Kultur

Lyckligtvis finns familjeliv.se

Elcim Yilmaz. Foto: Gabriel Liljevall.

Hopplöst konstruerad form sockrar ihjäl potentiellt intressant diskussion om feministiskt moderskap.

Kultur

 

Brev till min dotter

Red. Elcim Yilmaz.
Forum.

”Några ord till min K. Dotter – ifall jag hade någon”, är titeln på Anna-Maria Lenngrens kvicka poem från 1798, en satir över den tidens kvinnoroll. Dikten är en så kallad rolldikt, och dess form – råd från mor till dotter – används i denna antologi där en rad mediala profiler – exempelvis Alexandra Pascalidou, Nabila Abdul Fattah, Maxida Märak, Elaine Eksvärd och Katarina Janouch – förmedlar erfarenheter och visdomar till nästa generation. Skillnaden är att det företrädesvis inte handlar om rolldikt utan om ’autentiska’ brev – skrivna för en allmänhet att ta del av. Det är en hopplöst konstruerad och sentimental form som inte bara ligger pekoralet nära utan även i betydligt högre grad tar död på intressant innehåll än provocerar fram det.

Jaja, man får väl lägga bort skämskudden och upprepa för sig själv att det är politiskt att ta det här på allvar. Det inledande kapitlet av Elcim Yilmaz skildrar fruktansvärda erfarenheter av kollektiv psykisk och fysisk misshandel, och hade kunnat bli en egen bok. Flera av de andra texterna kan förstås som litterära fördjupningar av mammabloggen och därmed en möjlighet för dessa skribenter att problematisera sin offentliga person på ett intressant sätt. Andra bidrag är personliga vittnesmål om samhälleligt sprängstoff som förlossningar, rasism och abort – fängslande läsning nästan oavsett hur den är presenterad. Några, men alltför få, texter är skrivna genom ett konstnärligt filter som höjer dem över det banala; som Anne-Li Furmarks korta serieberättelse, eller Märta Tikkanens parafras på Lenngrens dikt från 1978 (som här återpubliceras).

Jaja, man får väl lägga bort skämskudden och upprepa för sig själv att det är politiskt att ta det här på allvar

Bredden på skribenterna, liksom innehållet i deras texter, bekräftar att någon typ av artikulerad feminism i dag återfinns hos de flesta kvinnor i offentligheten. Detta är intressant i sig, om än inte helt nytt. Med tanke på att Katarina Janouch till exempel nyligen har börjat jobba som krönikör för högerextrema Nyheter Idag, hade det höjt läsvärdet med lite mer friktion mellan bidragen.

Trots det bränner breven till ibland, som när deras avsändare frångår den feministiska framgångsberättelsen där osäker tonårstjej i patriarkatet blir rebell och slår sig fri, för att så småningom landa i rollen som stark och medveten mamma – och i stället försöker röra sig bortom det tillrättalagda föräldraskapet, vrida och vända på etiska dilemman och utforska förbjudna känslor. Men eftersom breven, åtminstone på pappret, ytterst är riktade till verkliga personer, mynnar nästan allihop ut i ett hav av överslätande och, för läsaren intetsägande, floskler om att ”Älska dig själv”, ”Det är i jakten på lyckan som du förgör möjligheten att känna den, ”Var snäll”, ”Känn dig fri”, ”Du har en ofattbar inre styrka”. Man kippar som en fisk på land efter lite andrum – och den finns i de ytterst sporadiska inslagen av humor. Hade emellertid dessa texter varit skrivna något mer i Lenngrens anda, med läsaren i åtanke snarare än de medverkandes utifrånperspektiv på sig själva och sin modersroll, hade sannolikt utfallet varit både mer intressant och drabbande.

Nej, alltså: för goda råd i föräldraskapet föredrar jag som läsare forskaren Agnes Wold som säger att man varken behöver städa eller amma, och för nattsvart autencitet finns forumen på familjeliv.se.

    Kultur