I Mitt ibland oss ställer Evin Cetin och Jens Liljestrand en av vår tids viktigaste frågor. Varför dras tonåringar in i förortstorgens droghandel och görs beredda att mörda? Boken redogör gripande för samhällets svek mot förortens barn, men landar tyvärr i den taffliga lösningen att ”knäcka alla dem som bidrar till narkotikans miljardindustri genom sitt eget knarkande”.
Knäcka brukarna alltså. Vilken pigg idé efter 34 år av kriminalisering och urinprover nog att fylla Göta kanal. Så har det tyvärr även låtit från V:s partiledning på senare tid. Så snart gängen dryftas i debatten så flyttas samtalet över till de välbärgade ”partyknarkare” som göder dem. Senast var det Anders Lindberg som i Aftonbladet suckade över att ökade polisbefogenheter inte lär drabba ”Danderyd, Lidingö och Täby, trots att vi vet att det till stor del är knarkkonsumtionen där som finansierar gängvåldet”.
Vet vi, eller gissar vi, Anders? Det mesta av gängens narkotikaintäkter kommer från cannabis som knappast främst är en partydrog, och enligt en undersökning (CAN, rapport 198) står den fattigaste femtedelen av befolkningen för 40 procent av bruket. Det mesta tas också av en minoritet storkonsumenter där många är fast i beroende medan nöjesbrukarna står för en bråkdel.
Ett mer sofistikerat vänstersvar på att ungdomar dras in i gängvåldet är att ”förhindra nyrekryteringen”. Det vill säga satsa på långsiktiga åtgärder på allt från skola till fotboll och socialtjänst, som gör att ett kriminellt liv framstår som ett sämre alternativ.
Vissa menar dock att materiella förklaringar till våldet inte räcker, utan letar ytterligare svar i normer kring manlighet.
I en tänkvärd artikel i Dagens Nyheter skriver Jens Lapidus att de unga männens hypermaskulinitet kan ”ses som en protest i världens mest jämställda land”. Han skriver att unga gängkillar är påtagligt lättkränkta för att de saknar andra arenor för att få utlopp för sina våldsdrifter, som kampsport eller militärtjänstgöring.
Tesen är bekant, freudiansk och inte orimlig. Slavoj Žižek har gjort liknande poänger om hur det tyska industrirockbandet Rammstein låter mäns mörka energier få ett fredligt utlopp i rockkonserter som flirtar med fascistiska element som marschrytmer och våldsdyrkande videor. Något liknande sägs ofta om fotbollens supporterkultur.
Samtidigt är det ett misstag att se dessa destruktiva normer som outplånliga, utan tvärtom behöver vi undersöka deras samspel med de materiella villkoren. I Rammsteins fall en östtysk nostalgisk dröm om ordning efter en smärtsam återförening, i förorternas behovet av att återta kontroll för dem som bara har att välja mellan att leverera knark för en bra lön eller pizza för småpengar.
Mansnormer fyller en funktion. Tänk bara på den grabbiga jargong som frodas i krävande jobb som lastbilschaufförer och byggarbetare, där det kan anses fjolligt med säkerhetsbälte och hjälm. Som maskulinitetsforskare har visat är det ett sätt att hantera yrkets farlighet och ta kommandot – samtidigt som sådana konservativa normer till hjälp för arbetsgivaren som slipper förbättra arbetsvillkoren.
Jens Lapidus är inne på något liknande: ”Genom att upprätthålla hypermaskuliniteten skapas ett rum, som ger fast mark under fötterna. Ingen kan rycka undan den stoltheten.” Tyvärr stannar han vid att unga män behöver fler arenor att uttrycka våldsdriften på. Stöd till idrotten är viktigt men otillräckligt. Låt oss även fundera på hur marken kan göras fast.
Våldet föds knappast i tolvåriga langare, utan är ett svar på det större våld som tvingar dem att leva i områden utan hopp. Den dödliga machokulturen får inte ursäktas, men är knappast en naturlag – utan ett perverterat svar på de övergrepp som varje dag utövas mot de fattiga.
