Kultur/Nyheter 31 oktober, 2016

Lyssna till dissonansen

<em>Kittlande rasism, farliga arbetare och lösaktiga kvinnor som straffas med döden – tar skräckgenren naturligt ställning för konservativa ideal? Rasmus Landström har läst om en klassiker av HP Lovecraft, och vänder sig till skräckforskningen för svar.</em>

Är skräck en politisk genre? Det var en fråga som jag funderade mycket på i somras när jag hemma hos mina föräldrar läste om Skuggor över Innsmouth av H.P. Lovecraft. Just då var det stekhett ute på verandan där jag satt och stirrade ut på en veteåker med svetten rinnande längs ryggen.

Skuggor över Innsmouth handlar om Robert Olmstead, en ung student som är ute på en antikvitetsrunda i New England. En dag kommer han till den lilla staden Innsmouth där han har fått höra att de mest fantastiska antika smyckena ska finnas. Men staden är kuslig, den består av krokiga gator där förfallna ruckel tycks ha kastats ut på måfå. I fönstren kikar människor med hoptryckta skallar och utstående ögon ut. På en lokal krog får Olmstead höra talas om en uråldrig civilisation under vatten; där bor ”The Deep Ones”, ett slags fiskliknande, ondskefulla varelser som emellanåt stiger upp ur havet och våldtar stadens kvinnor. Samtidigt som detta berättas för Olmstead blickar han ner mot havet och ser hur vågorna börjar svalla.

Det var längesen jag läste novellen sist, säkert tjugo år sedan och den gången förstod jag inte vad det var som gjorde den så obehaglig. Men nu satt jag med Michel Houellebecqs Lovecraft-biografi Emot världen, emot livet bredvid mig, och i den hittade jag en förklaring. Lovecraft, skriver Houellebecq, var närmast besatt av eugenik och rasläror. Tanken om degeneration och rasblandning är helt centrala i hans författarskap och ingenstans är det så tydligt som i Skuggor över Innsmouth. Traditionellt sett, fortsätter han, har man betraktat Lovecrafts rasism som ett trots att… Trots att han hatade svarta och ansåg att rasblandning var förkastligt var han en bra författare. Men i själva verket borde man vända upp och ner på resonemanget. För vad är rasism, frågar Houellebecq, om inte den ultimata rädslan för det okända? Det är den som besjälar Lovecrafts skräck och får läsaren att rysa åt hans visioner. I slutet av Skuggor över Innsmouth inser Olmstead att han själv är ett barn till en fiskvarelse och att han så småningom kommer förvandlas till en av dem. Rasismen, fortsätter Houellebecq, gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

Rasismen gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

När jag satt där i sommarvärmen kände jag hur det här resonemanget slog ner som en blixt i mig. Det fick mig att börja fundera på vad det egentligen är som skrämmer oss i bra skräckfiktion. Mycket av det som ger oss rysningar handlar ju om människor som bryter mot samhällets konventioner – som i Lovecrafts fall raslagarna – och därefter straffas för det. Talar skräcken till oss genom våra mest atavistiska och fördomsfulla sidor? Är det i så fall politiskt ”problematiskt” att gilla skräck?

Skräck och gotik

För att komma någon vart måste vi dock börja i frågan om vad skräckfiktion egentligen är. När uppstod den? Vilka är dess kännetecken? En som har försökt reda ut det är litteraturvetaren Mattias Fyhr i avhandlingen De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Där vill han definiera vad gotik är, och för att kunna göra det skiljer han den från skräckfiktionen. ”Skräckinslag” skriver han, är en uråldrig företeelse. Redan i antikens gamla dramer förekommer det spöken och andeväsen som hemsöker huvudpersonerna. Men skräckinslag är inte synonymt med skräckgenren, för den genren uppstod så sent som 1931 då filmversionen av Frankenstein med Boris Karloff och Dracula med Bela Lugosi kom. Det var filmer som marknadsfördes som ”horror” och vars främsta syfte var att chockera publiken. Fyhr skriver: ”Skräckgenren syftade till att sätta skräck i publiken medan gotiken – som uppstod på 1700-talet – handlade om skrämda människor, eller skrämmande människor vilkas ångest och irrationalitet gestaltades”. Som exempel på det senare tar han Mary Shellys roman Frankenstein där monstret inte är särskilt läskigt – snarare väcker han läsarens medkänsla där han irrar runt på spöklika engelska hedar. Fyhr fortsätter sedan med att visa hur dessa traditioner existerar sida vid men att de ofta buntats samman under paraplytermen ”skräck”. Ett alldeles färskt exempel på det som han skulle kalla gotik är tv-serien Penny Dreadful som kretsar kring huvudpersonen Vanessa Ives ensamhet och ångest, och där skräckinslagen mer sätter stämningen än fungerar som ett ändamål. Denna serie har dock marknadsförts som ”horror”.

Här skulle man kunna invända att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att hålla isär skräckgenren och den gotiska traditionen. Fyhr definierar till exempel filmerna Alien och The Shining som gotik, medan han kallar Halloween och Mimic för skräck – en uppdelning som i mina ögon är ganska godtycklig. Dessutom placerar Fyhr Lovecraft inom gotiken – en författare som jag ser som själva urdefinitionen av en skräckförfattare. Men det vi ändå kan ta med oss från De mörka labyrinterna är att mycket av det som vi i dag betecknar som skräck vill andra saker än att skrämma oss. Ett exempel är den brittiska zombieserien In the Flesh från 2013 som på ett plan är en berättelse om köttätande zombies, men som på ett annat skildrar utsatta ungdomar som inte passar in på den konservativa engelska landsbygden.

Sociala hierarkier och normkritik

Men tillbaka till frågan: måste skräcken vara fördomsfull och inskränkt? Där är svaret uppenbarligen nej. På senare år har det kommit en mängd norm- och samhällskritiska skildringar som bryter mot såväl skräcktraditioner som samhälleliga tabun. Här finns allt från den feministiska vampyrfilmsvågen från Iran och de normkritiska tv-serierna True Blood och Being Human till John Ajvide Lindqvists socialrealistiska förortshorror. Här finns bokserier som Engelsfors-trilogin som skildrar klassproblematik i ett nergånget brukssamhälle och filmer som The Babadook som ger monstret i garderoben en feministisk skruv. I dessa berättelser är det sällan uppenbart vem som är offer och vem som är förövare, och i flera av dem tycks samhället vara själva monstret.

På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare.

Men samtidigt bör man komma ihåg att detta bara är en liten del av helheten. På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare. Och samtidigt som Ajvide Lindqvist skriver sympatiska berättelser om arbetarungar breder ”underklasskräcken” ut sig. I filmer som Eden Lake, Them och Green Room berättas det om hur män och kvinnor från medelklassen åker ut till gudsförgätna hålor där de blir attackerade av en inavlad underklass med trasiga tänder och ovårdat språk. Och enligt samma princip som jag beskrev i inledningen, att det är rasismen som gör Lovecrafts berättelser otäckare, är det klasshatet som besjälar dessa filmer.

För att få någon ordning på mina tankar ringer jag upp litteraturvetaren Anna Höglund vid Växjö universitet. Hon disputerade 2009 med en avhandling om vampyrer i fiktionen och efter det har hon blivit något utav en guru inom skräckforskningen. Just nu håller hon på med ett stort projekt som heter ”Monstret och människan” där hon försöker ta reda på vad som skiljer vår tids monster från historiens, och hennes perspektiv är samhällskritiskt.

anna-ho%cc%88glund

Anna Höglund. Foto: Linnéuniversitetet.

Jag börjar med att fråga om skräckfiktionen inte har en inbyggd konservatism i sig? I ärlighetens namn har den ju inte utvecklats särskilt mycket sedan Edgar Allan Poes dagar – det är fortfarande svajande kristallkronor och dörrar som slår igen i åskådarens ansikte. Kanske är det så att de underliggande föreställningarna från 1800-talet också har följt med?

Höglund funderar en stund, sedan svarar hon:

– Jag håller både med och inte med. Ta en serie som True Blood som exempel. Den är oerhört präglad av en slags socialdarwinism som känns igen från den tidiga vampyrfiktionen. Det finns en tydlig social hierarki där varulvarna representerar arbetarklassen och vampyrerna överklassen. Dessa hierarkier kan inte brytas, precis som i 1800-talets vampyrfiktion. Samtidigt är det mera komplext än så. För True Blood handlar också om vårt samhälle och vampyrerna symboliserar inte bara överklassen utan även utstötta homosexuella.

Å ena sidan, säger Höglund, fundamenteras mycket av skräckens uttrycksmedel på 1800-talet. I den bemärkelsen är den konservativ. Å andra sidan finns en stark drivkraft att göra stoffet till sitt eget. Skräckförfattare är ofta väldigt medvetna om traditionen och det gör att de kan skapa vad Höglund kallar ”improvisationer på arvet”.

– När Ann Rice till exempel skrev En vampyrs bekännelse 1976 var hon influerad av Bram Stokers Dracula. Samtidigt moderniserade hon vampyren: för hennes vampyr var kors och vigvatten bara trams. Skräckberättelser är ofta traditionstyngda till sin natur men samtidigt anpassas de hela tiden till vår samtid och vårt samhälle.

Kollektiva mardrömmar

Vi pratar vidare och Höglund är uppeldad. Vid ett tillfälle utbrister hon att ”det kan vara progressivt bara att skriva skräck”. Men hon talar också om att stora delar av genren präglas av socialkonservatism. Detta är ett ovanligt sätt att se på skräckfiktionen, oftast brukar man diskutera den i termer av moral: Är den skadlig för oss? Hur påverkas unga tjejer av den? Men Höglund säger att hon är mer intresserad av vilka ”kollektiva mardrömmar” den avspeglar. Jag ber henne förklara ordets innebörd.

– Det är ett begrepp som filmvetaren Robin Woods har myntat, och man skulle kunna säga att det är den politiska dimensionen i skräck. Under 1950-talet så handlade mycket skräck om rädslan för kommunismen, för att ta ett exempel. Under 1980-talet stod aids i centrum och under 1990-talet yuppie-erans narcissism. I dag är det vanligt med dystopier där världens resurser håller på att ta slut. Klimathot och terrorism är också vanliga teman.

– Ett intressant exempel är tv-serien The Strain som handlar om en vampyr som kapar ett flygplan och sprider ett virus över hela världen. I den serien gömmer sig vampyrerna i rasmassorna efter Word Trade Center. Det är alltså en serie som spelar på både patriotiska och samhällskritiska känslor.

Men Lovecraft då, hur förhåller man sig till honom och hans rasism? Jag berättar om vad jag ser som en rasbiologisk linje från Skuggor över Innsmouth, via 1970-talets Motorsågsmassakern, där en inavlad sydstatsfamilj sågar sönder ett gäng ungdomar, till den nyutkomna Bone Tomahawk – en westernskräckis där grottvarelser skalperar och äter upp invånarna i en amerikansk småstad.
Höglund funderar igen.

– Tanken om degeneration var ju en väldigt tydlig kollektiv mardröm på Lovecrafts tid och den har levt kvar.

De bästa skräckberättelserna är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång.

Jag måste vara helt ärlig och erkänner för Höglund att jag dras till dessa politiskt inkorrekta berättelser. Då säger hon en sak som jag fäster mig vid. Nämligen att skräckberättelsen aldrig är någon entydig utsaga som bara vill förmedla ett budskap. Den är lika komplex som all annan form av fiktion där olika samhälleliga narrativ överlagrar och motsäger varandra. Det får mig att tänka på en sak som Stephen King skrev i Dödsdansen från 1980. Där påpekade han att all bra skräck är politiskt mångtydig. Skräck tillåter oss å ena sidan att utforska våldsamma och revolutionära känslor, eller som King formulerar det: ”den ställer portarna till mentalsjukhusen på vid gavel och låter samhällsordningen gå under”. Å andra sidan är återgången till det normala helt central; Våldsverkarna straffas och galningarna spärras in i slutet. De bästa skräckberättelserna, skriver King, gestaltar civilisationskritiska och samhällsbevarande känslor sida vid sida. De är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång. Höglund instämmer i Kings resonemang:

– Det är för enkelt att säga att den ena skräckberättelsen är progressiv medan den andra är konservativ. I stället måste vi lära oss att lyssna till dissonansen som finns i alla skräckberättelser. Det tror jag är det viktigaste ur en politisk synvinkel.

The Shadow over Innsmouth



HP Lovecrafts novell utkom första gången 1936, och har sedan återpublicerats många gånger. Här i den amerikanska skräck- och scifi-tidskriften Weird Tales från 1942.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)