Ledare

Leonidas Aretakis: I Nato bidrar Sverige till det nya kalla kriget

De stora pojkarna. Biden, Macron, Johnson och Erdogan under ett Natomöte i mars. Med medlemskapet i Nato riskerar Sverige att dras med i stormakternas konflikter.

Det ryska anfallet mot Ukraina kan vara föraningen av ett nytt kallt krig, med USA och Kina som viktigaste motparter. Ett svenskt inträde i Nato knyter oss till den ena sidan i den konflikten, i stället för att bidra till dialog och avspänning.

Ledare

Så var det officiellt. Sverige har sökt medlemskap i Nato.

Vägen dit har varit en snabbkurs i modern socialdemokrati. Den alliansfria hållning som partiet länge burit som en pokal slängs i diket utan debatt, så att en högerposition kan tas över och neutraliseras inför valet.

Detta historiska skifte motiveras utifrån situationens allvar. ”Den militära alliansfriheten har hållit oss utanför krig i 200 år”, medgav Magdalena Andersson i måndags, ”men mot bakgrund av den utveckling som vi ser nu är vår bedömning att Sverige försvaras bäst inom Nato” (DN, 16/5).

Uttalandet visar inte bara hur lättfotat partiet är, utan hur snabbt det ryska anfallet började handla om oss. Sedan Sveriges beslut att skicka pansarskott till Ukraina några dagar efter invasionen har högern styrt över frågan från vad vi kan göra för ukrainarna, till vad Nato kan göra för oss. Detta trots att ett inträde knappast påverkar utgången. Rysslands militära förmåga har överskattats av båda sidor och landet lär behöva lång tid för att bygga upp sin kapacitet igen.

Denna prioritering är ett svek mot freden, och mot det ukrainska folket. Detta nationalistiska navelskåderi präglar också debatten om ett svenskt medlemskap. Fokus ligger på hur Sverige bäst försvaras, inte hur Europa och världen ska bli säkrare.

Nato grundades under kalla kriget, och även om det är falskt att kalla alliansen för en anfallspakt, så hjälper den länder som USA att starta egna krig med mindre risk för motangrepp. Alliansen motverkar också avspänning efter krig.

Som jag har skrivit tidigare stoppades Tyskland med alla medel under andra världskriget, medan landet efteråt förläts och byggdes in i den europeiska ordningen. En sådan demokratisk öppning uppstod även i Ryssland på 90-talet, men västsidan valde då isolering genom en utvidgning av Nato. Om Sverige nu går med kommer vi att bidra till att ytterligare befästa spänningarna mellan öst och väst. På var sin sida av detta nya kalla krig står USA och Kina, och därmed även två sorters kapitalism, en demokratisk och en auktoritär.

På båda sidor finns de som vill få positionerna att stelna. Storbritanniens utrikesminister Liz Truss sade nyligen att Nato måste bli en global kraft: ”Vi måste förebygga hot i den indopacifiska regionen, arbeta med allierade som Japan och Australien för att se till att Stilla havet är skyddat. Vi måste säkerställa att demokratier som Taiwan kan skydda sig själva” (Politico, 27/4).

Situationen är knappast enkel. De senaste åren har vi sett en auktoritär våg i sydöstra Asien som har påskyndats av covid-19. Nio länder fick sina demokratibetyg sänkta mellan 2019 och 2020, och även Kina har använt pandemin som förevändning för att inskränka den fria rörligheten.

På andra sidan står amerikanska hökar vid avtryckarna till världens mäktigaste militär, lika angelägna om att öka spänningarna.

Hur snabbt Sverige sögs med i detta stormaktsspel såg vi häromdagen, när Turkiets president Erdogan lovade att stoppa ett svenskt inträde med hänvisning till vårt mottagande av politiska flyktingar från Kurdistan. Oavsett om de lämnas ut nu så lär framtida regeringar bete sig försiktigare gentemot Turkiet, vilket betyder att Nato på vissa sätt kan begränsa vår handlingsfrihet. Denna nya värld blir svår att navigera i för vänstern. Trots sin styrka klarade de socialdemokratiska partierna inte av att stoppa kriget 1914, och bortsett från heroiska insatser som hamnarbetarnas blockad så har arbetarrörelsen haft en ännu obetydligare roll i kriget mot Ukraina.

I ett sådant mörkt läge är det frestande att inta en passiv ”tredje position”, men det vore också felaktigt då demokratin är en viktig landvinning för arbetarklassen att värna. Det försvaret får dock inte göras till förevändning för interventioner. Dessutom måste alla försök från stormakter som USA, Kina och Ryssland att köra över länder i deras så kallade ”intressesfärer” fördömas.

Den tredje positionen får inte innebära neutralitet när folkrätten bryts mot, eller när konflikten står mellan demokrati och diktatur. Denna balansgång vore enklare utanför Nato, men det är också naivt att tro att dagens Sverige kan spela rollen som global fredsmäklare. Vänstern behöver verka för globala samarbeten bortom det nya kalla krigets institutioner – i Europa och i det globala syd – med demokratiska regeringar, vänsterrörelser och fackförbund. Allt för att mjuka upp den hårdnande tvekampen mellan öst och väst.

  • Erdogan
  • Magdalena Andersson
  • NATO
  • Socialdemokraterna
  • sverige
  • USA

Ledare