I inledningen till Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar skildras en ung kvinnas deltagande i en radikaliserad islamistgrupps attack mot en berömd tecknare. Situationen för tankarna till attacken mot Charlie Hebdo i Paris 2015, och tecknaren påminner inte så lite om Lars Vilks. Romanen anknyter därmed omedelbart till en av samtidens mest politiserade frågor: yttrandefriheten. Mot den förmenta friheten att få säga vad man vill i vilket sammanhang som helst ställer Anyurus roman en etisk fråga om ansvar. För vad som sker i samhället i dag, för hur språket förändras, och för hur gränserna ständigt förskjuts mot det som vi inte trodde var möjligt att acceptera.
Efter debuten med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya 2003 har Anyuru skrivit ytterligare två diktsamlingar, en pjäs, två romaner och en rapportbok. Han har varit aktiv som skrivpedagog i Förortens pantrar, författat debattinlägg och en rad texter som bäst kan beskrivas som en samtida form av tillfällesdikter. Aktuella politiska skeenden och händelser har sedan debuten varit en ständig utgångspunkt för hans författarskap; från de globala protesterna mot den ekonomiska krisen till den nedläggningshotade marknaden i Kviberg i Göteborg.
Med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar fortsätter Anyuru i samma tradition. Men han går längre och djupare. Frågan om islam i västvärlden är med denna roman inte enbart en politisk fråga om flyktingkvoter och antal döda i terrorattentat. Den är existentiell i sitt anslag och troligtvis en av de viktigaste svenska politiska romaner som har skrivits under de senaste åren.
Berättelsen utspelas på två tidsplan. Det ena kretsar kring en författare som blir kontaktad av den unga kvinnan, som efter attentatet sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik. Det andra utgörs av kvinnans berättelse om en dystopisk framtid där fascismen har slagit ut det demokratiska samhället. I det nya Sverige tvingas varje invånare till att skriva under ett ”medborgarkontrakt”. Vägrar hon underkasta sig de påstådda svenska värderingarna utplånas hon från samhället. Alla måste äta griskött, ingen får bära några religiösa (eller ideologiska, som det heter i romanen) symboler.
Efterhand framgår det att kvinnan tror sig vara skickad tillbaka till samtiden för att förhindra attacken och den samhällsutveckling som den medför. Hennes försök att minnas varför hon sändes tillbaka, och vilken varning som förkroppsligas genom henne, skapar en spänningseffekt som gör att Anyurus roman närmar sig thrillerns genre.
I romanen funderar författaren på huruvida kvinnans berättelse om framtiden är en förhandling mellan världar. Och det är här som romanens etiska kärna framträder som klarast. Anyurus roman har tagit på sig ansvaret att förhandla mellan tro och ateism, demokrati och fascism, konst och verklighet.
Anyurus roman har tagit på sig ansvaret att förhandla mellan tro och ateism, demokrati och fascism, konst och verklighet.
Det kosmiska bildspråket från Anyurus tidigare romaner och diktsamlingar har tonats ner. Det känns som att romanen är skriven med otroligt varsam hand, med en rädsla för att varje ord kan tolkas och användas i fel sammanhang. Trots det återkommer bilder och uttryck från tidigare böcker. Debutens svarta neon som symboliserade en vrede så stark att blodet expanderade i kroppen och sprängde den unge invandrarkillen inifrån har här transformerats till svart tusch. Även utforskandet av tiden, historien och det gudomliga sambandet mellan människan och världen finns kvar. Tron går som ett stråk av ljus genom romanen. Likaså kvarstår upptagenheten vid författarens etiska position. Det finns för Anyuru ämnen som måste behandlas, allt annat vore ett svek gentemot det poetiska kallet.
Jag ställer mig emellertid frågande inför de subtila skopor som feminismen får för sina små, men ändå värdefulla, landvinningar. I framtiden säger och skriver alla ”en” istället för ”man”. I framtiden undervisas samhällets förvisade av ”demokratientreprenörer” och ”yttrandefrihetscoacher”, ord som dryper av sorgsen sarkasm. Hu, ryser jag. Men man får också lära sig att män måste byta blöjor och dammsuga. Det kanske är en slump, men när allt i romanen är så tydligt idédrivet blir även detaljer som dessa betydelsebärande.
Jag ställer mig emellertid frågande inför de subtila skopor som feminismen får för sina små, men ändå värdefulla, landvinningar.
Det finns många saker i Anyurus författarskap som påminner mig om filosofen Walter Benjamin. Inte bara har hans senaste roman, succén En storm blåser från paradiset från 2012 hämtat sin titel från den nionde av Benjamins Historiefilosofiska teser. Även Anyurus syn på framsteget och historiens brott påminner om Benjamins. Den enskilda händelsen – attacken – kan inte urskiljas som orsak i sig till nationalismens och fascismens framsteg. Författaren i romanen ser överallt tecken i samtiden på gradvisa förskjutningar mot det samhälle som kvinnan varnar för.
I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, tar sig dock influensen från Benjamin även ett annat uttryck. Anyuru har nämligen skrivit en varning riktad mot samtiden som förhandlar mellan olika tidsplan: det som varit, det som är, och det som ska komma. Romanen uppmärksammar oss på fara. Den säger: se vart vi är på väg, vilka brott vi upprepar.
Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Norstedts
