Förra veckan hörde jag journalisten Andreas Cervenka prata om sin nya bok Girig-Sverige, där han visar hur folkhemmet blivit en guldkalv för miljardärer. Titeln är en blinkning till Lubbe Nordströms klassiska socialreportage Lort-Sverige, men Cervenkas bok innehåller nästan ännu mer snusk.

Bäst läses den därför i badkaret, inte minst då varannan mening gör en så arg att man riskerar självantända. Som när han förklarar att Sverige saknar skatt på fastigheter, gåvor, arv och förmögenheter, och knappt beskattar företag eller aktievinster på ISK. (Visst fräser det till i huvudet.)

Samtidigt som vi hyllade de nedbantade men ”samhälls­viktiga yrken” som räddade liv under pandemin så firade Region Stockholm ett överskott på 5,8 miljarder kronor, medan Sverige fick 14 nya dollarmiljardärer i månaden. (Frrzzt, sprak.)

Allt detta beror förstås på politiska beslut. Vi måste inte spara in på vården mitt under en pandemi, eller befria alla former av kapitalintäkter från skatt.

Men gnistan som slutligen får raseriet att flamma upp är alla socialdemokrater som har skott sig på utvecklingen.

Som mångmiljardären Ilija Batljan, före detta socialdemokratiskt kommunalråd i Nynäshamn, som har byggt upp ett fastighetsimperium med tillgångar på över 100 miljarder. Detta genom att köpa loss fastigheter av medborgarna till företaget SBB – ”Samhällsbyggnadsbolaget” – för att sedan hyra ut bostäderna till samma medborgare.

Legitimiteten för detta beteende kommer från högsta ort. Tidigare statsminister Göran Persson är styrelseordförande i Swedbank och god för flera hundra miljoner. Hans närmaste man Pär Nuder är ordförande i bolaget Hemsö, som i höstas köpte ut en skolfastighet i Kungälv bara för att kunna hyra ut den till kommunen som tidigare ägt den. ”Vi stärker ryggraden i samhället”, heter Hemsös senaste rapport – trots att de snarare knäcker den. Även tidigare näringsminister Björn Rosengren har dragit in tiotals miljoner, bland annat via fastighetsbolaget Offentliga hus. Girighet förklätt i fina ideal om att stärka samhällsbygget och offentligheten.

Samma politiker som var med att göra Sverige till ett privatiserat lågskatteland har alltså själva blivit superrika på utvecklingen. Felet ligger dock inte främst hos dessa individer. Frågan är varför Socialdemokraterna låter dessa superrika män växla in partiets trovärdighet mot grosshandlarvillor. Ska partiet som grundades för att ”genomföra arbetareklassens sociala frigörelse” verkligen vara en trampolin för mångmiljonärer?

Partiet går nu till val på att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, och jag tror att de flesta socialdemokrater menar allvar, i synnerhet på gräsrots­nivå. Frågan är hur trovärdig denna kamp blir om man inte samtidigt statuerar exempel. Varför inte införa interna regler som säger att man inte får verka i branscher som man har stiftat lagar i?

I normala fall hade jag velat underbygga denna ledare med forskning, men ämnet är nästan outforskat. I höstas jämförde Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein Sverige med södra Italien: ”Välfärdsreformerna på 1990-talet har skapat en marknad för kriminella aktörer.” Utöver Bo Rothsteins och Stefan Svallfors’ Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk politik finns knappt någon forskning på korruption i Sverige. Någon sådan finns ju inte här.

I stället får den panka tanke­smedjan Balans gå upp först av alla varje morgon för att leverera nya granskningar att publicera på Twitter. Detta medan lorten sträcker sig både uppåt, nedåt och överallt. Kanske borde vi med Håkan Juholts ord tala om ett Klegg-Sverige, som alla goda krafter måste städa upp. Dags för alla goda krafter att städa upp. Vad sägs om att mina socialdemokratiska opinionskollegor hjälper till att borsta?