En fantastisk SVT-dokumentär visar hur unga kvinnor förmår sina följare att skönhetsoperera sig. Ingenting har hänt sedan 1950-talet – så länge vi tvivlar på oss själva finns det också pengar att tjäna.
”En shot för dig och din kreativitet, och för dig, the next Paris Hilton. Cheers, cheers. Iconic.” De tre influerarna sänker varsin rosa snaps och återgår sedan till det vanliga knoget – presentera sig i företagsmontrar, sminka sig framför speglarna och lägga ut bilder till sina följare. Skönhetsföretaget Sephora firar tio år och visst har jag varit på stelare jobbmingel. Ändå finns här en annan ångest än den man är van vid, mörkare trots alla blänkande ansikten.
För den produkt som influerarna säljer till företagen är följarnas självtvivel. Om deras unga fans är nöjda med hur de ser ut så kan företagen inte komma åt deras pengar. Därför behövs unga kvinnor som kan vinna deras tillit, för att sedan berätta för dem att de inte duger.
Det kan låta hårt. Men det är svårt att dra någon annan slutsats av SVT:s skärrande dokumentärserie Priset vi betalar. Där låter journalisten Frida Söderlund oss träffa några av de influerare som lär sina tiotusentals följare att förändra sina utseenden, inte bara med krämer och kamerafilter, utan även med kirurgiresor till Turkiet. Hon är själv en avhoppad influerare som använde sin tidigare plattform för att få tillträde till denna subtilt skrämmande miljö.
Kvinnorna som alla är mellan 20 och 30 år berättar att företagen lockar dem med prissänkningar baserade på hur många följare de har. Ibland hör bolagen själva av sig med spontana förslag på ”förbättringar” utifrån skönhetsideal som de till stor del konstruerar själva, och som når kvinnor vars kroppar knappt har växt färdigt.
De senaste åren har brasilianska rumplyft (”BBL”) varit på modet, en farlig åtgärd där fett sugs från hela magen och används för att fylla ut baken. De många sticken gör risken för infektioner hög, och en ung kvinna i dokumentären är nära att stryka med. I villkoren ingår att hela resan omvandlas till content, digitalt innehåll som kan skänka denna känslokalla industri lite mänsklig värme. Nu när idealen har rört sig bort från det kurviga har många rika influerare dessutom återställt sina BBL, medan fattigare följare sitter kvar med dyra lån och daterade operationer.
Frida Söderlund visar förståelse för sina tidigare kollegor även om hon även ställer dem till svars för sin skadliga inverkan på flickors självförtroende. Det är nog smart om man vill hjälpa influerarna ut ur denna märkliga blandning av entreprenörskap och extremistsekt, inte olik den vilsna och toxiska maskulina miljön i dokumentären Manskulten Andrew Tate, som även den gick på SVT nyligen.
I snart två decennier har vi tutats i att det finns något feministiskt i ”skönhetsrörelsen”, att det är progressivt att uppvärdera det traditionellt feminina i stället för att anpassa sig efter manligt kodade hobbyer. Men detta är en farlig lögn. Premissen för hela industrin är nämligen att kvinnokroppen inte är vacker nog i sig själv utan måste ”förbättras” med produkter på en marknad.
Detta är också skillnaden mellan rörelserna. Medan Andrew Tate lär de unga männen att rikta om självföraktet mot andra, med knytnävar och glåpord, så får kvinnorna i stället lära sig att skada sig själva. Ingenting verkar ha hänt sedan 1950-talets självspäkelse med korsetter och tjack.
Även om man ser jakten på skönhet som djupt mänsklig, en drift som ligger till grund för allt från trädgårdsodlingen till konsten, så har kapitalet perverterat denna strävan till det motsatta – till något som ser människans blomstring som ett hinder. Så ser nämligen kapitalets dystra formel ut. Så länge vi ogillar oss själva finns det också en slant att tjäna.
