Nog för att Kommunals nya avtal var något av ett svältavtal. Men frågan är om inte förbundstidningen Kommunalarbetaren ändå överdriver detta faktum, när man uppmuntrar Sveriges kommunalare till att svälta sig själva och sina barn.
I en särskild hälsobilaga till senaste numret (september 2003) får medlemmarna lära sig att leva mer hälsosamt. Det är ett känt faktum att underklasskärringar mer sällan går till gym och mer sällan slutar röka än höginkomsttagare. Varför tidningen gjort en sådan här bilaga framgår inte riktigt. Det är möjligt att intentionerna var goda. Men troligare är att man sett ett tillfälle att förbättra tidningsbudgeten. Bilagan är fylld med annonser från suspekta företag som utlovar viktreducering med konstiga piller.
Om underklasstjockisarna är så dumma att de går på simpla bantningstricks, då kan de gott ha det. Men barnen borde man lämna ifred.
Som alla vet är det skamligt att vara tjock om man är barn. Särskilt för föräldrarna. Att ett barn är misslyckat är ofta ett mindre problem för själva barnet än för dess föräldrar. Inga sunda barn tycker av sig själva att de är för feta. Det måste de lära sig, av sina föräldrar eller någon annan. Kommunalarbetaren tar fasta på detta i artikeln ”Så hjälper du ditt barn”, som handlar om hur man ska tvinga sina barn att gå ner i vikt: ”Våga vara lite hungrig. Det är inte farligt, hunger är en känsla som går att stå ut med. Barnet lär sig att då går kroppen och hämtar på det egna lagret!” Låt barnen svälta alltså. Gamla människor däremot, antas ha den ansvarslösa inställningen att det är bra att barn äter. ”Akta dig för mormorsfällan i form av massor av godsaker. Mor- och farföräldrar kan skämma bort med tid och samtal istället. Markera för syskonen att detta sköter mamma och pappa, de ska inte blanda sig i”. Samma artikel gör reklam för boken Överviktiga barn (Forum förlag). Boken handlar om att barn är feta och att de borde sluta vara det. Omslaget pryds av en fet liten flicka, som dessutom är fotad under vattnet, så att hon ska se extra svullen och äcklig ut. Kommunalarbetaren återger bokens tips: ”Även här gäller vissa regler som inte är förhandlingsbara, exempelvis att det inte kan bli både ost och smör på smörgåsen. Blanda gärna in auktoriteter. Har skolsyster sagt att det räcker med en knäckemacka till mellis så brukar barnet finna sig i det”.
Helt plötsligt känner jag mig hur gammal som helst. Är det verkligen såhär nuförtiden? Ska man inte ens få ha både ost och smör på mackan längre?
Nu vill jag förstås inte påstå att allt var bättre förr och att dagens ungdom är förfallen. Tvärtom, jag tror att de barn som fötts på nittiotalet och 2000-talet är betydligt vettigare än sina föräldrar. Faktum är att det nog bara är sextio- och sjuttiotalisterna som har en sådan neurotisk syn på mat och på idealvikt att man tycker att svält kan vara lämpligt för barn. Dagens unga är förhoppningsvis smartare än så, och kommer att ge sina barn ordentligt med mat. Bantingshysterin kommer att dö ut med vår självspäkande generation och bli en källa till hånskratt för framtidens historiker.
Kommunalarbetaren upplyser också att: ”Ingen som är fet vill vara det”. Nähä? Faktum är att de flesta jag känner som är feta, faktiskt är nöjda med att vara det. ”Det finns inga genvägar till trivselvikten”, fortsätter det. Jodå, det finns det. Tricket är att inte anpassa vikten efter trivseln, utan att anpassa trivseln efter vikten.
Jag äter vad fan jag vill. Och när jag är hungrig tar jag mig en smörgås, med både ost och smör. Och sen lär jag mig att trivas med hur mycket jag väger. För sådär en tio år sedan oroade jag mig verkligen över min vikt och mitt utseende. På den tiden var jag hyfsat normalbyggd, och dessutom rätt ung och söt. Det var bara det att jag inte trivdes med min vikt. Nu väger jag kanske tjugo kilo mer, är både fet och börjar bli gammal, men har anpassat trivseln till vikten och är riktigt nöjd med hur jag ser ut.
– Inte vackert, men klädsamt, säger jag till mig själv när jag kollar mig i spegeln.
Det är ett medvetet val. I det här samhället vägrar jag att anpassa mig till deras normer och jag vägrar att banta. Det må vara frasradikalt, men sådan är jag. Och sen ger jag ärligt talat fan i om det är onyttigt att ha så och så många kilos övervikt. Det är så mycket som är farligt, brukade min mormor säga. Hellre fattig och tjock och glad, än rik och snygg och hälsosam. De rika och snygga dör ändå tidigare än vad vi gör, eftersom de äter så mycket sushi.
