Sanningskonst – samtal om ett författarskap

Stefan Jonsson och Sven Lindqvist.
Albert Bonniers förlag.

”Akta dig för att gulla med det svenska femtiotalet”, säger författaren Sven Lindqvist till sin 30 år yngre kollega, författaren och etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson, i deras gemensamma intervjubok Sanningskonst.

Det är svårt att låta bli när man följer samtalet om Lindqvists författarskap dem emellan. Det stockholmska kulturlivet under efterkrigstiden verkar ha varit synnerligen stimulerande. Om lördagseftermiddagarna träffades man – Lindqvist, Bo Grandien och Clas Engström för att nämna några – hemma hos Tomas Tranströmer på Folkungagatan 57 för att diskutera livet och litteraturen och bejaka sin gymnasieintellektualism medan Tomas mamma Helmy smorde de manliga geniknölarna med te och bullar.

Sven Lindqvists generation, 32:orna, var den minsta barnkullen under hela 1900-talet. ”Det märktes redan på BB. Ingen trängsel. Inga köer. Gott om plats överallt”. När babyboomen kom hade de redan hunnit etablera sig. Europa var sönderbombat men gränserna öppna och det fanns gott om stödformer – författarfonder, arbetsstipendier och Olof Lagercrantz på DN Kultur – att hämta uppdrag ifrån.

Lindqvist kom längre än så. Till USA, Afrika, Mellanöstern, Kina och så småningom Australien med avstamp i en tid när rasismen, kolonialismen och imperialismen fortfarande var en självklarhet, som möjligen kunde ifrågasättas på en och annan moralisk grund, men i Sverige knappast var synliggjord genom systemkritiska glasögon.

I de amerikanska sydstaterna gör han några av sina första reflektioner om hur lätt ett uttalat rasistiskt samhällssystem snabbt rationaliseras och hur just detta är ”det mest groteska”. En europé måste sitta längst fram i bussen där det fläktar. De svarta kunde uthärda värme och obehag bättre. Det visste man ju. Efter några veckor finner den unge Lindqvist ”hur de mest löjliga resonemang tillskapades inom mig för att rättfärdiga att andra hade det sämre.”

”Det var larvigt att betrakta massakrer på aboriginer som verkliga massmord”

Det var ingen populär iakttagelse att göra offentligt. Lindqvist var i USA på stipendium avsett att ”främja internationell förståelse” och fick tydliga instruktioner att inte ge sig in i ”rasfrågan”. Det var en amerikansk angelägenhet som det inte var god ton att lägga sig i. Den goda tonen har knappast följt Lindqvists författarskap efter det. Han fortsatte sina resor, skrev ner vad han såg och drog på sig bombliberaler som Per Ahlmarks glödande hat. 1993 kom Utrota varenda jävel, där Lindqvist spårar rötterna till Förintelsen, via det på kolonier berövade Nazi-Tysklands tal om ”livsutrymme”, vidare till spansk, fransk, belgisk, brittisk, nederländsk och portugisisk tillgång på detsamma när länderna lade under sig och systematiskt utrotade hela civilisationer. Lindqvists slutsats är att Förintelsen inte är en anomali i historien, inte ett uttryck för en tillfällig masspsykos eller ett resultat av en skicklig demagog. ”Auschwitz”, menade Lindqvist, var i stället ”den moderna industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade”.

En som blev rasande och visade upp den vanligt förekommande förmågan att se nazismens brott som väsensskilt andra folkmord – eftersom det anses vara detsamma som att förringa Förintelsen – var historikern och Svenska Akademiens tidigare sekreterare Peter Englund. Men det var just grundlösa påståenden – som exempelvis att Kung Leopolds välde i Kongo var en unik händelse (vilket fördömdes av de förnuftiga redan på den tiden) – som fick Lindqvists att ta sig an dessa ämnen.

När han i Terra nullius – en resa genom ingens land (2005) följer i spåren av i folkmordet och fördrivningen av aboriginerna, stöter han på samma fientliga inställning varje gång han förklarar sina avsikter. ”Jag var löjligt okunnig när jag reste omkring och sökte efter lämningar och minnesmärken på platser där vita nybyggare hade massakrerat ursprungsbefolkningen. Det var larvigt att betrakta massakrer på aboriginer som verkliga massmord”.

En europé måste sitta längst fram i bussen där det fläktar. De svarta kunde uthärda värme och obehag bättre. Det visste man ju.

Ingen kolonialmakt har i efterhand erkänt några folkmord. Man gömmer sig bakom att det enligt internationell rätt ska föreligga ”avsikt” för att massmord ska kunna kategoriseras som folkmord. Kolonialismens folkmord skedde till viss del ”oavsiktligt”. Man kom förvisso med vapen men också med främmande bakterier och epidemier, som utplånade såväl guancherna på Kanarieöarna som aztekerna i Latinamerika. De spanska kolonisatörerna kunde således legitimera sina erövringar som sanktionerade av Gud och under 1800-talet blev socialdarwinismen överbyggnaden att luta sig emot när man rättfärdigade varför de erövrade gick under i sådana enorma antal.

Stefan Jonsson noterar att det i Myten om Wu Tao-tzu (1967) skildras ett framtida Sverige där författaren vunnit erkännande och uppskattning för sina skildringar av fattigdom, orättvisor och imperialism men hans böcker ”inte lagt grunden till en ny solidaritet utan bara väckt känslor av skräck och skuld”.

Detta scenario framstår som Lindqvist stora fasa. Vi vet redan tillräckligt om hur saker och ting hänger ihop, skriver han i Utrota varenda jävel. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna”. Sven Lindqvist fortsätter att förse läsaren med nycklar till en förståelse. Nu är det upp till läsaren att använda den produktivt.