Kultur

Litterär stjärnbild

Moa Martinsson (t.v.) inspekterar hagelgevärets pipa och Maxim Gorkij (t.h.) gör sitt bästa för att se obrydd ut.

Sveriges starka tradition av arbetarlitteratur har få motsvarigheter i andra länder, men proletärförfattarna runt om i världen har samma rötter – även om de inte kallas för just proletärförfattare.

Kultur

 

Working Class Literature(s): historical and international perspecitves

Red. Magnus Nilsson & John Lennon
Medv. Magnus Nilsson, John Lennon, Katerina Clarke, Simon Lee, Elsi Hyttinen, Kati Launis, Eugenio De Stefano, Benjamin Baltheser.
Stockholm University press

Vem var den första svenska arbetarförfattaren? Martin Koch eller Maria Sandel? Under 1900-talet har det rått en strid om vilken 10-talist man ska betrakta som den mest ursprungliga. Fram till 70-talet var det Koch, men efter feminismens genombrott i litteraturvetenskapen Sandel. På senare år har dock en vändning ägt rum i debatten. Forskare har börjat ifrågasätta om det verkligen är meningsfullt att betrakta arbetarlitteraturen ur en strängt nationell synvinkel. Nyligen publicerade Per-Olof Mattsson en bok om Martin Andersen Nexø där han anlade ett pannordiskt perspektiv på frågan. Och några år tidigare kom Sonali Pereras No Country. Working-Class Writing in the Age of Globalisation, som ifrågasatte det nationalstatliga perspektivet i stort. För litteraturen är givetvis inte bara ett nationellt fenomen. Tidig svensk arbetarlitteratur är lika mycket Maxim Gorkij och Nexø i översättning som Koch och Sandel.

I dagarna kommer ytterligare en bok som belyser arbetarlitteraturen som ett just gränsöverskridande fenomen. Den heter Working-Class Literature(s) (red. Magnus Nilsson & John Lennon) och drar rottrådar mellan finsk, rysk, mexikansk och svensk arbetarlitteratur. Precis som Pereras och Matssons bidrag är den ett pionjärarbete. Dessutom är det en antologi som belyser hur ett slags grundforskning pågår just nu. Vad är egentligen arbetarlitteratur? Hur avgränsar vi den? I förordet skriver redaktörerna att de låtit forskarna själva svara på frågorna – och resultatet är högintressant.

Den svenska arbetarlitteraturen är på många sätt unik i sina litterära kvaliteter och sin omfattning. Ingenstans har den växt fram så organiskt, till stor del oberoende av partierna och arbetarrörelsens förlag. Inte heller har den haft en sådan bredd och styrka någon annanstans. Men anledningen till att vi fortfarande diskuterar arbetarlitteraturen för fullt beror inte enbart på dess kvaliteter – utan också på att den kanoniserades tidigt. Redan på 1920-talet infogades författare som Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson i nationallitteraturen, vilket gav arbetarlitteraturen en särställning internationellt. Det blir särskilt tydligt i antologin där vi får läsa om arbetarlitteratur(er) där detta inte skett.<
I sitt bidrag om brittiska arbetarförfattare skriver Simon Lee till exempel om Chartist-prosan under 1800-talets mitt – en proletärlitteratur skriven 50 år före den svenska. Men skillnaden gentemot Sverige var att den engelska varianten aldrig blev en del av nationallitteraturen. Därför talar vi i dag om författare som Allan Sillitoe och John Osborne som ”diskbänksrealister” och inte som arbetarförfattare. Här skulle man kunna använda samma metafor om arbetarlitteraturen som Anna Williams myntat för kvinnolitteraturen: att den har blivit en ”stjärnhimmel utan stjärnbilder”.

Working-Class Literature(s) är en riktig skatt för den som vill göra jämförelser länder emellan. Och när den är som bäst lyckas den med just det som så många andra litteraturhistoriker misslyckats med: nämligen att korskoppla traditioner. I en innehållsdiger text skriver Magnus Nilsson om hur Ivar-Lo Johanssons Bara en mor inte kan förstås om man bortser från att det är ett svar på Gorkijs heroiska kvinnoporträtt i En mor. Och i ett bidrag om den finska litteraturen skriver Elsi Hyttinen om hur inbördeskriget gjorde att den finska proletärlitteraturen aldrig kunde blomstra som den svenska – trots likartade förutsättningar. I antologins intressantaste text visar Benjamin Balthaser att även den inhemska litteraturen behöver gränsöverskridande perspektiv. Där läser han den amerikanska proletärromanen genom en afroamerikansk lins och hävdar att den alltid genomsyrats av rasfrågan. På så sätt illustrerar Balthasers text inte bara hur ett internationellt – utan även ett intersektionellt perspektiv kan vidga vyerna. Kanske, föreslår Balthaser, borde vi betrakta Malcolm X:s självbiografi som den amerikanska proletärlitteraturens höjdpunkt?

På det stora hela är Working-Class Literature(s) en intressant bok med en jämn kvalitet på bidragen. Flera gånger under läsningen tänker jag att det är märkligt att så få litteraturhistoriker tidigare försökt kränga sig ur den snäva nationella ramen – vänstern har ju haft ”arbetare i alla länder” som slogan i nästan två århundraden. Det jag möjligen kan sakna är de mera framåtblickande texterna, som funderar över vad arbetarlitteraturen är i dag. I nästan alla bidrag får jag intrycket att författarna betraktar den som ett enbart historiskt fenomen. För att bara ta ett exempel missar Balthaser möjligheten att skriva om all den afroamerikanska litteratur med arbetartema som skrivs i detta nu. Vad denna brist beror på vet jag inte, men möjligen handlar det om att det är vanskligt att tala om ”proletärer” i en tid då klassmedvetandet är svagt och arbetarrörelsen är på defensiven. Lättare då att skriva om ”underklassen” eller ”prekariatet”. Samtidigt visar ju antologin att det är just genom att diskutera sådana problem som proletärlitteraturen blivit en så levande tradition. Faktum är att arbetarförfattare sällan har gillat att kallas arbetarförfattare – men de har lyst upp när de fått förklara varför.

  • arbetarlitteratur
  • Working Class Literature(s): historical and international perspecitves

Kultur