Första gången jag var på Pride var 1997. Fast då hette det fortfarande Stockholms homofestival. En demonstration, några glest besökta föreläsningar och filmvisningar på RFSL-huset. Jag tyckte det fanns en poäng med att ha en egen mötesplats för just homo- och bisexuella, där man för en gångs skull slapp känna sig utanför. Och när mina heterokompisar frågade varför homosexuella måste ha en egen festivalvecka svarade jag att ni straighta har ju festival årets övriga 51 veckor.
Sedan dess har demonstrationen döpts om till parad, filmvisningarna blivit färre och öltälten fler. I år deltog ungefär 100 procent av mina politiskt intresserade heterosexuella vänner – från högersossar till Pol Pot-kommunister – i Pride-firandet samtidigt som alltfler homosexuella jag känner stannade hemma. Inte som direkt protest. Utan mest för att de inte hade lust. Kanske hade något annat för sig eller kände sig lite för trötta, lite för gamla, lite för feta, lite för fattiga. Ännu ett sammanhang där vi inte är direkt portförbjudna, men heller inte känner oss riktigt välkomna. Pride-veckan har mest blivit som en vanlig vecka. Hade vi inte 51 sådana redan?
Att heterosexuella medvetandegörs om homosexuellas rättigheter är förstås bra. Och går de på Pride för att vara politiskt korrekta är det väl okej. Däremot stör jag mig på att många heterofiler verkar vara på Pride för att befria sig från vardagen och få utlopp för sina mest undertryckta drifter. Arbetarrörelsebyråkraten som för en gångs skull kan få titta på nakna bröst, vänsterpuritanen som får dansa till schlagermusik och slipper den hip-hop han till vardags tvingar sig själv att lyssna på, tråk-anarkisten som äntligen kan dricka paraplydrinkar.
Det är dags att inse att bögar och flator inte är några partymaskiner som skapats till omvärldens behag. Vi måste också löneslava, betala räkningar och dammsuga. Det glättiga glamourhomot som majoritetssamhället älskar att visa upp har väldigt lite med homosexuellas verklighet att göra.
Pride har aldrig varit en gemensam angelägenhet för alla Sveriges homosexuella. Men nu har bögarna och flatorna alienerats från Pride i så hög grad att jag undrar om det inte i framtiden kommer att heta:
– Va? Ska du inte gå på Pride? Är du bög din jävel?
Eller, nåja. Framtidens homofober kommer förstås att säga ”Är du HBT-person din jävel?”. Trots allt har utvecklingen gått framåt.