Kultur

Långtråkig läsning och torftiga chockeffekter

Nederländska Marieke Lucas Rijneveld (f. 1991) har gjort stor succé med sin debut "Obehaget om kvällarna" som delvis inspirerats av hens brors dödsfall när hen var tre år. Foto: Marieke Lucas Rijneveld/wikicommons.

Marieke Lucas Rijnevelds debut är en omskakande berättelse, som dock brister i trovärdighet och förlorar sig i poänglöst äcklande.

Kultur

Nederländska Marieke Lucas Rijnevelds debut­roman Obehaget om kvällarna blev inte bara en skräll till jätte­succé bland läsare och kritiker i hem­landet; romanen har också över­satts till flera språk och tilldelades 2020 det internationella Booker­priset. Romanens huvud­person och berättar­jag är Jas, en tio­årig flicka som växer upp tillsammans med föräldrar och tre syskon på ett isolerat lant­bruk som bedriver mjölkproduktion.

Värmen i Jas liv kommer från en av familje­gårdens kaniner, som ska gå till slakt, som hon kallar Djeuwertje. Jas när en inre mörk önskan att i Djeuwertjes ställe ska hennes äldre bror Matthies dö, vilket han också gör i en drunknings­olycka. Matthies bort­gång leder in familjen i sönderslitande sorg, och hos Jas inte bara sorg, utan också svåra skuldkänslor som hon destruktivt får utlopp för genom att skada sig själv och gårdens djur.

Skildringen av familjens sorg, vilken av föräldrarna hanteras på ett minst sagt primitivt och från övriga familjemedlemmar instängt sätt, är inte bokens enda centrala tema, utan även den genomgående bristen på mellan­mänsklig värme och förståelse som präglar familjen. Guds­bilden de strängt religiösa föräldrarna bär på är inte en förlåtande Gud, utan präglas snarare av en skuldbeläggande och straffande, färgad av den reformerta miljö i vilken romanen utspelar sig i.

Som bäst är Obehaget om kvällarna en klaustrofobisk skildring av ett försummat barn där de egna inre mörka fantasierna, som också ofta över­går i handling, tar över berättar­­jagets världs­bild. Inlednings­vis är detta ytterst om­skakande läsning med hög metaforisk verks­höjd. Men de grafiska skildringarna – och det blir bara mer och mer av sådant i form av över­grepp, förtryck, våld, själv­skade­beteende och djur­plågeri ju längre romanens handling fortgår – förlorar sig i poäng­löst äcklande.

Oaktat att Rijnevelds är både debutant och pur­ung är det språkligt en mycket imponerande roman, men en skildring där en tio­åring tänker och agerar som en vuxen i allt från tankar om Hitler till sex blir till slut inte bara rätt onödig läsning, utan också lång­tråkigt och torftigt, chock­­värdet till trots. Visst, vad huvud­­karaktären Jas gör och tänker är ofta i romanen en tro­­värdig åter­givning av ett barns tänkande och handlande på grund av den för­summelse och smärta som hon utsätts för av sin vuxna omgivning. Samtidigt skildras ofta hennes med­vetande och handlande på ett sätt som är långt från vad ett barn är kapabelt till.

En roman behöver så klart knappast vara någon realism som helst trogen, men kraften i Obehaget om kvällarna förtas rejält av att skildringen av barnet Jas hela tiden utmynnar i vad som egentligen är Rijnevelds eget vuxna perspektiv. Som romanbygge landar det hela i en uppvisning av framtida potential snarare än stor litteratur.

  • Marieke Lucas Rijneveld
  • Obehaget om kvällarna

Kultur