Två saker vet vi med säkerhet om oss själva. Det första är att just vi skulle vara den där ensamma killen som – i ett hav av uniformsprydda, heilande arier – vägrade lyfta högerhanden. Det andra är att den samlade vetenskapen och historiska erfarenheten totalt motsäger det första.
Om historiens alla utrotningskrig och massgravar inte räcker till som bevis så brukar socialpsykologen Stanley Milgrams experiment från 1960-talet lyftas fram som den vetenskapliga legitimiteten bakom insikten hur lätt det är att få helt vanliga skattebetalare till att kliva ner från sina höga moraliska hästar och begå de mest motbjudande handlingar.
Milgrams experiment gick, kort sammanfattat, ut på att låta ett antal försökspersoner ge elchocker åt en annan påstådd försöksperson (som i själva verket var en skådespelare). På order från en experimentledare – iklädd vit laboratorierock och bister vetenskapsmanuppsyn – skulle försökspersonen förmås att ständigt öka strömmen, för att se hur långt människor är beredda att gå i lydnad inför en auktoritet. Experimentet visade att oavsett vilka ångestskrin eller böner personen som låtsades få elchocker gav ifrån sig, så fortsatte de verkliga försökspersonerna att kontinuerligt öka strömmen på experimentledarens order, i flera fall tills personen som låtsades få elchocker verkade svimma av smärta.
Den som läser Milgrams analyser kan också snabbt göra upp med de vanliga missförstånden – eller förvrängningarna – om att det skulle vara ”auktoritära” personlighetsdrag, eller förblindad ”vetenskapstro” som fick försökspersonerna och människor att lyda. ”Bekvämt tillrätta hemma i soffan är det lätt att sätta sig till skams över försökspersonerna. Men då jämför man dem med sin egen förmåga att formulera högsinta moraliska omdömen”, sammanfattar Milgram sina resultat.
Individuella ställningstaganden från renhåriga goda samariter var ingenting Milgram trodde på som motvikt mot fascistoida generaler
Demokratiska bomber gör som bekant inte mindre ont än ”auktoritära” – Milgram använder själv amerikanska massakrer på civila i Vietnam som exempel – och medeltidens inkvisitorer ”avvisade vetenskapen men trodde på den kyrkliga ideologin och drog i dess namn, utan samvetsförebråelser åt skruvarna på sträckbänken”. Individuella ställningstaganden från renhåriga goda samariter var ingenting Milgram trodde på som motvikt mot fascistoida generaler. Det kollektiva motståndet däremot, genom ”det ömsesidiga stöd som människor ger varandra är det starkaste värn vi har emot auktoritära överdrifter”.
All den präktiga grundkursfilosofi som liberalismen vilar på – ”är det rätt att ta en persons organ för att rädda livet på flera?”, ”om två personer är på väg att bli påkörda av ett tåg är det då fel att växla om tåget så det träffar en annan person i stället?” – faller, som liberalismen tenderar göra, platt när den prövas i verkligheten.
I abstrakta resonemang, och inuti våra huvuden, skulle vi alla ”be that guy” med händerna nonchalant korsade över bröstet, medan resten omkring oss ropade efter blod och ära, men i den verkliga världen är det först som en länk i en starkare kedja som ett varaktigt motstånd mot såväl enskilda auktoriteter som kollektiva dårskap återfinns.