I förlustvalet 2006 kunde få väljare nämna någon av Vänsterpartiets valfrågor. I partiledningen började därför fler och fler inse att de långa och spretiga valmanifesten var ett problem. Man behövde en profilfråga. Det måste vara lättare för valarbetare att förklara i en mening varför man ska rösta på Vänsterpartiet och väljarna måste kunna motivera sitt röstande – inför sig själva, bland annat – med någonting annat än en allmän känsla. Dessutom kan en tydlig profilfråga åtminstone i någon grad styra vad partiet får prata om i medierna.
I valet 2014 hade Vänsterpartiet gjort sin läxa och hade vinster i välfärden som sin stora, för att inte säga allt överskuggande, profilfråga. Halvvägs in i mandatperioden är diskussionerna igång om vilken eller vilka frågor man ska gå till val på 2018.
Frågan är om det är en diskussion som leder partiet rätt. Det är inte sant att tydligast profil alltid vinner – i så fall skulle Miljöpartiet alltid vinna. Eller ta just Vänsterpartiets valrörelse 2014. Debatten handlade om mycket annat än vinstfrågan och priset för Vänsterpartiets tydliga profil var att man hamnade vid sidan av när alla andra diskuterade flyktingar. Det Vänsterparti som kaxigt påstått att de själva satt frågan på dagordningen, visade sig i själva verket vara beroende av draghjälpen från medierna. När den upphörde, var Vänsterpartiet alldeles för svagt för att på egen hand få upp frågan i debatten.
Det är inte sant att tydligast profil alltid vinner – i så fall skulle Miljöpartiet alltid vinna.
I den mån politiska partier över huvud taget kan påverka dagordningen i en valrörelse, är det förbehållet Socialdemokraterna och Moderaterna. I kraft av sin storlek kan de få nästa valkampanj att handla om ungefär det de vill att den ska handla om. Men mindre partier kan inte tänka likadant. Vänsterpartiets valkampanjhistoria är full av profilfrågor som blivit en ropandes röst i öknen, därför att ingen annan varit intresserad av att prata om dem: EMU (2002), vapenexport (2006), integritet (2010). Vänsterpartister må hata att höra det, men inga sexprocentspartier sätter någon dagordning på egen hand. Det hjälper inte att bli förknippad med en fråga, om det är en fråga som inte känns viktig på valdagen.
I valet 2018 borde Vänsterpartiet istället gå till val på: ingenting. Eller rättare sagt: partiet måste acceptera att – vid sidan om den självklara vinstfrågan, som måste fortsätta vara en del av partiets DNA – vara mer öppet för att göra politik av det som råkar finnas på dagordningen. Om till exempel den destruktiva integrationsdebatten fortsätter måste Vänsterpartiet debattera integration. Inte genom att ansluta sig till rasistiska perspektiv, förstås, utan genom att göra vänsterns värderingar och förslag synliga genom integrationsfrågan. Ingen är intresserad av ägandefrågor i allmänhet. Men om man pratar om Bert Karlssons ägande av asylboenden gör man sig relevant. Samma sak gäller för alla andra frågor som kan tänkas bli valfrågor: det finns alltid ett vänstersvar som uttrycker partiets värderingar – och det är i slutänden alltid värderingarna som ska nå fram till väljarna. Att det kanske inte sker inom det sakområde Vänsterpartiet själv skulle välja har mindre betydelse.
Istället för profilfrågor borde Vänsterpartiet diskutera en mer grundläggande fråga inför 2018: vilket slags parti vill man vara? Ska man genomföra valrörelsen som ett nöjt eller missnöjt parti? Vilket ska vara det huvudsakliga tonläget? Lever vi i ett Sverige som blivit kallt – eller som Vänsterpartiet håller på och värmer upp?
Vänsterpartiet vill gärna både samarbeta och opponera, men i valet 2018 kan man knappast trycka särskilt hårt på de välfärdsförbättringar man genomfört i budgetuppgörelserna med regeringen. Socialdemokraterna kommer inte att göra om Moderaternas misstag från 2014 att låta mätta och belåtna, utan kommer att gå i opposition mot de orättvisor de ännu inte haft parlamentariskt svängrum att åtgärda. I det läget får Vänsterpartiet absolut inte riskera att låta mer nöjda än sossarna. Frågan är om inte partiet redan nu måste börja lägga grunden för ett större avstånd till regeringen. Man kan gärna titta på de borgerliga partierna. De har hunnit göra upp med regeringen i många frågor sedan valet 2014. Precis som Vänsterpartiet ägnar de sig åt både samarbete och opposition. Skillnaden är att de borgerliga partierna behåller sin benhårda oppositionsattityd även efter uppgörelserna. Som blir politiskt kapital, utan att motsättningarna i grunden blir mjäkigare. Det är också en dubbel roll – men med mer sting i än Vänsterpartiets.
