Inrikes/Nyheter 22 december, 2021

Lång strid om arbetsvillkor bakom SJ-kaoset: ”De vill göra oss livegna”

SJ förklarar den senaste månadens sjukskrivningar, uppsägningar och inställda avgångar med tekniska problem och smittspridning. Men fackligt aktiva på det statliga tågbolaget ger en helt annan bild: detta är kulmen av flera års strid om arbetsvillkoren, där ledningen till slut har kört över facket. ”Syftet är att personalen ska bli livegen”, säger en högt uppsatt förtroendevald.

När SJ:s presschef Tobbe Lundell pratade med Flamman i mitten av december försäkrade han att tågbolagets problem med sjukskrivningar, uppsägningar och efterföljande inställda avgångar är begränsade.

– Bristerna har uppkommit i en liten del av verksamheten. Till 95 procent fungerar det utmärkt. Där det är felaktigt och innehåller brister är i delar av Bergslagen och Mälardalen. Men där kommer vi snart få ordning på det också, sade han då.

Fokus lades på det nya schemaplaneringsverktyget. I tidningen Arbetet konstaterade Lundell att planeringspersonalen inte är tillräckligt ”intrimmad” för att hantera programmet rätt.

Sedan dess har problemen fortsatt öka. I veckan meddelades att omkring 30 avgångar per dag ställs in över jul och nyår. Ledningens förklaring är omfattande sjukskrivningar på grund av smittspridning och vab.

– Vi ser att influensan går upp som aldrig förr och att även covid-smittan fortsätter uppåt. Det är grunden till detta, säger Peter Kraméus, kommunikationsstrateg vid SJ, till Dagens Nyheter.

Men enligt fackligt engagerade på företaget har problemen djupare rötter. En handfull nuvarande och tidigare förtroendevalda, inom flera förbund och i olika delar av landet, säger till Flamman att det i över fem års tid har pågått en strid om företagets vilja att införa mer flexibla scheman. När Seko, som organiserar majoriteten av personalen ombord, vägrade försämra kollektivavtalet för att passa den nya schemaläggningen fortsatte SJ ändå. Nu försöker ledningen i stället testa avtalets juridiska gränser, enligt de förtroendevalda.

Flera av dem säger också att arbetsgivarorganisationen Almega använder SJ som ”testpilot” och att tillvägagångssättet kan spridas till resten av järnvägen.

– Samtidigt som det gick ut ett pressmeddelande om att schema­läggningsproblemen främst finns i Mälardalen så pratade jag med en klubbordförande i en helt annan del av landet. Han bara skrattade. Det är exakt samma problem där, säger en av de förtroendevalda.

Resan mot ett nytt sätt att lägga scheman på SJ började 2015. En arbetsmiljöenkät hade visat att personalen ombord på tågen var missnöjd med hur banarbeten, tekniska problem och förseningar påverkade schemaläggningen.

– I samma veva började man höra från företaget att järnvägstrafiken är väldigt spontan, att det inte kan finnas sådan framförhållning som funnits dittills. Vi kan inte producera fasta, återkommande scheman, sade man från chefshåll. Där sådde man väl egentligen fröet till den situation vi står inför i dag, säger tågvärden Elias Cataño, som är ordförande för ombordpersonalen på Seko klubb SJ Trafik.

En annan, anonym förtroendevald beskriver förloppet mer målande.

– Ledningsfolk var på hallelujamöten någonstans och tog med sig saker från ett företag till ett annat.

SJ köpte det automatiserade schemaplaneringsverktyget Rapid av företaget IVU, som bland annat sålt tjänster till det tyska tågbolaget DB och finska VR. En lång diskussion med facket inleddes. Utgångspunkten var att anpassa kollektivavtalet efter datorsystemet. Tanken blev att inrätta ett antal nya schemagrupper med varierande grad av flexibilitet, från månads- till dagsbaserad framförhållning.

– I det första avtalsförslaget kunde man inte ens med säkerhet konstatera att gruppen med mest framförhållning skulle bli ledig varannan helg. Så dåligt skrivet var det, säger en av de lokalt förtroendevalda som var med och läste igenom förslagen. Han fortsätter:

– Man sade att i stället för tolv månaders framförhållning får ni tre månader men med mindre risk för förändringar, och då upplever ni det som stabilare. Jag minns att ordet ”upplever” var med i avtalstext.

Redan under förhandlingarna varnade utbrytarfacket Svensk lokförarförening för sättet som SJ ville implementera IVU/Rapid. Förbundet skrev på sin blogg att företaget riskerade bryta mot arbetsmiljöregler och att sämre scheman kunde göra det svårare att köra tåg när man har barn och därmed minska jämställdheten bland lokförare. Ett av blogginläggen gavs rubriken ”Rapid markerar slutet på privatlivet för lokförare på SJ”.

Det blev tre avtalsförslag i följd, och efter internt medlemstryck sade Seko nej till även det tredje. Då gick SJ vidare ändå. En enklare variant av det sista avtalsförslaget började tas fram, med tre olika flexibilitetsgrupper. De med mest framförhållning får sitt schema för nästkommande månad den 15:e månaden innan. De med minst framförhållning får schemabesked dag för dag. Alla, oavsett grupp, är skyldiga att dubbelkolla nästa dags schema när man går på ett pass, eftersom sena ändringar kan inträffa.

– Det innebar att man blir mer och mer livegen. Man kan inte lita på månadssläppet av schemat. Det är en kraftig markering, säger Elias Cataño.

I den mest flexibla gruppen får SJ mer eller mindre placera ut de lediga dagarna på eget bevåg, så länge det följer lag och kollektivavtal, enligt Cataño.

Den nya schemaordningen började användas under 2020. Den tidigare ordningen, där tågpersonal i praktiken fått årsscheman, fasades ut. Pandemin blev ett slags chockbehandling, med ett tillfälligt krisavtal i vilket personalen fick veta schemat för nästa arbetsdag klockan 17 dagen innan.

Hösten 2021 tas även själva datorsystemet IVU/Rapid i bruk. Utöver de tuffare schemareglerna börjar systemet nu rita turer som bryter mot avtalen om tillräcklig nattvila. De sena schemaändringarna, som var tänkta som en säkerhetsventil, blir betydligt fler.

Personalen slår bakut. Den 21 oktober skickar SJ-ledningen ett mejl till all ombordpersonal, som Flamman har tagit del av. De skriver:

”För att tala klarspråk så är prio just nu att: Tågen rullar. Alla har ett schema. Verksamheten är inte påverkad. Är allt perfekt? Nej, det är det inte. Är alla helt fullärda i det nya systemet, nej det är vi inte. Vi vet att många tycker att det känns extra tufft just nu, och det har vi all respekt för, men vi måste också komma ihåg att arbete på tåg innefattar dygnets alla timmar och årets alla dagar.”

En dryg månad senare kommenterar Seko SJ saken på sin blogg:

”Även våra medlemmar ska kunna planera att umgås med vänner och familj, kunna hämta och lämna på dagis, utnyttja en läkar- eller tandläkartid och kunna delta i aktiviteter och ha en fritid utanför arbetet. Noteras kan att under resan inför lanseringen av det nya planeringsverktyget har Seko som fackförbund dessutom inte varit välkomna att delta i processen, vilket givetvis kan ha bidragit till den situation som nu råder.”

Längre ned skriver de:

”SJ:s personalplanering för åkande har under flera år varit i ett sluttande plan för att under pandemin fått ett djupt hack som planeringen aldrig rest sig ifrån, för att nu i samband med införandet av Rapid mer eller mindre krascha för många av våra medlemmar.”

SJ är helägt av svenska staten. I ägardirektiven från Näringsdepartementet står att företagets övergripande mål ska vara att skapa ett ”långsiktigt hållbart värde”, vilket enligt SJ själva medför krav på ”långsiktig lönsamhet, effektivitet, utvecklingsförmåga samt ett socialt, miljömässigt och ekonomiskt ansvarstagande”. På företagets informationssida om direktiven klargörs också att SJ inte har något specificerat samhällsuppdrag.

Det är med andra ord motstridiga intressen som ska vägleda SJ:s styrning. Å ena sidan ska man vara socialt ansvarstagande, å andra sidan är lönsamheten viktig. Å ena sidan är man en samhällsbärande institution, å andra sidan har man inget formulerat samhällsuppdrag och ska drivas utan statliga bidrag eller subventioner.

Samtliga fackligt förtroendevalda som Flamman pratar med säger att förändringarna av schemaläggningen görs för att uppnå ytterligare ett mål, utöver mer flexibilitet: personaleffektivisering.

– Det har pågått under en längre tid och är inte bara knutet till IVU/Rapid. Man har pratat om ”optimering”, och i det ordet ligger väldigt mycket. Man kramar ut så mycket vatten som möjligt ur trasan, säger Elias Cataño.

Han anställdes av SJ för 15 år sedan, och säger att det då var så god bemanning att många i praktiken jobbade något kortare än avtalad tid. Det är långt ifrån dagens situation.

– Man försöker effektivisera och spara in på det som går. Det leder till situationen vi har i dag. Man tittar på siffror, men ser inte att det bakom dem finns bortavaro från nära och kära och svårigheter att veta om man kan hämta och lämna på dagis.

En annan förtroendevald beskriver det som ett ”strukturellt problem i branschen”.

– Det finns ingen som helst respekt för arbetstagarna. Man bemannar med för lite personal och sedan förväntar man sig att skiten ska funka ändå. Bytet till IVU/Rapid är bara det yttersta tecknet på ett företag som helt tappat kontrollen över sin kärnverksamhet.

Han lyfter passet han precis ska gå på som ett exempel.

– Min rast tar slut precis på minuten så att jag ska kunna gå till tåget, och sedan ska jag göra en så kallad klargöring av tåget. Den schemalagda tiden för klargöring tar slut när tåget har avgångstid. Det funkar ju inte. Tanken är att man ska vara klar med sådant ett tag innan.

Han säger att han ändå prioriterar trafiksäkerheten, vilket gör att tågen lätt kan bli försenade. Men bland flera av de förtroendevalda finns en oro för att ung och nyutbildad ombordpersonal ska känna sig pressad att följa omöjliga scheman och därför tumma på säkerhetskontrollerna. De säger också att tuffare schemaläggning och kortare framförhållning i sig är en säkerhetsrisk. Och att utbildningarna för den som ska lära sig exempelvis en ny fordonsteknik blir allt mer digitaliserade och förkortade.

– När det hela tiden går ut på effektivisering så tappar man perspektivet att det finns regler för hur saker och ting får fungera på järnvägen, säger en av de förtroendevalda.

En annan uttalar sig skarpare:

– Personalen är till för att jagas. De vill ha ut sista blodsdroppen.

De fackligt aktiva som Flamman pratat med är också överens om att SJ bytt strategi för att hantera facket, från att söka överenskommelser till att tänja på avtalets gränser. Det skedde senast genom en tvist i Arbetsdomstolen, där företaget fick rätt i att ombordpersonalens rätt till elva timmars dygnsvila inte gäller vid trafikstörningar.

– Grunden till vårt kollektivavtal är skrivet för länge sedan, konstaterar en av de förtroendevalda och fortsätter:

– Det baserar sig på två parter som hade lite närmare att nå något slags samsyn. I dag är det en annan arbetsgivare, som tolkar saker på ett nytt sätt till sin fördel, som man inte valde att göra tidigare.

Enligt flera av de förtroendevalda har arbetsgivarorganisationen Almega samlat sig och låter nu SJ vara försökskanin för att se hur långt avtal, lagar och normer för arbetstagares rättigheter kan tänjas på järnvägen. Elias Cataño vill inte sträcka sig dit, men säger att han sett en ”glidning” i hur företaget tillämpar kollektivavtalet under åren han jobbat på SJ.

– Det som har varit praxis innan behöver inte vara praxis nu. Det har skett en förskjutning i allt mer rasande takt de senaste sju–åtta åren, säger han och avslutar:

– Jag hade en förhoppning om att ett statligt ägt bolag skulle vara ett föredöme när det gäller hur personalen mår. Jag hoppas att politiker vaknar upp och ser vad som har hänt under en längre tid. Vilken väg man faktiskt är inne på.


Flamman söker SJ:s ledning.

Kultur 21 februari, 2025

Var som en tysk-romersk kejsare, Parisa!

Per Andersson spelar kejsar Joseph II i ”Amadeus”. Foto: Sören Vilks.

Fyrtio år efter urpremiären av ”Amadeus” är det den fjantige Joseph II som stiger fram som den verklige hjälten.

Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik. 

Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta. 

I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.

När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.

Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt. 

Läs mer

Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.

Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.

Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.  

Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.

Kommentar 21 februari, 2025

Dagens politiker står ofta närmare lobbyismen än folkrörelserna, menar skribenten. Foto: Anders Wiklund/TT.

Att politik reduceras till en karriär bland andra är livsfarligt för demokratin, skriver Magnus Bjerg Sturm.

I Osbys ishall åkte jag och min klass skridskor varje vecka. Mina hockeyspelande vänner levde där. När inflationen steg, och politikerna uppe i Stockholm bestämde att inte inflationsjustera statsbidragen till kommunerna, blev beskedet att ishallen skulle bomma igen.

Känslan av att beslut fattas långt bort utan hänsyn till folks liv är farlig. I Osby kommun har SD växt varje val sedan 2006, och är i dag jämnstora med Socialdemokraterna.

Vi politiskt engagerade bär därför ett tungt ansvar. Vi måste motbevisa misstron. Visa att vi inte är del av någon ond konspiration, utan faktiskt arbetar varje dag för att göra världen bättre. När våra egna utan att blinka byter sida och börjar företräda näringslivet gör det mig därför ledsen och orolig.

I en krönika i Flamman beskriver socialdemokraten Linn Svansbo hur hon ”naivt” klev in i lobbyismen för pr-byrån Westanders räkning. Som om hon av misstag halkade in i en bransch där den kunskap och det förtroende hon fått av arbetarrörelsen säljs till högstbjudande. Det för tankarna till när Stefan Löfven, som nyanställd konsult för Sveriges ledande vapenlobbyister Rud Pedersen, hävdade att ”Jag är inte lobbyist”.

(mer …)
Inrikes 21 februari, 2025

På Fritidsbanken är sportlovet gratis

Femårige James får hjälp av sin pappa att ta på sig skridskor på Fritidsbanken i Tyresö. Foto: Idun Nilsson.

En vecka i fjällen med hela familjen kan kosta tiotusentals kronor för den som hyr all utrustning. På Fritidsbanken, där vem som helst kan låna allt från hockeyhjälm till snorkel, ser det ut att bli ännu en gratis rekordvinter.

– Man måste hålla balansen för att ta av sig skorna, konstaterar James, 5 år.

Han och pappa Joshua är på Fritidsbanken i Tyresö för att prova skridskor för första gången, och det är inte helt enkelt att få på dem. Första paret var lite små, men de knallrosa känns ”perfekta”. Nu ska de bara hitta hjälm, knäskydd och armbågsskydd.

– I 14 dagar får man ha dem, säger James.

– Är det så länge? frågar hans pappa.

Femåringen har helt rätt. All utrustning som skänks till Fritidsbanken besiktas, lagas, slipas och smörjs. Därefter är simfötter, pingisracketar, golfklubbor och liggunderlag fria att låna hem gratis i två veckor, som på ett bibliotek. 

— Det är superbra att man kan testa saker såhär. Det är en stor investering att köpa skridskor om det bara blir en gång, säger Joshua, som fick tipset av en klasskamrat till sonen.

I Fritidsbankens stadgar står inskrivet att man ”ska hantera så lite pengar som möjligt”, utöver det som går till de anställdas löner. Initiativet finansieras kommunalt, samt av bidrag från bland annat Riksidrottsförbundet och Allmänna arvsfonden. Man har vunnit inte mindre än tolv priser, både i egenskap av klimatsatsning och som främjare av barnidrott.

Dyrt. När Niklas Ryholt gick sin skidlärarutbildning kostade det 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Idag kan det vara nästan dubbelt så dyrt om man inte lånar utrustning. Foto: Idun Nilsson.

Allt började 2013, med ett samarbete mellan Forshaga kommun och diakonen Carina Haak i värmländska Deje. På den lilla orten skedde tusen utlån bara första året, och sedan dess har rubrikerna om ”rekordår” avlöst varandra. Linda Wijkander, verksamhetschef på Fritidsbanken i skånska Åstorp, berättar för HD att man 2024 gjort lika många utlån ”som det finns Åstorpsbor” – cirka 10 000. Hösten 2024 fick Fritidsbanken 10 miljoner av regeringen.

Nuförtiden finns ”banker” på 131 platser i landet, och just denna ligger i Tyresös cirkulära miljonprogramsområde Granängsringen. Ett gäng dämpat fnittriga tonårstjejer står i rummet intill, och är också här för första gången för att låna skridskoutrustning. 

Niklas Ryholt, verksamhetsansvarig på Fritidsbanken Tyresö, har blivit van vid en stadig ström nya ansikten.

– Vi har märkt av en jätteökning här, framför allt förra året. I år har det faktiskt varit lite färre, men det beror antagligen på att vi öppnat i Skärholmen nu.

Hade det inte varit för en ny Fritidsbank på andra sidan stan hade lokalen kunnat vara fullare, och då har inte ens årets mest hektiska period – sportlovssäsongen – börjat på allvar i Stockholm.

Foto: Idun Nilsson.

– Under julen har vi också jättemycket, egentligen är det högsäsong från lucia till påsk. Det är skidor och skridskor, mest. På sommaren är det bollspel och campingprylar, tälten är nästan alltid slut.

Niklas Ryholt brukade jobba som idrottslärare, innan Tyresöbanken – Fritidsbankens hundrade lokal – slog upp dörrarna för fyra år sedan.

– De har alltså öppnat 30 stycken nya bara sedan dess, det har vuxit väldigt snabbt. Vi tar också med utrustning till skolor som vill planera friluftsdagar. Det kan vara skateboards, inlines, sånt där de sällan har själva.

En utvärdering av Fritidsbankens verksamhet gjord av det statliga forskningsinstitutet Rise visade på ”betydande samhällsvinster i form av ökad rörelse och hälsa, inkludering och deltagande, fler arbetstillfällen och minskad klimatpåverkan” – det sistnämnda med hela 70 procent, jämfört med att köpa egen sportutrustning. 42 procent av de svarande trodde att de aldrig hade provat på sin aktivitet om de inte haft möjligheten att låna utrustning gratis.

Läs mer

– När jag gick min skidlärarutbildning snackade de om att det kostade 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Det lär vara nästan dubbelt så dyrt nuförtiden om man inte lånar utrustning, berättar Niklas Ryholt. 

Vad hade du själv velat låna just nu, efter jobbet?

– Om jag skulle dra ut nu så skulle det nog vara skidor till mig och barnen.

Rörelsen 20 februari, 2025

Sätter du handling bakom orden, Linn Svansbo?

Person med två röda rosor väntar vid Norra Bantorget i Stockholm inför Socialdemokraternas förstamajtal 2018. Foto: Janerik Henriksson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

Jag har läst Linn Svansbos ”En vänsterlobbyists bekännelser” i Flamman med stort intresse. Nu kanske det förväntas av oss på granskningsinstutet Klägget att vi ska rasa och vara indignerade (vi är bra på detta, jag lovar, då vi gör det ofta). I stället tänker jag lyfta fram det som vi håller med Svansbo om och ge en fördjupad bild som syftar till lösningar bortom hennes uppvaknande medelst debattartikel.

Låt mig börja med att säga att jag tycker att hon har rätt om partipolitiken och fackliga rörelser, och då även deras kansliers sätt att fungera. Det kan vara hårda armbågar och uppslitande konflikter. 

Läs mer

Det har en grundorsak: politiken är hård och man tävlar om en begränsad kaka, det finns bara 349 platser i riksdagen. Det skapar en tuff konkurrens där det finns tydliga vinnare och förlorare. På en tillväxtbransch som lobbyfirmorna växer denna kaka tvärtom ständigt, och då är det ju lätt att ha god stämning på jobbet. 

Klart att man vill ha bättre lön, roligare arbetsuppgifter och påverka mer än man känner att ett parti eller fack kan göra. Samtidigt är folkrörelser otroliga skolor för att ge människor kunskap om samhällsförändring. 

Frågan är vad du använder dina förvärvade kunskaper till? Bygger du nya rörelser som är i linje med dina värderingar? Eller säljer du dina kontakter och kunskap? Jag har själv stått inför valet mellan de två och valde att bygga något nytt. Det var fruktansvärt svårt, mindre ekonomiskt lönsamt än alternativet och tog mycket av mig som person.

Kommer du med dina nya insikter rösta för att stoppa lobbyismen inom din egen rörelse?

Grundproblemet är att vi odlar fram en klass av politiker och tjänstemän som inte kan något annat, och arbetarrörelsen är usel på att odla fram personer som vill bygga något nytt. Man vill i stället fylla de krympande posterna. Detta blir extra problematiskt då många som fyller dessa inte skaffat sig en utbildning eller koppling till övrig arbetsmarknad så de kan gå till ett yrke som betalar bra. Då är det lätt att välja att bli lobbyist.

Men Svansbo tänker inte tillräckligt långt och fastnar vid horisonten som är att ”folkrörelserna borde vara bättre på att bygga infrastruktur” vilket jag håller med om. Det stämmer, men individerna som går igenom den har också ett ansvar att inte välja att köra fast i tröga institutioner och jag saknar vilka politiska beslut som ska leda oss dit.

För det första måste arbetarrörelsen, som är Svansbos exempel, en gång för alla stänga dörren för sina medlemmar att bli lobbyister på lobbyfirmor. På Socialdemokraternas partikongress i vår finns en motion om just detta.

Läs mer

Det vore ett första steg för att sätta normer som över tid skapar en grundsyn där man inte kan representera arbetarrörelsen och ha hemliga kunder för lobbyism samtidigt. Med ett sådant sätts ramar som hjälper en rörelse att tänka nytt. Medlemmarna kommer inte drömma om att bli lobbyist utan vad sägs om en dröm om ett riktigt jobb. 

Linn Svansbo kommer kanske att vara på kongressen. Därför blir min fråga till dig: kommer du med dina nya insikter argumentera och rösta för att stoppa lobbyismens utbredning inom din egen rörelse?

Linn Svansbo svarar direkt:

Robin Zachari undrar i en replik varför jag säljer min kunskap om politisk kommunikation och opinionsbildning.

Utan att bli högtravande och recitera typ Marx eller Engels kan jag meddela Zachari att så fungerar den ekonomi som är uppbyggt på att människor säljer sitt arbete. Det i sig är inte ett problem – och den som hävdar det gör anspråk på att stöpa om hela det ekonomiska systemet.

Min övertygelse är däremot att det vore gynnsamt om arbetet i högre utsträckning köptes av dem som sållar sig till vårt lag politiskt.

I övrigt undrar Zachari om jag kommer att sätta handling bakom orden, och rösta för att stoppa svängdörrarna mellan politik och lobbyism på S partikongress i vår.

Svaret på den frågan är mycket enkel: Ja.

Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Flamman övernattar i en iskall trästuga på den skånska landsbygden, för att förstå vidden av den svenska elpolitikens misslyckande.

– Det är pissekallt, säger min vän Oscar medan vi skär genom den fuktiga vinden för att komma till vår lilla trästuga.

När vi kliver in släcker vi lamporna och vrider av elementen. Här är dessutom uppvärmt sedan tidigare, så vi slår upp ytterdörren för att vädra in rejält med fuktig kyla och börja från noll.

Flamman betalar oss för att leva ett dygn utan el i den skånska landsbygdens vinterkyla, och vi tänker inte fuska.

(mer …)
Kultur 19 februari, 2025

Sug i blicken räcker inte, Chalamet

Två folksångare möts i brytningstid. Timothé Chalamet och Monica Barbaro i ”Like a complete unknown”. Foto: Macall Polay/Searchlight.

Filmen om den unge Dylan är tunn. Men i mötet mellan den trulige vissångaren och den mogna Joan Baez uppstår skönhet.

Chalamet med gitarr kommer till storstan och besöker sjuk folkmusiklegend på sjukhus, Chalamet framför en låt som rör tuffa killars hjärtan till tårar, Chalamet uppträder på sunkhak i ett kornigt 60-tals-New York. Chalamet blir upptäckt av girig judisk musikförläggare, blir kär i en tjej, dumpar tjej och blir ihop med en ny, mer känd tjej, blir härdad i hjärtat av branschens cynism, skaffar solglasögon och åker motorcykel, röker och dricker, hamnar vid ett existentiellt vägskäl där han riskerar att förlora allt. Chalamet segrar, spelar för ett publikhav och resten är – trumvirvel – historia. 

Så kan man sammanfatta en av årets mest förpratade Hollywoodfilmer, Like a complete unknown. Chalamets rollfigur är så klart musikern, artisten, lyrikern och Nobelpristagaren Bob Dylan, åren före och under genombrottet. Mycket av marknadsföringen har gått ut på hur sockersöta underbarnet Timothée Chalamet (Interstellar, Call me by your name, Dune I-II, Wonka) lärt sig spela och sjunga exakt som den 83-åriga legenden. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting.

Spelfilmer om efterkrigstidens största rockmusiker är en karaktärsgenre för vår genomnostalgiska tid. Vi kan bara inte se oss mätta på när föräldra- och morfargenerationens skapade och hängav sig åt en ungdomskultur elektrifierad av uppror och vild kåthet, återuppleva hur det kan ha känts att för första gången höra det distade ljudet från en elgitarr klyva luften, med sångtexter om knulla, knark och krigsmotstånd. 

Filmen om den judiska pojke som lämnade Robert Zimmerman bakom sig och blev den amerikanska folkmusikens unga, vackra ansikte behöver inte vara ett ointressant ämne. Så det hela är nu upplagt som att det enda vi behövt vänta på är att Timothée Chalamet skulle födas så att han kunde ta rollen och det surmulet-förföriska ansiktet bakom munspelet. 

Med tanke på det rika materialet som finns att tillgå, med stjärnan själv i livet och en fet självbiografi i två band, är filmen som James Mangold åstadkommit mystiskt tom på berättelse. Och då är han ändå mannen bakom en av de bästa musikfilmerna någonsin, Walk the line, om den vid tillfället stendöda Johnny Cash. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting. Kanske är jag bortskämd, men jag trodde att vi var färdiga med klyschan om den ensamma kill-nykomlingen som bara är sprängfull av lyrik och livsvisdomar, dinglande som mogna frukter.  

Läs mer

Like a complete unknown är ändå njutbar och smart nog att utnyttja de tidlösa hitsens fulla potential, och dessutom vid rätt tillfällen. De vackraste och mest sensuella scenerna är de tillfällen då Bob Dylans vägar korsas med folksångerskan Joan Baez (Monica Barbaro). Här finns en kemi som inte ens verkar spelad. Episoderna där deras respektive konstnärskap flätas samman säger allt om folkmusikens kopplingar till rocken, till det lantliga USA som håller på att förvandlas till en krigsnation, om kvinnofrigörelse och om kärlek i största allmänhet. Kanske hade det varit en bättre idé att utveckla den fruktsamma kärlekshistorien mellan två stora konstnärer, än som valet nu blev, att låta fokus ligga på kampen mellan folkmusiken och den gryende rockrevolutionen. En kamp där Dylan visserligen hamnade i frontlinjen, men som knappast kan engagera en enda människa i dag.  

På albumomslaget Freewheelin från 1963 syns Bob Dylan gående på gatan med armen om en tjej. I filmen heter hon Sylvie och baseras på hans dåvarande flickvän Suze Rotolo. I en scen är paret på väg att bryta upp och stämningen är ung sårad kärlek. I frustration utbrister Sylvie: ”Vem är du egentligen, du berättar ingenting!” 

Jag känner mig exakt som den tjejen. På 2,5 timmar har jag inte fått veta någonting om Bob Dylan, men allt om hur många varianter av ”sug i blicken” som går att klämma in i en långfilm.

Kommentar 19 februari, 2025

Under 2000-talet har det blivit vanligt att tidigare politiker anlitas av pr-byråer, för att dela med sig av sina värdefulla kunskaper inifrån politiken. Foto: Janerik Henriksson/TT, Claudio Brescani/TT, Christine Olsson /TT, Fredrik Sandberg/TT, Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT.

Vänstern kritiserar lobbyister som mig med rätta. Men den måste också förstå vad som driver människor från arbetarrörelsen till pr-branschen – och hitta en strategi för att behålla dem.

Det finns vändpunkter man aldrig glömmer.

Ett konferensrum med varmt ljus som får allt att se snyggare ut. Kaffe i dyra koppar. Dova väggar vars puderrosa nyans säger ”neutral design”, men också ömhet, professionalitet och – förstås – pengar. 

I ett sådant rum jobbade jag när jag blev ombedd att hjälpa ett företag att vinna tillbaka ett lönsamt avtal med Region Stockholm. Ett avtal jag själv varit med att säga upp, i min roll som fritidspolitiker i fullmäktige. Jag tackade nej.

(mer …)
Nyheter/Utrikes 18 februari, 2025

Tysk polis stänger ned Palestinamöte i Berlin

FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese var en de inbjudna talarna. Foto: Filip Sandström Beijer.

Ett möte med FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese i Berlin tvingades flytta till en mindre lokal, efter press från borgmästaren Kai Wegner (CDU). Detta är andra gången man försökt stoppa ett evenemang med Albanese i Tyskland.

Det är trångt på Torstraße 6 i Berlin. Kvällsluften är kylig, men det hindrar inte folksamlingen utanför från att luta sig mot fönsterbrädor och dörrposter, desperata att få en skymt av vad som händer i den trånga möteslokalen.

Mobilkameror lyfts och livesändningar rullar. Ljudet utanför ligger en halv minut efter det på andra sidan fönsterglaset, vilket skapar en märklig ekoeffekt av applåder och jubel.

– Kan du höja ljudet på din telefon? Eller är det någon som har en högtalare? frågar en av de aktivister som samlats utanför. Tyvärr är det ingen som tagit med i kylan.

(mer …)
Inrikes 18 februari, 2025

Arbetslöshet närmar sig rekordnivåer: ”Det här året kan bli kämpigt”

Arbetsförmedlingens skylt i Skellefteå, där 1 000 personer sades upp från Northvolt i september förra året. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Arbetslösheten fortsätter att stiga i hela landet, och i byggbranschen skenar den hejdlöst. I trendbrytaren Norrbotten heter lösningen statliga investeringar – samt att arbetsgivare börjar rekrytera mindre snävt.

10,8 procent. Så hög är var arbetslösheten i januari, enligt den arbetskraftsundersökning som SCB publicerade i måndags. Det är den näst högsta månadssiffran under hela 2000-talet, och tangerar toppnoteringarna under coronapandemin. Sedan samma månad förra året har arbetslösheten ökat med nästan två procentenheter.

Trenden syntes redan i 2024 års sista kvartalsrapport från Arbetsförmedlingen: ”Arbetsmarknaden har varit svag under 2024 och arbetslösheten har stigit under hela året”, konstaterade myndigheten.

– Först steg den väldigt mycket under pandemin. I återhämtningsfasen gick den ned igen, men under den senaste perioden har det börjat stiga igen till följd av lågkonjunktur. Höga räntor och inflation har gjort att konsumtionen minskat, och många arbetsgivare har tvingats säga upp personal, säger Emil Persson (bilden), analytiker på Arbetsförmedlingen.

Rapporten konstaterar att de enda länen som går mot nuvarande trend är Norrbotten och Dalarna. Emil Persson berättar att man sett arbetslösheten sprida ut sig, både geografiskt och till fler branscher.

– I början var arbetslösheten knuten till storstadsområdena med omnejd, vilket hänger samman med att vi har högst bostadspriser och lån där. När räntorna gick upp bara någon procent märktes det direkt där. Mer utsatta branscher, som handeln, står också för en större del av arbetsmarknaden i storstäder än i glesbygden.

Han ser två huvudskäl till att just Norrbotten och norra Sverige inte drabbats fullt lika hårt. Dels har det att göra med stora investeringar i grön industri – dels måste arbetsgivarna tänka annorlunda.

Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade.

– Där har vi en sjunkande befolkning i arbetsaktiv ålder, och därför rekryterar man personer med fler typer av kompetenser. Hittar du inte en kandidat som kryssar i alla rutor så kanske du behöver rekrytera någon med kortare arbetslivserfarenhet, eller prioritera annorlunda på arbetsplatsen. Man tvingas tänka utanför boxen, menar Emil Persson.

Han säger att man från Arbetsförmedlingens håll har börjat peka allt mer på detta som en viktig lösning på de ”omfattande problemen med kompetensförsörjning”, där många arbetsgivare rapporterar in att de har svårt att nyanställa.

– Arbetsmarknaden är ett samspel, där arbetsgivaren också har ett ansvar. Hittar man inte exakt den kandidat man drömmer om kan man behöva titta på andra, eller fördela arbetet på ett annat sätt.

Under 2024 ökade antalet som tog emot ersättning från någon av Sveriges arbetslöshetskassor med 23 procent. Cirka fyra miljoner svenskar är medlemmar i någon a-kassa, vilket innebär att runt 30 procent av den arbetskraftiga befolkningen inte är det.

– Vissa vet att de inte i närtid kommer att vara i närheten av att uppfylla några villkor för att få ersättning. Där finns det ändå en viss tröskel i dag, berättar Tomas Eriksson (bilden), kanslichef på riksorganisationen Sveriges a-kassor.

– Man måste ha en förankring på arbetsmarknaden, och ha jobbat åtminstone ett halvår. Där tror jag att en gruppering finns, samt de som upplever att de är väldigt säkra på arbetsmarknaden och inte behöver försäkring.

Han vill dock råda den andra gruppen att fundera ett varv till. Ökningen som skett nu har slagit brett, även bland tidigare ”säkrare” grupper. Antalet mottagare av Unionens och Akademikernas a-kassa har båda ökat med runt 30 procent.

– Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade. Man kan inte säga att det bara är kopplat till en viss sektor.

Både Arbetsförmedlingen och Sveriges A-kassor har dock tydligt sett vilken sektor som drabbades först och värst.

Läs mer

– I början när räntorna gick upp snabbt såg vi framför allt stor påverkan på byggbranschen. Bostadsbyggandet stannade i det närmaste av, vilket ledde till en ökad arbetslöshet bland byggarbetare, förklarar Emil Persson.

Tomas Eriksson utvecklar:

– Det har inneburit att det inte sätts i gång byggen heller. Det finns en rejäl tröghet där, och kommer förmodligen dröja att få i rörelse även när räntan sänks. Byggnads a-kassa samt andra kassor kopplade till byggsektorn har sett ökningar på upp till 80 till 90 procent. De upplever att det håller i sig, och att även det här året kan bli kämpigt.

Flamman har sökt Byggnads a-kassa, som hänvisar till pressmeddelandet om läget.

Ledare 18 februari, 2025

Europa får inte vika sig för tyrannerna

Muggar med Rysslands och USA:s presidenter säljs i en souvenir-affär i Sankt Petersburg, den 13 februari 2025. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Från öst och väst blåser auktoritära vindar, inte minst över Ukraina. Det är hög tid för Europa att ta sig samman.

”På sängen ligger min nya pistol, svart och farlig, bland mina baddräkter och ljusa sommarklänningar”, skriver den ukrainska författaren Viktoria Amelina i Se kvinnorna se kriget.

När kriget bröt ut sadlade hon om till utredare av krigsförbrytelser, och reste över landet för att skriva ned människors vittnesmål. Den 27 juni 2023 åt hon på en pizzeria i Kramatorsk, under striderna i regionen Donetsk, när en rysk missil slog ned. Hon dog fyra dagar senare och lämnade efter sig en elvaårig son, samt lösa manuskript till en reportagebok.

När förlaget Ersatz ger ut dem i svensk översättning är kriget på väg in i sitt fjärde år. Ytterligare tiotusentals har dött, även om siffrorna är svårbedömda. Donald Trump talade om så många som en miljon ryssar och 700 000 ukrainare, och det är inte ens säkert att han har fel. Närmare sju miljoner ukrainare har tvingats från sina hem, och en rad rapporter (EPRS, 2025) visar att Ryssland har rövat bort barn för att klippa av banden till en ukrainsk nation.

Precis som Netanyahu gör sig Putin inte bara skyldig till etnisk rensning, utan förnekar också att de ockuperade är ett folk utifrån tveksamma ”bevis” i ländernas urhistoria. Och visst är berättelsen antik, den om tyranner som tar vad de vill ha. Som den grekiska historikern Thukydides skrev om det peloponnesiska kriget: ”Den starke gör vad han vill, den svage genomlider vad han måste.”

Vi är på väg in i en liknande tid. En era som vänstern varnade för redan under Irakkriget, när vi påpekade att en ”regelbaserad världsordning” bara fungerar om alla följer reglerna, eller att miljardärerna inte fick bli för många och rika. Skit samma om de köper fina båtar, problemet är att de kan köpa hela presidentskap. Det är i förhållande till det som mittenpolitiker borde säga: ”Vi har varit naiva.”

För hur viktigt det än är att påpeka att det som utspelar sig i USA är en oligarkisk statskupp, så är Europas problem precis lika djupa. Även vi har en högerextrem rörelse som vill stänga nationsgränsen, krossa välfärdsstaten och släppa bolagsvinsterna fria. Samt på den internationella arenan försvaga Europa, inte minst dess regleringar av teknikbolagen, och sälja ut Ukraina till Putin.

För tre år sedan, veckan innan kriget drog i gång, skrev jag att det enda robusta alternativet till Nato är en europeisk militärallians av det slag som Frankrike föreslog på 1990-talet. Inom den ”antiimperialistiska” vänster som inte ens såg att kriget var på väg var detta kontroversiellt, om än mindre så när ryska trupper korsade gränsen bara ett par dagar senare.

Om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

I dag, när Nato imploderat och stormakternas aggressivitet blivit ännu mer uppenbar, är det en självklarhet. ”Fredslinjen” däremot, att nordeuropeiska länder unilateralt avvecklar sina försvarsmakter, vore en inbjudan till Putins stridsvagnar att rulla ännu djupare in i Europa.

Det är dags att inse att 1900-talet är över. Frankrike är äntligen på väg att dra tillbaka sina sista trupper från Afrika, men lämnar knappast några lyckoriken efter sig. Att i dag påstå att svenska försvarsutgifter på två procent av bnp är ”militarism”, när Ryssland lägger 6,3 procent – eller 32 procent av statsbudgeten – är i bästa fall naivt, och i värsta fall att lägga sig platt för despoterna i både öst och väst.

Visst håller även extremhögern på att formera sig på kontinenten, men det är knappast en anledning att lämna arenan fri. Och även om värnandet av den svenska särprägeln genom att hålla oss utanför EU var ett dåligt argument från start, har vi nu minst lika många miljardärer och nyssnazister i riksdagen som alla andra.

Vänsterpartiet gör alltså rätt i att haka på upprustningen av både Sverige och Ukraina, men behöver också omfamna federala lösningar på fler punkter än bara försvar. Det är dags för Europa att samla sig, och för socialister att hugga in. Tiden är knapp, och det intellektuella arbetet borde ha gjorts för länge sedan.

Förutom pandemin har unionen varit en kacklande hönsgård under varje kris de senaste 20 åren – finanskrisen, migrationen, klimathotet och kriget i Ukraina. Ryssland har inte bara njutit av splittringen utan aktivt underblåst den. Med sig har de nu den putinistiska USA-trion Musk, Vance, Trump, som vill tvinga Europa på knä för att kyssa ringen.

Det är ett svaghetstecken för Europa att det enda som verkar ha ägt rum under säkerhetskonferensen i München är J.D. Vances uppläxning av Europas bristande demokrati. Det borde avfärdas som ett skämt med tanke på att han i detta nu plundrar och monterar ned den amerikanska statsapparaten, medan Trump citerar ett auktoritärt motto som tillskrivs Napoleon: ”Han som räddar sitt land bryter inte mot lagen.”

Vissa borgerliga opinionsmakare, som Kristiansdagsbladets Sofia Nerbrand och Göteborgs-Postens Adam Cwejman, är så förhäxade av trollarméernas förtjusning på X och har så obefintlig demokratisk ryggrad att de vill att Europa lägger sig platt för de amerikanska furstarna.

Så fan heller. Men om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

Parallellt med Viktoria Amelinas bok läser jag För ett fritt och enat Europa (Ventotenemanifestet), skrivet av tre italienska antifascister 1941 på fängelseön Santo Stefano, varifrån de såg Europa slita sig självt i stycken. Socialismen behövdes för att motverka ”ansamlingen av rikedomar hos de få”, men som bröt med stalinismens dogmer. Vänstern behövde också lösgöra sig från ”gamla, politiska ställningstaganden”, som tanken om nationalstaten som politikens enda möjliga kärl. Detta socialistiska manifest är ett av den Europeiska unionens urdokument.

Genom att samla vittnesmål om ukrainska kvinnor, som grävde kroppar ur rasmassor, tvingas fly, eller begravde sina söner, försökte Viktoria Amelina motverka det som manifestet varnade för redan 1941: att Europa än en gång skulle dras itu av tyranners maktbegär.

Läs mer

Det är dags för motkrafterna att samla sig, inte minst för Viktoria Amelinas skull.

”Offren, hjältarna och mördarna ska alla en dag få tillbaka sina namn”, skriver hon om en namnlös ukrainsk elvaåring som överlevde sex timmar under rasmassorna för att avlida på sjukhuset.

”Det finns inga garantier, men det är så många ukrainare och vänner till Ukraina som kämpar för den dagen. Så visst kommer den, eller hur?”

Siffrorna på försvarsutgifter har korrigerats.