Kultur

Flammans julnovell

Livet är ett krig och tomten kan inte ändra på den omständigheten

Illustration: Mya Hang.

Pär Thörn skriver en exklusiv julnovell för Flamman.

Kultur

– Folket blev inte övertygade av presskonferensen, så DOM var tvungna att skapa en tv-serie för att sälja in narrativet. Bara med fiktionen kunde det svenska folket vaggas in i tron att Skandiamannen var Palmes mördare. Netflix och filminstitutet har fått i uppdrag av Säpo att driva igenom propagandan. Det var Löfvens sista julklapp. Fiktionen är verkligare än verkligheten.

Sedan lägger kvinnan på. Hon står strax norr om centrumtorget och pratar med en högstämd predikantröst. Den rödhåriga kvinnan talar in meddelandet på en telefonsvarare som tillhör en professor i sociologi. På annandagen kommer hon ringa en professor emeritus i nationalekonomi och den tredje januari en borgerlig kultursida. Jag hör inte vad hon säger när jag går förbi. Jag är alltför upptagen av att tänka på att jag skall fira min första jul som frånskild. Som en effekt av den avgrundsfrostiga relationen mellan mig och mamman till mina barn så kommer jag inte att träffa Mio (fem år) och Juno (tre år) under julen. Mamman till mina barn har ojämna veckor och jag har jämna. Och det här piss-skit-svin-året infaller samtliga helgdagar under julen vecka 51.

I morgon är det julafton och jag har gett mig ut i stadens centrum. För att rädda stadskärnan har köpmannaföreningen utlyst en Äkta Gammaldags Jul. Glittrande granar, risgrynsgröt, bjällerklang, snölöshet och desperata sönderstressade föräldrar med stirriga blickar överförs till mig medan jag går och småhuttrar och är föga receptiv och funderar på hur jag ska lägga upp mitt firande av Jesus födelsedag: om jag bara ska skita i allt och gå och träna för att sedan supa ner mig med några sju-tvåor.
Alternativt att jag ska försöka återerövra en värdighet mitt i ensamheten, helt enkelt: ett firande med skinka (med tzatziki (det var min farsas specialitet)), Kalle Anka, Janssons. Eller om det bara kommer göra allt värre.

Jag småhuttrar i kylan, helt innesluten i mina tankar, planeringar, framtidsscenarion och min sorg och hör hur någon ropar ”Ho ho ho, här kommer tomten med klappar till stora och små.” Det är Roland. Mitt ex nya kärlek. Roland Gunnarsson står där och är klädd i en tomtedräkt med ett stort vitt lösskägg. Han håller i en gigantisk röd säck av polyester och försöker hitta rätt röstkombination av ett framfantiserat 1800-tal och amerikansk familjeglädje. Enligt alla objektiva kriterier är han en misslyckad skådis. Men i den här avkroken räknas han som något av en kulturpersonlighet och ”lokal storhet”. Hans främsta claim to fame är att han blivit skjuten av en mördare i en Wallander tv-film som har fått följande användarrecension på IMDB: ”Simple plot, extreme events and shallow characters left me checking my watch. When will this end???!=?” Det var efter att han hade gått scenskolan. Gunnarsson spelade också i en uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Lunds stadsteater. Sedan flyttade han hem till uppväxtsorten och jobbade som lärare på dramalinjen på gymnasiet, och nu är han jultomten och plötsligt händer allt mycket snabbt.

Det är som om min kropp är fjärrstyrd av en hämndens gud och jag rusar mot Roland Gunnarsson. I exakt rätt ögonblick vrider jag mig och tacklar tomten med full kraft (åren i korpen har gett mig vissa färdigheter) och svinet som maskerat sig som barnens vän tappar säcken med klappar som faller mot marken. Medan jag springer ifrån platsen hör jag hur en sjuårig pojke (som i framtiden skall bli tandhygienist, broccoliälskare, försäkringsbedragare, källarpornograf och slutligen klimatflykting men det vet ingen ännu) gråtskriker: ”Tomten är död, den onda gubben har dödat honom.” Jag vänder mig inte om utan fortsätter att springa mot busstorget där jag kastar mig på femmans buss mot företagsbyn i stadens norra utkant.

Jag känner mig upprymd och stolt. På hemvägen går jag en omväg så att jag inte ska behöva passera innerstaden. Under kvällen ringer mina barns mor ett flertal gånger och skickar SMS. Jag svarar inte och läser inte heller hennes meddelanden. Jag hade ju gjort det enda jag kunde göra. Livet är ett krig och tomten kan inte ändra på denna omständighet.

*

Efter att jag kollat färdigt på Kalle Ankas jul i min ensamhet och druckit en IPA ringer telefonen. Det står okänt nummer. Jag sitter i den gråa Ikea-soffan som jag fått av min moster och tar en chansning och svarar:

– Det är Klasse.

– Hej, det är Roland Gunnarsson. Ja, du vet …
Jag tittar mot en ananaslåda av brun papp med den handskrivna texten: ”affischer, böcker, diverse” som jag ännu inte plockat upp och säger:

– Ja, jag vet.

– Jag vill bara tacka dig för julklappen och önska dig en god jul.

– Vadå?

– När du puttade omkull mig på torget och jag slog i huvudet i gatstenen, då var det som att hjärnan tiltades och jag kunde plötsligt … det låter konstigt … men räkna. Du fattar stora tal. Till exempel kan jag säga att 38 858 multiplicerat med 46 002 är 1 787 545 716. Och jag har aldrig kunnat räkna. Knappt ens 9 gånger 8. Nu ser jag bara svaret framför mig. Det är som magi. Eller ett mirakel, och det hände efter smällen. Så tack för det.

– Varsågod.

– God jul! Och tack för julklappen.

– Eh … god jul. Hälsa ungarna … och Marie.

Jag lägger på och går ut i köket och dricker lite vatten. Jag tänker: ”skall jag ta en bit skinka med tzatziki på en skiva lantbröd?”

Yoghurtsåsen är helt fenomenal. Den skakar om livet.

  • jul
  • Julnovell
  • novell

Kultur