Kultur

Löftet om det röda förbundet

Håkan Blomqvist (f. 1951) är historiker och tidigare chefredaktör för tidningen Internationalen. Foto: Mari Gerdin.

Stora drömmar slutar i tragedi och öken­vandring när Håkan Blomqvist berättar historien om Allmänna judiska Arbetar­förbundets uppgång och fall.

Kultur

Der Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter-Bund (Allmänna judiska Arbetar­förbundet) som det heter på jiddisch, var ett judiskt socialistiskt parti som bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna, men fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade där ett bestående avtryck i historien.

Den självklara utgångs­punkten för en gemenskap byggd på en sekulär, antielitistisk och folklig kultur var jiddisch.

Det politiska programmet byggde på idén om kulturell autonomi och att rättigheter inte tillkommer folkgrupper utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap. Den självklara utgångspunkten för en gemenskap byggd på en sekulär, antielitistisk och folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna.

Bundisterna levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ett ungdoms­förbund gav man ut en mångfald av tidningar, spelade in propaganda­film, drev skolor på samtliga nivåer samt en omfattande studie­verksamhet, och till och med ett sanatorium för barn. Framstående medlemmar deltog även i Warszawa­upproret, men lejon­parten av dess med­lemmar mördades av nazisterna och i Polen gick Bund under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948).

Historikern Håkan Blomqvist söker i sin bok Socialism på jiddisch i spåren av de medlemmar som hamnade i Sverige. Här finns skärvor av Bund redan under mellan­krigs­tiden, men det är först med flyktingarna efter krigs­slutet 1945 som det sker ett seriöst försök att bilda regelrätta parti­strukturer på svensk mark. Svenska Bund knöt nära band till social­demokratin, och deltog i första maj­tågen med egna flaggor och bande­roller, men någon framgångs­saga blev det inte. Som mest räknade förbundet omkring 300 medlemmar, starkt traumatiserade av sina erfarenheter under Förintelsen och av en förlamande känsla av nederlag. Partiet decimerades genom emigration, och ganska snart började slitningar, typiska för marginaliserade politiska exilmiljöer, med småaktiga person­­­­­konflikter och sekteristiska gräl.

Med kalla kriget inleddes Bunds ideologiska ökenvandring, då de mycket ensidigt tog ställning för västmakterna mot Sovjetblocket. Staten Israels bildande blev också ett oöverstigligt blindskär. Man försökte inta ett slags ”tredje ståndpunkt” som gick ut på att bejaka Israels bildande och statens rätt att försvara sig, samtidigt som man fortsatte hävda att lösningen för det judiska folket var ett demokratiskt och socialistiskt Palestina med lika rättigheter för både judar och araber.

Bund i Sverige är en marginell företeelse, en historisk parentes, som blir dokumenterad genom Håkan Blomqvists bok, och det är gott så. Kvar är dessutom ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt för olikhet och särart.

    Kultur