samhälle.
En av dem som djupast har analyserat det sekteristiska systemet är den libanesiske filosofen och marxisten Mahdi Amil (1936-1987). Till skillnad från de flesta liberala eller ”progressiva” kritiker menade han att det är meningslöst att se detta politiska system som ett misslyckande eller misstag. Enligt Amil är just ”oförmågan att, inom ramen för sin egen expanderade reproduktion, avskaffa de förkapitalistiska produktiva relationerna” i själva verket det som definierar den fullt utvecklade kapitalismen i globalt underordnade länder som Libanon.

Att systemet baserar sig på de så kallade sekterna betyder inte att dessa i någon definitiv mening existerar, eller går tillbaka på något som definitivt gör det, till exempel ”religioner” eller ”etniciteter”. Dessa är tvärtom särfenomen som bara existerar inom ramen för just den här sortens stater: ”Sekten är inte ett självständigt helt. Sekten är ingen essens, och inte ett ting. Den är en politisk relation som bestäms av en specifik historisk fas i klasskampens rörelse”, skriver Amil.
Förklaringen till uppkomsten av den hybridform som den libanesiska staten representerar är att den inhemska borgerligheten är så svag och beroende av utländska intressen. För att bevara sin makt måste den alltså låta ”traditionella” former fortleva, och låta ekonomin och staten utvecklas i symbios och ömsesidigt beroende. Enligt Amil är det bara på detta sätt man kan upprätthålla en politisk relation ”som binder de arbetande klasserna till borgerligheten” och omöjliggör politisk opposition.
Följden blir att både stat och ekonomi blir deformerade jämfört med vad vi vanligtvis uppfattar som ett ”modernt” samhälle. Dessutom betyder det att varje krav på förändring av det politiska systemet blir ett existentiellt hot mot den härskande klassens makt, samtidigt som all förändring förblir omöjlig utan just en förändring av detta system.

Tina Lawandros delar i stora drag den här analysen.
– Det är atomiseringen av arbetarklassen som gör det möjligt för den libanesiska borgarklassen att hindra politiseringen av det lidande som arbetarna drabbas av. Den socio-ekonomiska krisen förskjuts i stället till sekterism och identitetspolitik.
Den ekonomiska bas som motsvarar det sekteristiska systemet, som både förutsätter och förutsätts av det, är Libanons groteskt överdimensionerade finanssektor. Landet har visserligen en lång historia som centrum för handel och bankväsende i Mellanöstern, men det nuvarande systemet är till stor del en produkt av återuppbyggnaden efter inbördeskrigets slut 1990. I ett läge då landets produktiva ekonomi var helt i spillror kom den finansiella ekonomin att bli helt dominerande.
– Redan vid inbördeskrigets slut genomförde staten ett antal avregleringar och åtstramningar. För att stabilisera ekonomin knöt man den lokala valutan till dollarn, vilket gjorde ekonomin helt beroende av utländskt kapital. Effekten blev en hyperfinansialisering som den produktiva ekonomin aldrig hämtade sig från, säger Tina Lawandros.

De senaste åren har dock detta i grunden dysfunktionella system antagit nationella proportioner då centralbanken har visat sig befinna sig i maskopi med det privata kapitalet.
– Lokala affärsbanker har lånat ut pengar till staten till extremt höga räntor. Därför är det i dag privata libanesiska banker som äger den största delen av statsskulden.
Föga förvånande har protesterna – utöver kraven på politisk reform – kommit att inrikta sig mycket mot just bankväsendet. Drivande i detta är organisationen Nationalisera bankerna! där både El Khazen och Lawandros är aktiva. Man kräver att staten tar över det privata bankväsendet och att centralbankens verksamhet öppnas för insyn.
– Vår rörelse uppstod efter att Libanons monetära katastrof till slut avslöjades. Vi för dels en kampanj mot landets finanskapitalistiska produktionssätt och samlar arbetare och aktivister från alla olika grupper. Dessutom samordnar vi aktioner från vanliga småsparare som tillsammans stormar banker och kräver att få ut sina pengar, säger Tina Lawandros.

Var den nuvarande krisen kommer att sluta är omöjligt att sia om. Premiärminister Hassan Diab har utlyst nyval som ett försök att avleda demonstranternas ilska. I ett annat system än det libanesiska hade detta förmodligen kunnat leda till något slags förändring. Men på grund av det sekteristiska systemets logik är det knappast möjligt i Libanon.
– Det är avgörande att vi lyckas undvika nyvalen som bara kommer att producera en majoritet snarlik de som styrt landet sedan inbördeskrigets slut, och som är bär ansvaret för såväl det ekonomiska sammanbrottet som för explosionen. Vi måste kontrollera gatorna och bygga upp en parallell maktform av oberoende organisationer och grannkommittéer som kan sköta samhället, nu när vi ser den härskande klassen falla sönder inför våra ögon, säger Elia El Khazen.

Kraven på en grundläggande omorganisering av hela Libanons ekonomi och politiska system är naturligtvis väldiga anspråk. Men det är samtidigt svårt att se hur något mindre än detta skulle räcka. För att parafrasera Walter Benjamin: undantagstillståndet är redan regel för vanliga libaneser. Nu gäller det att utlösa ett verkligt undantagstillstånd som gör det möjligt att hitta kursen ut ur det system som förutsätter det.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.