På den centrala gågatan Istiklal trängs allt som kännetecknar det moderna Istanbul. Den börjar vid Taksim-torget där protesterna mot regeringen inleddes 2013 och sträcker sig förbi ett ottomanskt hammam från 1481, ståtliga ambassader och palats från 1800-talet; stadsborna kan där strosa eller åka spårvagn förbi museer och butiker, kyrkor och moskéer. Den passar väl in i Erdogans beskrivning av Turkiet som en port mellan öst och väst, eller på guideboken Lonely Planet:s favoritord bustling, myllrande av liv.
Därför har den också varit en återkommande måltavla för terror. I söndags small det igen, i ett fasansfullt sprängdåd som dödade sex och skadade 81. Trots att dammet knappt hade lagt sig pekades under natten till måndag PKK och de kurdiska styrkorna i norra Syrien snabbt ut av regimen. Inrikesminister Süleyman Soylu sade att ordern kom från Kobane, medan PKK förnekar all inblandning. (SVT, 14/11)
I vilket fall visar det blodiga dådet att terrorism är ett reellt problem i Turkiet. Erdogan lär använda det i sina förhandlingar med Sverige, och försöka få det att överskugga hans eget våld mot oppositionella.
Det vore olyckligt. Efterspelet visar nämligen hur lättvindigt regimen slänger anklagelser omkring sig för att stärka sin makt och avleda från andra problem, som inflationen på 86 procent. Strategin bygger på att blanda samman verklig terrorism med legitim kritik – något som både relativiserar terrorismen och ökar den politiska desperationen.
Ett av många exempel är när Canan Kaftancioglu, ledaren för Republikanska folkpartiet (CHP), dömdes till tio års fängelse 2019 för att ha spridit terrorpropaganda. Detta efter att på Twitter bland annat ha kritiserat dödandet av en demonstrant med en tårgasgranat i Geziparken under protesterna 2013, samt nämnt folkmordet på kristna.
Det är med sådana anklagelser som Erdogan gör sig av med journalister, kurder och oppositionspolitiker. Enligt Reportrar utan gränser har 200 journalister och mediearbetare fängslats mellan 2016 och 2021, och den 13 oktober stiftade regimen en lag som gör det ännu lättare att fängsla motröster för vaga anklagelser om att publicera ”falsk information” med intentionen att ”ingjuta rädsla eller panik, äventyra landets säkerhet eller allmänna ordning och hälsa.”
Detta land ska nu Sverige alliera sig med och gör därför allt för att ställa sig in. Utrikesminister Tobias Billström kallar oroväckande nog Turkiet för en demokrati.
Detta är dock falskt. Enligt The Economists demokrati-index är Turkiet en hybridregim, nära att halka över gränsen till auktoritär regim – med 4,35 av 10, inte långt från Rysslands 3,24. Enligt Staffan I. Lindberg, chef på institutet V-dem vid Göteborgs universitet, är det ”nonsens” att kalla landet demokratiskt. (TT, 6/7) Frågan är om Erdogan själv håller med. Som borgmästare för Istanbul sade han: ”Demokratin är som en spårvagn: när man är framme är det dags att kliva av.”
Problemet är att Socialdemokraterna är precis lika undergivna mot Turkiet. Som i så många frågor saknas därför en opposition.
Under valrörelsen sade Magdalena Andersson att det beror på ”exakt vad man lägger i begreppet” men att Turkiet ”är en demokrati på så sätt att de har allmänna val”, och Ulf Kristersson stämde in. Budskapet är tydligt – för båda sidor är det viktigare att gå med i Nato än att stå upp för demokratin.
I Sverige poserar högerregeringen dessutom gärna som motståndare till militant islamism. ”Vi ska ta tillbaka makten i våra utsatta områden från islamister!” dundrade L-politikern Robert Hannah på Twitter häromdagen. Sådant är lätt att skriva framför skärmen. Men inför världens främsta militanta islamist bugar man sig.
