Ångande metallskelett från polisbilar och ambulanser. Förtvivlade grannar som plockar skräp. En högerextrem hatpredikant som får som han vill. Bilderna från påskupploppen är lika dramatiska som nedslående, men vad betyder de?
Inom extremhögern ser man våldet som ett delslag i ett civilisationskrig, där muslimer skiljer ut sig som särskilt intoleranta och våldsamma och därför inte hör hemma i Sverige. I den politiska mitten visar de på ett ”samhälle på reträtt”, i bemärkelsen att poliserna måste bli fler och batongerna hårdare. Vi till vänster ser dem hellre som ett missriktat uttryck för maktlöshet, en position som senast uttrycktes av Mathias Wåg i Aftonbladet den 19 april. Han menar rentav att sammandrabbningar med polisen har ”ersatt strejken som underklassens främsta sätt att uttrycka missnöje”.
Det som gör brandröken till ett perfekt politiskt rorschachtest är den närmast totala överlappningen mellan klass och härkomst i Sverige. Enligt Rädda Barnens senaste fattigdomsrapport är det sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund att leva i fattigdom (20,3 procent) än barn med båda föräldrarna från Sverige (2,8 procent). Det här är förstås ett gigantiskt politiskt misslyckande, och gör koranbränning till ett träffsäkert verktyg för att på en gång förolämpa både muslimer och landets mest utsatta.
Det som försvårar läsningen av upploppen som en revolt i vardande är att våld inte kan skriva. Uppviglarna är maskerade och ber inte om någonting. De ser inte ens sig själva som aktörer utan som krocketklot. Som en av dem skrev till Expressen: ”Vi gör som vi gör, så enkelt är det.” Dessutom är de som främst drabbas i dessa sammandrabbningar inte främst polis och räddningstjänst utan deras egna grannar.
I måndags talade rikspolischefen dessutom om kopplingar mellan kriminella nätverk och de mest våldsamma upploppsmakarna. Det vill säga samma människor som resten av året tar betalt av affärsidkare för ”beskydd” och som skrämmer kvinnor från att vara utomhus om kvällarna. Man får här anstränga sig hårt för att se embryot till en motståndsrörelse.
Högern gör det dock ännu lättare för sig när de isolerar samtalet till att handla om högerextremisten Paludans yttrandefrihet. Det är mycket riktigt en grundlagsfäst rättighet att få yttra sig svinaktigt. Man kan kort inflika att både yttrandefriheten och en hel del bildäck hade varit intakta även om han anvisats en annan plats för sina hatiska manifestationer. Vi får hoppas att polisen lär sig något till nästa gång.
Men framför allt utlovar den svenska grundlagen mycket mer än bara yttrandefrihet – som ”respekt för alla människors lika värde” och att det offentliga ska ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Många som bor i de mest utsatta områdena upplever att flera av dessa löften är brutna. Så när man ser en högerextremist bränna en koran under polisbeskydd för att försvara ett visst kapitel i grundlagen medan andra knappt bläddras i, så är det knappast försvarbart men inte heller oväntat om vissa känner att myndigheterna inte står på deras sida och uttrycker det med våld.
Forskningen visar entydigt att ett starkt föreningsliv med lokala träffpunkter i kombination med sociala insatser kan minska våldet, för att inte tala om en likvärdig skola. Denna sociologiska blick ska socialister fortsätta att ha, men social ingenjörskonst räcker inte. Den svåra frågan är varför upploppen tar sig så apolitiska uttryck, i stället för att låta sig fångas upp av vänstern. Om marxismen har rätt i att det som saknas är fabriker och andra förenande platser – hur kan vi se till att sådana uppstår igen? Är det en politik för full sysselsättning som behövs för att skapa en gemensam identitet kring yrket, eller kan dessa utrymmen ta form på annat sätt?
Jag vet inte. Allt jag vet är att människor med framtidstro inte bränner bilar – och att varken det stränga eller det sociologiska svaret räcker ända fram.
