Monika Roll och Thea Holmlund argumenterar i Flamman 50/2020 för att Vänsterpartiet ska ställa sig bakom ökad statlig upplåning för att säkra jobb och välfärd.

Att låna för de mål­sättningarna kan vara en bra idé även om upp­låningen ökar snabbt just nu. Några saker bör man då tänka på:

Det är bra om man vet lite mer precist vad man ska låna till. De investeringar man tänker sig finansiera med de upp­lånade pengarna behöver ge av­kastning. Det är grund­regeln i en kapitalistisk ekonomi. På längre sikt är det bara av­kastning på investerat kapital som skapar grunden för väl­stånd, och bara en progressiv skatte­politik (och ökad kontroll över kapitalets för­flyttning mellan länder) som skapar grunden för välfärd.

Investeringar kan se olika ut och sträcker sig långt utanför infra­struktur. Kompetens­utveckling och breddad utbildning inom områden med stor efterfrågan på profilerat kunnande är uppenbart en intressant investering också i ett välfärdsperspektiv.

Villkoret är dock detsamma: investeringen måste ge avkastning och ha en rimlig möjlighet att på sikt bidra till väl definierade (välfärds)mål. Nästan undantagslöst leder uppfyllda välfärdsmål (bättre hälsa, bättre utbildning, tillgång till bostäder, mindre miljö­förstöring, lägre arbetslöshet) till ökad ekonomisk tillväxt.

Förutsättningen är därför att det man tänker sig göra är väl definierat och att man också definierar prioriteringar som svarar mot bästa avkastning i förhållande till den aktuella situationen och vad man har råd med.

Att låna till driftkostnader är ingen bra idé och leder matematiskt i slutändan till Ebberöds bank. Utformat som tids­begränsade program kan det vara aktuellt att låna till driftkostnader om man till exempel drabbas av en pandemi. Bidrag i pandemins spår ger avkastning genom att undvika att en värre situation, utan bidrag, uppstår inte minst inom sjuk- och hälsovården.

Att däremot tänka sig löpande upplåning för att löpande finansiera (ytterligare) driftkostnader i statsbudgeten, är ingenting att rekommendera. Förutsättningen för det är att kostnaden för upplåningen också långsiktigt är lägre än avkastningen på de driftkostnader upplåningen finansierar. För en i ett internationellt perspektiv liten, exportberoende ekonomi med flytande växelkurs och en inflation och räntenivå som mycket snabbt påverkas av internationella förändringar av inflationen och räntan, är det ett farligt sätt att finansiera finanspolitiken. I det ögonblick fortsatt upplåning inte längre är möjlig, faller den lånefinansierade välfärden samman.

Fördelen med att höja skatter för att finansiera välfärd och jobb är att de kan riktas mot dem som har mest pengar. Skatterna kan också utan problem finansiera driftkostnader. Skatterna har under 2000-­talet sänkts med 250–300 miljarder med omfattande försämring av välfärden som följd. Man kan börja med att höja skatterna med minst lika mycket. Riktat. Det går också att omfördela inom statsbudgeten långt bortom rutavdrag. Den nuvarande militära upprustningen till exempel är inte bara kostsam, den är också farlig.

Alltså: att öka statsskulden ytterligare för välfärd och jobb, utöver den omfattande coronaupplåning som pågår, kan vara bra om man vet mer exakt vad man ska låna till, om man vet att pengarna ger avkastning och om man vet hur prioritetsordningen ser ut. Det kan vara en bra idé att innan man lånar först titta på med hur mycket man kan höja skattekvoten med riktade skatter och också hur man kan omfördela utgifter i statsbudgeten.