”Not great, not a disaster”, konstaterar Djatlov, chef på kärnkraftverket som kallas Tjernobyl när dosimetern slår i taket.
I HBO:s Chernobyl är han den första i en lång rad av män som inte kan eller vill inse situationens allvar.

I det tidiga och allra mest kritiska skedet vägrar han tro att reaktorhärden har exploderat: det kan helt enkelt inte vara möjligt. I stället skickar Djatlov underhuggare i döden för att åtgärda problem som inte finns.

Ganska snart visar det sig också att dosimetern i fråga inte går högre än till 3,6 röntgen – och att not great är minst sagt en underdrift. Not a disaster är direkt felaktigt.
Efter det fortsätter katastrofen att snurra de ansvariga ur händerna. Det görs inte tillräckligt och inte tillräckligt fort. Det trots att alla inblandande har gott om information att tillgå. Det är helt enkelt för stort, för krävande, för skadligt för den egna karriären att agera på det sätt som är i allmänhetens bästa intresse.

Vad Chernobyl skildrar bortom totalitarism, manliga egon och trött inkompetens är framförallt systemets inneboende tröghet.
Man kan tycka, som många har gjort, att det säger något om sovjetkommunism. Men nog säger det mer om människan.

De ansvariga som pekar finger på varandra reagerar bara på det sätt som många gör när de hamnar i en riktigt svår situation: de får tunnelseende och fokuserar på sig själva.
Den självcentrerade ignoransen i Chernobyl påminner framförallt om hur vi hanterar ett mer samtida problem av samma apokalyptiska mått.