Landet där förändring är omöjlig

Utrikes

När 2 750 ton ammoniumnitrat exploderade mitt i Beirut och resulterade i en 43 meter djup krater, minst 200 döda, tusentals skadade och tiotusentals förstörda hem, var det nästan en övertydligt symbolisk bild som kablades ut över världen. Det var dels en helt konkret symbol för den osäkerhet och det kaos som landets styre befinner sig i, men också för vad de sociala, politiska och ekonomiska spänningar som byggts upp inom landet under decennier riskerar att leda till.

Det faktum att material till en bomb femtontusen gånger kraftigare än den som högerterroristen Timothy McVeigh sprängde i Oklahoma City 1995 legat helt oskyddat mitt i en miljonstad som Beirut säger egentligen det mesta man behöver veta om hur katastrofalt misskött Libanon är. För Elia El Khazen, socialist och drivande aktivist i oppositionella sammanhang i Libanon, är det glasklart var ansvaret för att detta kunde ske ligger:
– De skyldiga till explosionen i Beiruts hamn är medlemmarna i Libanons styrande skikt. Det är kombinationen av deras nonchalans, girighet, inkompetens och systematiska vanskötsel som har dödat, skadat och gjort människor hemlösa, säger han till Flamman.

Trots, eller på grund av, att de flesta nog inser att det ligger något i detta satte explosionerna igång febrila försök med att avleda ansvaret. I ett första skede manade företrädare från i princip alla etablerade politiska krafter – från Hizbollah till president Michael Aoun – till “nationell enighet och sammanhållning”, samtidigt som de febrilt försökte flytta skulden till olika tjänstemän och underlydande.
Föga förvånande lät sig libaneserna inte nöja med utsikten att någon tulltjänsteman dras inför rätta. Tvärtom tycks explosionen och den groteska misskötsel som den avslöjade åter ha väckt till liv en proteströrelse mot misskötseln som har pågått det senaste året men som tappade momentum i samband med Corona-pandemin. Lördagens demonstrationer var till exempel de största sedan oktober förra året. Det är inte heller bara vänsterradikaler som protesterar. Även ärkekonservativa institutioner som det maronitiska patriarkatet krävde regeringens avgång i efterspelet till explosionerna.

Efter en helg präglad av våldsamma protester, där mer än 700 personer skadades, och efter att en tredjedel av ministrarna avgått avgick slutligen också regeringen i måndags. Även om det naturligtvis är en framgång oroar sig många för att explosionen snarare ska bli en ursäkt för makthavarna att behålla kontrollen:
– Det är helt nödvändigt att vi stannar på gatorna, säger Elia El Khazen. Undantagstillståndet gör det möjligt för de styrande att kontrollera folkmajoriteten med direkt repressiva metoder, och skjuta ansvaret bort från sig själva eller permanenta en militarisering av samhället.

Förra tisdagens explosion var dock långt ifrån början på Libanons kris. Läget i landet var redan före explosionen desperat. Utöver den extra chock som Corona har inneburit befann sig landet redan tidigare i djup ekonomisk kris. Inflationen har skenat med drastiskt sjunkande reallöner som följd, och statens ekonomi och är i princip körd i botten. För ett land som Libanon som är helt beroende av livsmedelsimport – 90 procent av baslivsmedlet vete importeras till exempel, i första hand genom just den hamn som just totalförstörts – kan detta snabbt leda till en direkt livshotande situation. Enligt Rädda barnen går redan i dag en halv miljon barn hungriga i landet, och UNICEF har varnat för att landet kan drabbas av generell svält om inget görs. Vissa bedömare har till och med varnat för en upprepning av den ökända Seferberlik-svälten under Första världskriget, då hundratusentals människor svalt ihjäl.

Enligt Tina Lawandos, en libanesisk marxistisk aktivist, är detta kulmen på många års allt svårare förhållanden:
– Invånarna har fått kämpa för att överleva i många år, på grund av ständigt dyrare samhällsservice och högre levnadsomkostnader. Den kris vi går genom just nu har bara lagt sten till börda för den libanesiska arbetarklassen.
Till stor del är dock den nuvarande krisen en politisk kris. Förra hösten briserade de största protester som landet sett på flera år. Den 17 oktober demonstrerade så många som två miljoner människor – en tredjedel av Libanons totala invånarantal – och regeringen tvingades avgå. Protesterna gällde allt från korruption till stigande levnadsomkostnader, och omfattade i princip hela landet och alla samhällsgrupper:
– 17 oktober-revolutionen var ett decentraliserat uppror mot de hårda villkor som Libanons invånare tvingats leva under. Det var insikten att kärnan i den politiska konflikten handlar om klass, och inte religion, ras eller vilken ”sekt” man tillhör som gjorde det möjligt för folket att resa sig mot utsugningen, säger Tina Lawandos.

Men det som ett tag såg ut som början till den förändring av det politiska läget som landet så väl behövde har med tiden övergått till att ytterligare spä på känslan av hopplöshet. Det mest talande är att det tycks vara just den letargi och ineffektivitet som protesterna riktade sig mot som besegrat dem. Den libanesiska staten är helt enkelt mästare i att inte åstadkomma något, men också i att inte bryta ihop eller låta sig avskaffas.
Orsaken till denna märkliga kombination är Libanons ”sekterisiska” politiska struktur. Denna har sitt ursprung i en överenskommelse mellan olika religiösa grupper (eller snarare deras ledare, de så kallade zu’amaa) – de så kallade sekterna – om hur makten ska fördelas. Enligt denna ”nationella pakt” (mithaq watani) ska exempelvis presidenten alltid vara kristen maronit, premiärministern alltid sunnitisk muslim, parlamentets talman alltid shiit, och så vidare. Samma sak gäller för parlamentsvalen: alla medborgare röstar efter religiös tillhörighet, vilket gör det i praktiken omöjligt för ett icke-konfessionellt parti att vinna makt.

Syftet var förstås att säkerställa att ingen sekt tog makten på de andras bekostnad. Men trots, eller på grund av, det här systemet har landet skakats av återkommande konflikter om maktfördelningen, varav det 15 år långa inbördeskriget mellan 1975 och 1990 är den blodigaste. Dessutom har systemet bidragit till att ytterligare fördjupa och rota den sekteristiska logiken i samhället: i princip allt i Libanon sker, fördelas eller styrs via dessa etnisk-religiösa strukturer. Och så länge detta gäller även politiken finns knappast något hopp om att libaneserna ska kunna uppnå ett verkligt sekulärt samhälle.
En av dem som djupast har analyserat det sekteristiska systemet är den libanesiske filosofen och marxisten Mahdi Amil (1936-1987). Till skillnad från de flesta liberala eller “progressiva” kritiker menade han att det är meningslöst att se detta politiska system som ett misslyckande eller misstag. Enligt Amil är just “oförmågan att, inom ramen för sin egen expanderade reproduktion, avskaffa de förkapitalistiska produktiva relationerna” i själva verket det som definierar den fullt utvecklade kapitalismen i globalt underordnade länder som Libanon.

Att systemet baserar sig på de så kallade sekterna betyder inte att dessa i någon definitiv mening existerar, eller går tillbaka på något som definitivt gör det, till exempel “religioner” eller “etniciteter”. Dessa är tvärtom särfenomen som bara existerar inom ramen för just den här sortens stater: “Sekten är inte ett självständigt helt. Sekten är ingen essens, och inte ett ting. Den är en politisk relation som bestäms av en specifik historisk fas i klasskampens rörelse”, skriver Amil.
Förklaringen till uppkomsten av den hybridform som den libanesiska staten representerar är att den inhemska borgerligheten är så svag och beroende av utländska intressen. För att bevara sin makt måste den alltså låta “traditionella” former fortleva, och låta ekonomin och staten utvecklas i symbios och ömsesidigt beroende. Enligt Amil är det bara på detta sätt man kan upprätthålla en politisk relation ”som binder de arbetande klasserna till borgerligheten” och omöjliggör politisk opposition.
Följden blir att både stat och ekonomi blir deformerade jämfört med vad vi vanligtvis uppfattar som ett “modernt” samhälle. Dessutom betyder det att varje krav på förändring av det politiska systemet blir ett existentiellt hot mot den härskande klassens makt, samtidigt som all förändring förblir omöjlig utan just en förändring av detta system.

Tina Lawandros delar i stora drag den här analysen.
– Det är atomiseringen av arbetarklassen som gör det möjligt för den libanesiska borgarklassen att hindra politiseringen av det lidande som arbetarna drabbas av. Den socio-ekonomiska krisen förskjuts i stället till sekterism och identitetspolitik.
Den ekonomiska bas som motsvarar det sekteristiska systemet, som både förutsätter och förutsätts av det, är Libanons groteskt överdimensionerade finanssektor. Landet har visserligen en lång historia som centrum för handel och bankväsende i Mellanöstern, men det nuvarande systemet är till stor del en produkt av återuppbyggnaden efter inbördeskrigets slut 1990. I ett läge då landets produktiva ekonomi var helt i spillror kom den finansiella ekonomin att bli helt dominerande.
– Redan vid inbördeskrigets slut genomförde staten ett antal avregleringar och åtstramningar. För att stabilisera ekonomin knöt man den lokala valutan till dollarn, vilket gjorde ekonomin helt beroende av utländskt kapital. Effekten blev en hyperfinansialisering som den produktiva ekonomin aldrig hämtade sig från, säger Tina Lawandros.

De senaste åren har dock detta i grunden dysfunktionella system antagit nationella proportioner då centralbanken har visat sig befinna sig i maskopi med det privata kapitalet.
– Lokala affärsbanker har lånat ut pengar till staten till extremt höga räntor. Därför är det i dag privata libanesiska banker som äger den största delen av statsskulden.
Föga förvånande har protesterna – utöver kraven på politisk reform – kommit att inrikta sig mycket mot just bankväsendet. Drivande i detta är organisationen Nationalisera bankerna! där både El Khazen och Lawandros är aktiva. Man kräver att staten tar över det privata bankväsendet och att centralbankens verksamhet öppnas för insyn.
– Vår rörelse uppstod efter att Libanons monetära katastrof till slut avslöjades. Vi för dels en kampanj mot landets finanskapitalistiska produktionssätt och samlar arbetare och aktivister från alla olika grupper. Dessutom samordnar vi aktioner från vanliga småsparare som tillsammans stormar banker och kräver att få ut sina pengar, säger Tina Lawandros.

Var den nuvarande krisen kommer att sluta är omöjligt att sia om. Premiärminister Hassan Diab har utlyst nyval som ett försök att avleda demonstranternas ilska. I ett annat system än det libanesiska hade detta förmodligen kunnat leda till något slags förändring. Men på grund av det sekteristiska systemets logik är det knappast möjligt i Libanon.
– Det är avgörande att vi lyckas undvika nyvalen som bara kommer att producera en majoritet snarlik de som styrt landet sedan inbördeskrigets slut, och som är bär ansvaret för såväl det ekonomiska sammanbrottet som för explosionen. Vi måste kontrollera gatorna och bygga upp en parallell maktform av oberoende organisationer och grannkommittéer som kan sköta samhället, nu när vi ser den härskande klassen falla sönder inför våra ögon, säger Elia El Khazen.

Kraven på en grundläggande omorganisering av hela Libanons ekonomi och politiska system är naturligtvis väldiga anspråk. Men det är samtidigt svårt att se hur något mindre än detta skulle räcka. För att parafrasera Walter Benjamin: undantagstillståndet är redan regel för vanliga libaneser. Nu gäller det att utlösa ett verkligt undantagstillstånd som gör det möjligt att hitta kursen ut ur det system som förutsätter det.