Du gamla du fria
Håkan Hellström
(Woah Dad!/Warner)
I förra veckan släppte Håkan Hellström sitt sjunde studioalbum: Du gamla du fria. Jag var, när EP:n 1974 släpptes i våras, skeptisk till Hellströms nya Uffe Lundell-röst, som är grövre och liksom pratsjunger fram låtarna. Men allt eftersom har den växt i mina ögon. För det är så det är, man kan och man ska lita på Håkan.
Mycket av det bästa med Håkan Hellströms musik får vi mer av på Du gamla du fria. Vi har Göteborgsskildringen, som i ”Hoppas att det ska gå bra för de yngre också” – en låt med samplade hamnarbetarminnen, hämtade från Christoffer von Platen och Michael Stenbergs dokumentär Den inre hamnen (1988) som beskriver kamratskap och en jävlig arbetssituation. Vi har popballaden, ”Jag utan dig”, som rymmer flera textrader som passar för att tatueras in på vilken underarm som helst. Vi har ytterligare en Taube-inspirerad visa i spåret ”Ingen oro, tjabo!”, och vi har låten ”Pärlor” där vi serveras drömsk arenarock. Det nya albumet, har precis som de tidigare, något för alla Håkans fans. För man kan lita på Håkan. Han vet vad vi vill ha.
Det är inte en modig skiva, men ändå är det något nytt som plockas fram ur Håkan-hatten. 70-tals-nostalgin, som märks i lånade slingor från Chicago, Ted Gärdestad, Bruce Springsteen och Patti Smith tillför någonting samtidigt drömskt och lättillgängligt. Håkan har råd att experimentera – och här ger det honom en väg att fullkomligt explodera i Göteborgs- och 70-talsnostalgi. Vandrar Håkan vidare på den vägen kommer han på ett Taubeskt vis sluta sina dagar deklamerandes sin repertoar på Liseberg. Vi kommer att älska det med.
Om man får gissa så hade Hellström planerat albumets Jan Lööf-omslag långt innan nämnda Jan hamnade i blåsväder på grund av sina ”stereotypa skildringar av andra kulturer” som gjorde att förlaget Bonnier Carlsen inte ville återutge några av Lööfs barnböcker. Om man får gissa igen så struntade en pojkrums-nostalgisk Håkan Hellström fullständigt i uppståndelsen i våras och lät Jan Lööf med hjälp av djurriket illustrera en, för Håkan Hellström, ovanligt politisk kommentar till det rasistiska samhällsklimatet.