För människor som känner mig i dag kan det vara svårt att tro, men när jag skulle rösta första gången hade jag väldigt dåligt politiskt självförtroende. Under våren 2010 gick jag min sista termin på gymnasiet, och fastän jag gick samhällsvetenskapligt program så pratade vi väldigt lite om det stundande valet. Vi pratade mycket om hur den svenska demokratin är uppbyggd, men aldrig om hur vi som skulle rösta för första gången skulle resonera om våra val.

Min lillebror har precis fyllt 18 år och ska börja sista året på el- och energiprogrammet i höst. Han är alltså en av alla de ungdomar som får rösta för första gången detta val. När jag frågade honom hur de pratat om valet i skolan, så berättade han att de inte gjort det över huvud taget. Varken i eller utanför undervisningen. För två valrörelser sedan var i alla fall auladebatter med ungdomsförbunden hyfsat vanligt förekommande, men nu verkar de vara en raritet.

När folk frågade mig hur jag skulle rösta första gången, svarade jag väldigt länge att jag inte tyckte att jag kunde tillräckligt mycket för att ha en politisk åsikt. Nu ser jag samma osäkerhet i min lillebror. Eftersom vi kommer från samma familj är det kanske inte så konstigt, men jag tror inte att min familj är unik i det hänseendet. Det vill säga i att vi är en arbetarfamilj utan arbetaridentitet, som aldrig pratar politik och som inte känner sig delaktiga i det större politiska samtalet. Där bristen på tid, resurser och kunskap leder till lågt politiskt självförtroende och intresse.

Jag ville hur som helst vara en ansvarsfull samhällsmedborgare som gjorde sin demokratiska plikt. Jag satte mig därför och gjorde alla valkompasser jag kunde hitta, och valde i enlighet med gymnasial källkritik att göra kompasser från både höger- och vänstermedier för att få en så ”rättvisande” bild som möjligt. Därifrån tog jag mina topp fyra partier, och läste dessas partiprogram och till viss del kompletterande material på partiernas hemsidor. Efter visst inre motstånd (”är de inte lite väl… extrema?”) landade jag i att jag skulle rösta på Vänsterpartiet. Resten är, som man säger, historia. Typ.

Man kanske kan få vara med i vänsterns politiska samtal utan att ha läst alla band av Kapitalet?

Jag kanske hade en känsla av att jag var någon typ av vänster innan jag satte mig och gjorde de där partikompasserna. Men jag hade inte bestämt mig. För mig var partikompasserna väldigt viktiga, och därför blir jag lite ledsen när jag ser så många inom vänstern avfärda de som ytliga och ideologifattiga, och säga att de fördummar den politiska debatten. Vems politiska debatt är det de fördummar? Jag har aldrig sett en partikompass utge sig för att göra mer än att jämföra partiernas ställning i sakfrågor mot ens egna ställningstaganden i sakfrågor. Man kan såklart diskutera urvalet av sakfrågor och hur frågor ställs, men jag tycker alldeles oavsett att det alltid är bra om de politiska trösklarna sänks.

Faktum är att vi har ett demokratiskt system som i praktiken stänger väldigt många människor ute. Bland alla karriärpolitiker och kommunikationsstrateger är det inte konstigt att folk inte känner sig politiskt delaktiga, och framför allt vänstern skulle ha en hel del att vinna på att göra det politiska samtalet mer tillgängligt. Det är väl någon slags kapitalismens livsironi att jag behövde läsa statsvetenskap på universitet för att förstå att jag kommer från en arbetarfamilj. Tyvärr är vänsterns ideologiska snobbighet också väldigt avskräckande för många. Man kanske kan få vara med i vänsterns politiska samtal utan att ha läst alla band av Kapitalet? I stället för att raljera om partikompasserna – och med det även alla som tar hjälp av dem – borde vi välkomna alla som pekas i vänsterns riktning. För vi behöver alla som på något sätt vill vara med.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.