Årets upplaga av Socialistiskt forum var en fullproppad succé. Här upptäckte jag att vänstern inte främst är uppgiven, utan ivrig att bygga något nytt.
Natten till lördag vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Dagen för Socialistiskt forum hade precis börjat och mardrömmarna stod på kö i temporalloben. Tänk om ingen dyker upp – förutom några nazister som inte ens hittar någon att trakassera?
Störst nattångest gav det första samtalet. Halv tio, precis efter invigningen, skulle jag intervjua Aleksandra Polivanova från människorättsorganisationen Memorial. Hon hade åkt hit från Ryssland för att prata om fredspriset och att de nyligen kallats ”folkfiender” och upplösts av landets högsta domstol. Socialister är notoriskt bakfulla – skulle någon orka upp? När jag såg att varenda stol var upptagen skingrades all oro. Så fortsatte det hela dagen, i stort sett varenda samtal var så proppat att köerna fick kapas.
I den största salen satt många kvar i pausen för att säkra chansen att se nästföljande samtal. Tur då att det alltid fanns bra alternativ. Medan den radikala humanekologen Andreas Malm diskuterade med före detta vice statsminister Isabella Lövin hur klimatkampen ska vinnas, presenterade anarkistnestorn Mathias Wåg och framtidsforskaren Karim Jebari biokommunismen; när V-ledaren Nooshi Dadgostar berättade för Arbetets ledarskribent Daniel Swedin att under socialismen röker ingen gräs, förklarade partiets hälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö att det är partiprogrammet som gäller. (Där förespråkas avkriminalisering.)
Temat var ”Ta tillbaka framtiden!” och för mig representerar det något antikapitalistiskt – att ta tillbaka riksdagen från Tidö-borgarna, vår döende planet från fossilföretagen, eller de unga från högern. När det senare diskuterades under samtalet ”Varför är högern coolare än vänstern?” sade Liv Strömquist något klokt. Förr hånade vänstern ständigt den liberala mitten, men när alternativhögern gick till ännu skarpare attack mot den – kallade tidningarna för fejknyheter och slutade tro på vetenskapen – så tvingades vänstern i stället försvara denna mitt. Därmed tappade man också sin radikalism och slutade vara utmanande. Detta väcker svåra frågor. Om man (som jag) ser vänstern som en upplysningsrörelse – hur försvarar man fri journalistik och vetenskap mot dumhögern, utan att därmed tappa bort sina systemutmanande ambitioner?
Så förlöpte en hel dag, med tankar som överallt krockade med varandra. Bland bokborden trätte trottar med reformister, republikaner med nätdemokrater, kanslisossar med klimatrebeller – tills nya mutationer uppstod (eller tutades bort av en blåsorkester). En kvinna berättade om ett nytt samarbete tvärs över landet med en medpanelist, en annan föreslog att något liknande skulle starta upp i Göteborg. Räkna med oss, sade jag.
Den starkaste stimulin drabbade dock inte hjärnan utan hjärtat och ryggen. För första gången på länge kände jag medvind. Det finns visst många fler som jag. Som visserligen är trötta på att vada i Tidöavtalets och COP27:s bruna sörjor, men som framför allt är trängselsugna efter två covidår – och ivriga att bygga upp något annat.
