Avundsjuka är dödssynden som vänstern ständigt anklagas för, nu senast i skolfrågan. Men i ett samhälle som belönar de superrika under en pandemi, i stället för de arbetare som burit oss igenom den, är det vår skyldighet att känna vrede.
Vänstern är på väg att vinna skoldebatten.
Därför tävlar nu konservativa och liberala ledarskribenter om att förklara varför skolan inte passar som marknad, medan livrädda skolkoncerner hotar att stämma staten med skadestånd vid ett vinstförbud.
Slutbeviset på att spelet är över kom strax före jul, när tidigare Timbrochefen Markus Uvell ryckte ut och skrev att lärarnas kamp för en bra skola och rimliga arbetsvillkor ”drivs av avundsjuka”. Egentligen vill de själva, precis som Barbara Bergström på IES, ha oljeporträtt på sig själva i korridorerna och torka av händerna på arbetare efter ett toalettbesök.
Det finns dock fler skäl att vilja förändra marknadsskolan, så det där säger mer om Uvells egna drivkrafter.
Anklagelsen är dock bekant. Redan August Strindberg kallade avundsjukan för ”överklassens fula namn på rättskänsla”. Ibland talas till höger om den ”kungliga svenska avundsjukan”, men personangrepp på dem som strävar efter jämlikhet är inte unika för Sverige. När det då regerande franska socialistpartiet 2013 var på väg att införa en hög skatt på superrika flydde skådespelaren Gerárd Depardieu till Belgien och blev sedan hedersmedborgare i det auktoritära plattskattelandet Ryssland. Hans belgiska vän och favoritimportör av amerikanska bilar kallade då avundsjukan för ”Frankrikes nationalsjukdom”.
Intressant nog använder statsvetaren Gunnar Falkemark skolpolitiken som centralt exempel i sin bok Avundsjuka i politik och samhällsliv (2018). Även han beskyller vänstern för missunnsamhet, även om det på den tiden inte fanns några skolkapitalister att vara sotis på. Då var det i stället lärarna som skulle plockas ned på jorden.
Dels genom att fråntas disciplinåtgärder som betyg, något Falkemark beskriver som ”den råa kommunismen på skolområdet”, men även de långa semestrarna och den starka autonomin stack i vissa vänsterögon. Träindustriarbetarförbundets socialdemokratiska ombud Gösta Brodin motionerade ständigt emot lärarnas privilegier på 1980-talet. ”De jobbar bara halva året men har full lön”, hävdade han och möttes av protester.
Sedan kom kommunaliseringen och friskolereformen, där vänstern och högern från var sitt håll devalverade yrket. I dag gör skolkoncernerna stora vinster på att anlita obehöriga lärare som talar sämre svenska, med större klasser och lägre löner, samtidigt som lärare tvingas till allt mer administrativt arbete.
Om nu avundsjuka är ett rimligt begrepp för att förstå skolfrågan så kan man därför vända Markus Uvells anklagelse mot honom själv. Lärare och andra utbildade yrken i det offentliga har på senare år förlorat i självständighet, status och arbetsvillkor. Kan det vara så att nyliberala ekonomer, politiker och konsulter drivs av missunnsamhet gentemot dessa samhällsbärare? Det tvivlar jag inte en sekund på, även om det vore dumt att flytta skolsamtalet dit från sakfrågorna.
Däremot bör vi inte avfärda tanken på att politik kan drivas av avundsjuka, kanske till och med god sådan.
Vi är sociala varelser och jämför oss ständigt med varandra, något som kan ha evolutionära skäl. Om ett fåtal roffar åt sig av gemensamma resurser medan andra går hungriga så hotas gruppens existens. I ett sådant läge kan avund motivera till förändringar som räddar samhället. När arvsskatten diskuterades 1928 förklarade den socialdemokratiska ideologen Ernst Wigforss:
”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd, och om den framstår såsom onödig, såsom ett tillfälligt resultat av sådana anordningar som kunna ändras.”
Avundsjukan sitter alltså djupt, kan ibland vara motiverad och är spridd över hela samhället. Aristoteles skrev att de rika känner ständig avund, för när de ser andras framgångar så antar de att de själva blivit bestulna.
Att förmögna är minst lika njugga märks av det förakt som Jan Guillou och Calle Schulman i Aftonbladet öser mot de nyrika på Östermalm, som de menar har förstört småstadskänslan. Den åldrade adelskommunisten nämner också sin rädsla för att få däcken uppskurna, en ogin handling som han sedan 2007 ständigt återkommer till i intervjuer. Men kan man inte beskriva Guillous och Schulmans hån på samma sätt, som ett sabotage mot uppkomlingar som de anser har fått oförtjänt hög status?
Prestigemotiv bakom politiska ställningstaganden – avund, missunnsamhet, skadeglädje, ärelystnad – finns alltså överallt. Inte minst när delar av högern framställer invandrare som gängkriminella bidragsturister som dränerar välfärden.
Frågan är då vilka mörka avsikter som går att motivera. Under en pandemi där mänskligheten har burits fram av vanliga arbetare, från busschaufförer till sjuksköterskor, har deras löner och villkor stått stilla medan superrika som Elon Musk har flerdubblat sina tillgångar. Och medan arbetare förväntas tågsemestra i Sverige släppte Jeff Bezos under sin 9 minuter långa raketfärd ut mer koldioxid än jordens fattigaste miljard gör under en livstid.
Ska vi känna odelad glädje inför deras barnsliga rymddrömmar och Barbara Bergströms skattefinansierade flygplansfärder? Nej, det är vår plikt att låta vreden sippra fram. I varje fall om den motiverar oss att lämna soffan och inse att både skolan och klimatet behöver vår hjälp.
