De långtidsarbetslösa är på väg att bli fler. Samtidigt hänvisas de allt oftare till Arbetsförmedlingens nya privatiserade tjänst Rusta och matcha. Flamman har pratat med deltagare som kallar det ett ”vuxendagis” – och en tidigare hög chef som säger att myndigheten har skapat egna siffermål för att fler ska hamna där.
När Helen Thomson blev utförsäkrad för tredje gången hamnade hon hos Arbetsförmedlingen. Efter flera år, handläggare och perioder med arbetsträning flyttades hon 2019 till det privatiserade arbetsmarknadsprogrammet Stöd och matchning. När det lagts ned skrevs hon in i det nya projektet Rusta och matcha, där privata aktörer tar över ansvaret för den arbetssökande. Det skedde mot hennes vilja.
– En handläggare som var helt ny för mig ringde upp och sade att de beslutat att sätta mig där. Jag har förstått att de använder sig av ett statistiskt beslutsstöd, något datoraktigt. Jag protesterade och sade: jag vill inte ha några fler sådana här tramsiga insatser, jag behöver arbetsträna och ha stabilitet. Handledaren svarade: ja, men detta är vad jag kommit fram till. Hon ställde inga frågor.
Helen är en av 136 745 personer som deltog i Rusta och matcha under 2022. Programmet är den konkreta formen av den omfattande privatisering av Arbetsförmedlingens verksamhet som beslutades om i januariavtalet. Det är till för dem som varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i minst sex månader eller deltar i ett annat så kallat arbetsmarknadspolitiskt program – alltså människor som kan stå långt ifrån ett eget jobb. Helen Thomson, som är en av dem, säger att insatserna inte har fört henne närmare arbetsmarknaden.
– Man skulle söka jobb som vanligt, ha samtal med coachen varannan vecka, utföra särskilda uppgifter från honom och dessutom titta på föreläsningar två dagar i veckan. Föreläsningarna låg i ett rullande schema så vissa fick man se flera gånger. Jag kunde lika mycket som de som föreläste.
I stället för det hon tyckte hon behövde – arbetsträning – fick hon lektioner i att skriva personliga brev.
– Och jag upplever att de har för många klienter, det känns som att de inte riktigt har koll på läget. Innan första samtalet sade min coach att det vore bra om jag kunde mejla mitt cv till honom. Då gjorde jag det. När samtalet inleddes sade han: du har inte mejlat ditt cv va? Sedan frågade han samma sak de följande tre samtalen.
För ett år sedan larmade Arbetsförmedlingens analyschef Annika Sundén om just den risken: att Rusta och matcha blir för storskaligt och opersonligt för att kunna hjälpa långtidsarbetslösa. När hon upplevde att hon inte fick gehör lämnade hon Arbetsförmedlingen med buller och bång.
– Det är en kedja av insatser som krävs, där man ofta behöver en subventionerad anställning för att få sitt första jobb. Det kan inte de här aktörerna göra. Deras insatser handlar om coachning, skriva cv, lära sig arbetsmarknaden, kanske gå någon kortare utbildning. Det är ganska begränsat vad leverantörerna kan göra, utifrån vad en långtidsarbetslös behöver. De är inte lämpade för det här, säger hon till Flamman.
Nu börjar det synas i siffrorna. Trots en relativt sett låg arbetslöshet – 6,4 procent i november – är gruppen som varit arbetslös i mer än 24 månader kvar nära toppnoteringarna som uppmättes under pandemin. 2023 räknar både fack, arbetsgivare och regering med en lågkonjunktur, och Arbetsförmedlingens egen prognos är tydlig: de långtidsarbetslösa kommer bli fler.
För Helen Thomson innebär det nya året mer tid i Rusta och matcha.
– Jag har en kompis som hamnade där nästan samtidigt som jag, det verkar vara trenden nu. Det känns inte individanpassat. Alla sätts i det.
När Annika Sundéns avhopp var på förstasidorna i början av 2022 svarade Arbetsförmedlingens generaldirektör att Rusta och matcha inte skulle användas till dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Något sådant sägs inte i myndighetens egen kommunikation i dag. I stället inleds en introduktionsvideo på Arbetsförmedlingens sajt med att processledaren Madeleine Nilsson konstaterar:
– Rusta och matcha, för Arbetsförmedlingen, är som en förlängd arm. Så att vi kan utföra vårt arbete och minska arbetslösheten och långtidsarbetslösheten.
Nilsson ansvarar för att arbetsförmedlare själva ska förstå och börja använda Rusta och matcha. Det är ingen liten uppgift. I dagsläget finns omkring 1 000 ”utförare”, oftast privata företag, som kan få betalt för att ta emot arbetslösa. Den arbetslöse väntas välja den utförare som passar hen bäst. Googlar man efter myndighetens egen lista över utförare möts man först av reklam från bolag som ”Guldjobbet”, ”Workbuster” och ”Clustera”.
Madeleine Nilsson fortsätter i videon:
– Rusta och matcha är med och stöttar längs vägen. Samtidigt är det du som arbetssökande som måste göra jobbet. En del av det är att vara tydlig och berätta: vad behöver jag för att komma vidare?
Det är den delen som Annika Sundén är mest kritisk mot. Hennes erfarenheter säger det motsatta: långtidsarbetslösa behöver intensivt, aktivt stöd från en arbetsförmedlare, tillsammans med en praktikplats. Parallellt med att Rusta och matcha introducerades ledde Sundén ett projekt som fungerade så. Det riktade sig främst till långtidsarbetslösa utrikes födda kvinnor.
– För många av dem hänger svårigheten att komma in på arbetsmarknaden ihop med att de har liten formell arbetslivserfarenhet och utbildning. Men det betyder ju inte att de inte kan saker. Metoden vi använde innebar att man tänkte arbete från dag ett. Vi tog reda på vad människor hade med sig – kanske hade de tagit hand om sina barn eller föräldrar, lagat mat, jobbat i ett jordbruk. Sedan gjorde vi en inventering av olika arbetsgivare lokalt. På så sätt kunde man matcha.
Det fungerade. Annika Sundén säger att de vetenskapliga utvärderingarna visade bättre resultat än med någon annan modell.
Men pengarna kom från EU-organet Europeiska socialfonden. När projektet gick mot sitt slut började Annika Sundén, som också satt i myndighetens högsta ledning, lobba för att metoden skulle användas brett. I stället ville generaldirektören, enligt henne, se ett annat svar på långtidsarbetslösheten: Rusta och matcha.
Sundén lämnade myndigheten i protest. I dag säger hon att myndighetsledningen har haft som mål att ett visst antal människor ska ingå i Rusta och matcha, trots att något sådant volymmål inte har funnits i regleringsbreven från regeringen.
– Jag uppfattade att det fanns en informell styrning från politiken om att man skulle komma upp i vissa volymer. Att det skulle vara ett visst antal personer som tog del av fristående aktörers tjänster, oavsett hur de arbetslösa såg ut. Det gjorde att personer anvisades där man på förhand visste att det här har väldigt liten chans att lyckas, eller ingen alls.
Hur då informell styrning?
– Departementet talar om hur de har räknat – nu får ni x miljarder i anslag, och vi tänker att det kan användas till ungefär så här många personer. Den uppföljning som görs på tjänstemannanivå handlar väldigt mycket om hur man ligger till i förhållande till de volymer de förväntar sig.
Enligt Sundén hade myndighetsledningen kunnat göra helt annorlunda.
– Arbetsförmedlingen är en expertmyndighet, och då måste man kunna säga till politiken: vi förstår att inriktningen är att öka antalet arbetslösa som får tjänster från fristående aktörer, men nu ser de arbetslösa ut såhär, och vår bästa bedömning är att det finns x antal personer som är lämpade för fristående aktörer och x antal som ska ha en annan tjänst, säger hon och fortsätter:
– Att man faktiskt vågar säga: det här är det bästa sättet att uppfylla målen och få folk i arbete. Så får väl arbetsmarknadsdepartementet utvärdera myndigheten i efterhand. Jag tycker det ligger i en myndighets ansvar, men generaldirektören valde att inte göra så.
Vilka var argumenten mot att använda ”din” modell?
– Det får generaldirektören svara på. Det svar som jag ofta fick var att det var för resurskrävande. Men vi räknade ut att det var kostnadseffektivt, för det var rätt insats. Det hade varit fullt möjligt att successivt implementera det. Arbetsförmedlingen har ett anslag på 8 miljarder.
Utöver människor med utmattningssyndrom, som Helen Thomson, och utrikes födda kvinnor, som deltagarna i Annika Sundéns projekt, finns ytterligare en grupp som är särskilt drabbad av långtidsarbetslöshet: personer med funktionsnedsättning.
Cosmo Rossi har en mild CP-skada. Han har haft med Arbetsförmedlingen att göra i drygt fyra år. Till en början hade han en lönebidragsanställning – där Arbetsförmedlingen betalade en del av lönen – på en billackeringsfirma i norra Skåne. Det fungerade bra under drygt ett år, men sedan köptes bolaget upp. Arbetsplatsen lades ned.
Samtidigt gick Arbetsförmedlingen igenom ett stålbad. M, KD och SD hade vunnit riksdagens budgetomröstning med ett förslag som innebar stora besparingar på bland annat Arbetsförmedlingen. Den dåvarande generaldirektören beslutade att lägga ned över hälften av landets lokalkontor.
Bland dem fanns kontoret i Hässleholm, dit Cosmo Rossi brukade gå. Handläggaren som hade hjälpt honom under hela perioden på billackeringsfirman försvann. Under tiden fick Rossi erbjudande om ett annat lönebidragsjobb. Bollen låg hos Arbetsförmedlingen, som skulle lösa det administrativa.
– Då började man skickade runt mig till en massa olika kontor. Från början var jag i Hässleholm, sedan i Eslöv, sedan i Kristianstad. Hela tiden var det nya människor. Företaget som lovade mig anställningen tröttnade på detta. När Arbetsförmedlingen väl hade stökat färdigt hade de hittat någon annan, säger han.
Sedan dess har han haft över tio olika handläggare, två praktikplatser och en lönebidragsanställning inom träindustrin. Gemensamt för honom och Helen Thomson är att de haft subventionerade anställningar och praktikplatser som avslutats eftersom de slagit i en administrativ tidsgräns. Ofta infaller den efter ett halvår eller ett år.
Vid ett av de tillfällena skrevs Cosmo Rossi i stället in i Rusta och matcha.
– Jag var på två möten, sedan sade jag: nej, detta är ett dagis. Vi satt i ring, som på ett AA-möte. Man skulle berätta varför man satt där och vad man kunde tänka sig arbeta med. På andra mötet skulle vi diskutera om vårt yrkesval verkligen var realistiskt. Jag sade: jag vill ha ett jobb, det är därför jag är här. Ni är inte mina kompisar, ni jobbar för Arbetsförmedlingen.
– Jag har en släkting som varit i Rusta och matcha i två år. Det har inte hänt någonting. Jag upplever det som ett maktmissbruk.
Funktionsrätt Sverige och andra intresseorganisationer har under flera år larmat om nedskärningar i Arbetsförmedlingens stöd till funktionsnedsatta. I somras presenterade dåvarande arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) en nysatsning, som innebar att myndigheten skulle ta tillbaka en del av ansvaret från privata aktörer. Efter valet lovade statsminister Ulf Kristersson (M) i sin regeringsförklaring att ”personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i samhället utan att utsättas för diskriminering”.
Men när regeringens första budget presenterades innehöll den sänkta anslag till Arbetsförmedlingen. Funktionsrätt Sverige skrev: ”Vi håller med regeringen om att arbetslinjen är viktig. Men om den ska gälla för alla, även personer med funktionsnedsättningar, är svältkurer fel väg att gå.”
Cosmo Rossi väntar nu på terminsstarten för en yrkesutbildning, som han enligt egen utsago har tjatat sig till. Fram tills dess fortsätter han vara öppet arbetslös. Det har han varit de senaste fyra månaderna. Pengarna är helt slut.
– Jag har fyra räkningar som jag inte kan betala. Jag är så trött på att behöva leva på mina föräldrar.
Cosmos pappa Eric Rossi, som själv var inskriven hos Arbetsförmedlingen under finanskrisen 2008, blir tystlåten när han får frågan om hur det känns att höra sin son säga så.
– Vad ska man säga, det har varit som det har varit. Man accepterar det.
Arbetsförmedlingens överdirektör Lars Lööw nekar till det som tidigare analyschefen Annika Sundén säger: att myndigheten har haft en ”informell styrning” från politikerna och på egen hand inrättat volymmål för Rusta och matcha. Men han nekar inte till att volymmålen finns. Enligt honom är de nödvändiga för att utföra uppdraget från regeringen.
– Vi styrs via regleringsbrev från sittande regering. Vårt uppdrag var, och är fortsatt, att skapa en matchningstjänst som utförs av fristående aktörer och som i huvudsak ska vara resultatbaserad. En fungerande marknad förutsätter möjlighet till lönsamhet för att få valfrihet och detta förutsätter volymer, men också att rätt deltagare anvisas till tjänsten, skriver han i ett mejl.
Han skriver vidare att jämförelser mellan Rusta och matcha och det mer individanpassade projekt för långtidsarbetslösa som Annika Sundén drev är som att jämföra ”äpplen och päron”, och att han har svårt att tro att Sundén har dömt ut Rusta och matcha som en åtgärd mot långtidsarbetslöshet.
– Så vitt jag minns sade analysavdelningen själva, när Annika Sundén var analyschef, redan från början att det kommer att ta lång tid innan en effektutvärdering kan ske på grund av tjänstens karaktäristik. Det låter därför märkligt om Annika verkligen sagt att det finns evidens för att Rusta och matcha inte fungerar för långtidsarbetslösa.
Enligt Lars Lööw kan de två arbetssätten inte jämföras eftersom det inte går att sätta likhetstecken mellan långtidsarbetslösa och ”människor som står långt ifrån arbetsmarknaden”. Han skriver också att generaldirektörens tidigare uttalanden om hur Rusta och matcha ska användas handlade om just det: tjänsten ska inte användas för dem som står ”för långt ifrån arbetsmarknaden”.
– En person som har en bra utbildning, har arbetat länge och som har ett bra nätverk kan också bli långtidsarbetslös, men denne står per definition nära arbetsmarknaden. Sedan är ju risken att bli långtidsarbetslös större för den som står långt ifrån.
– Alla långtidsarbetslösa är inte heller lika. För vissa långtidsarbetslösa kan Rusta och matcha vara en verksam insats och då vill vi inte undanhålla dem från att vara i en aktiv insats med målet att faktiskt matcha till ett arbete.
Hans svar på varför Arbetsförmedlingen inte började använda den modell som Annika Sundén förespråkade är bland annat att den var ”personalintensiv”. Och att projekt med finansiering från Europeiska socialfonden (ESF) alltid har ett slut.
– Tanken med ett ESF-projekt är, förutom finansieringen från EU, att implementera lärdomarna i verksamheten. Lärdomarna från ”matchning från dag ett” samt att arbeta med ”informell kompetens” lever kvar inom myndigheten.
Gruppen som varit arbetslös mer än 24 månader är, trots en liten minskning de senaste månaderna, historiskt stor. Är inte det en indikator på att det är något som inte fungerar i Arbetsförmedlingens hantering av långtidsarbetslösa?
– Nej, jag håller inte med. Arbetsmarknadspolitiken är absolut ett viktigt redskap för att bekämpa långtidsarbetslösheten, men kan inte ensamt lösa uppgiften. Frågan är mer komplex än så och det kan exemplifieras med att det i så stor utsträckning handlar om utbildning för många av dem som varit arbetslösa i mer än 24 månader, skriver Lars Lööw och fortsätter:
– Ökad efterfrågan på arbetskraft, i kombination med allt högre krav på formell kompetens, skapar svårigheter att rekrytera. Samtidigt saknar många arbetssökande helt eller delvis de kompetenser eller den utbildning som arbetsgivarna efterfrågar.
Deltagare som jag har intervjuat kallar Rusta och matcha för ett ”vuxendagis”, säger att de redan kan sakerna de förväntas lära sig och att de egentligen behöver en praktikplats. Varför placeras personer som dem i Rusta och matcha?
– Vi har ingen annan uppfattning än att det ska vara bra och värdeskapande aktiviteter inom Rusta och matcha. Samtidigt så har de fristående aktörerna ett stort utrymme att själva skapa och utveckla innehållet. I våra kundenkäter svarar omkring 80 procent att de är nöjda eller mycket nöjda med tjänsten, och samma storleksordning svarar att leverantören lyssnat på deltagaren och anpassat stödet efter dennes behov.
