Är skräck en politisk genre? Det var en fråga som jag funderade mycket på i somras när jag hemma hos mina föräldrar läste om Skuggor över Innsmouth av H.P. Lovecraft. Just då var det stekhett ute på verandan där jag satt och stirrade ut på en veteåker med svetten rinnande längs ryggen.

Skuggor över Innsmouth handlar om Robert Olmstead, en ung student som är ute på en antikvitetsrunda i New England. En dag kommer han till den lilla staden Innsmouth där han har fått höra att de mest fantastiska antika smyckena ska finnas. Men staden är kuslig, den består av krokiga gator där förfallna ruckel tycks ha kastats ut på måfå. I fönstren kikar människor med hoptryckta skallar och utstående ögon ut. På en lokal krog får Olmstead höra talas om en uråldrig civilisation under vatten; där bor ”The Deep Ones”, ett slags fiskliknande, ondskefulla varelser som emellanåt stiger upp ur havet och våldtar stadens kvinnor. Samtidigt som detta berättas för Olmstead blickar han ner mot havet och ser hur vågorna börjar svalla.

Det var längesen jag läste novellen sist, säkert tjugo år sedan och den gången förstod jag inte vad det var som gjorde den så obehaglig. Men nu satt jag med Michel Houellebecqs Lovecraft-biografi Emot världen, emot livet bredvid mig, och i den hittade jag en förklaring. Lovecraft, skriver Houellebecq, var närmast besatt av eugenik och rasläror. Tanken om degeneration och rasblandning är helt centrala i hans författarskap och ingenstans är det så tydligt som i Skuggor över Innsmouth. Traditionellt sett, fortsätter han, har man betraktat Lovecrafts rasism som ett trots att… Trots att han hatade svarta och ansåg att rasblandning var förkastligt var han en bra författare. Men i själva verket borde man vända upp och ner på resonemanget. För vad är rasism, frågar Houellebecq, om inte den ultimata rädslan för det okända? Det är den som besjälar Lovecrafts skräck och får läsaren att rysa åt hans visioner. I slutet av Skuggor över Innsmouth inser Olmstead att han själv är ett barn till en fiskvarelse och att han så småningom kommer förvandlas till en av dem. Rasismen, fortsätter Houellebecq, gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

Rasismen gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

När jag satt där i sommarvärmen kände jag hur det här resonemanget slog ner som en blixt i mig. Det fick mig att börja fundera på vad det egentligen är som skrämmer oss i bra skräckfiktion. Mycket av det som ger oss rysningar handlar ju om människor som bryter mot samhällets konventioner – som i Lovecrafts fall raslagarna – och därefter straffas för det. Talar skräcken till oss genom våra mest atavistiska och fördomsfulla sidor? Är det i så fall politiskt ”problematiskt” att gilla skräck?

Skräck och gotik

För att komma någon vart måste vi dock börja i frågan om vad skräckfiktion egentligen är. När uppstod den? Vilka är dess kännetecken? En som har försökt reda ut det är litteraturvetaren Mattias Fyhr i avhandlingen De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Där vill han definiera vad gotik är, och för att kunna göra det skiljer han den från skräckfiktionen. ”Skräckinslag” skriver han, är en uråldrig företeelse. Redan i antikens gamla dramer förekommer det spöken och andeväsen som hemsöker huvudpersonerna. Men skräckinslag är inte synonymt med skräckgenren, för den genren uppstod så sent som 1931 då filmversionen av Frankenstein med Boris Karloff och Dracula med Bela Lugosi kom. Det var filmer som marknadsfördes som ”horror” och vars främsta syfte var att chockera publiken. Fyhr skriver: ”Skräckgenren syftade till att sätta skräck i publiken medan gotiken – som uppstod på 1700-talet – handlade om skrämda människor, eller skrämmande människor vilkas ångest och irrationalitet gestaltades”. Som exempel på det senare tar han Mary Shellys roman Frankenstein där monstret inte är särskilt läskigt – snarare väcker han läsarens medkänsla där han irrar runt på spöklika engelska hedar. Fyhr fortsätter sedan med att visa hur dessa traditioner existerar sida vid men att de ofta buntats samman under paraplytermen ”skräck”. Ett alldeles färskt exempel på det som han skulle kalla gotik är tv-serien Penny Dreadful som kretsar kring huvudpersonen Vanessa Ives ensamhet och ångest, och där skräckinslagen mer sätter stämningen än fungerar som ett ändamål. Denna serie har dock marknadsförts som ”horror”.

Här skulle man kunna invända att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att hålla isär skräckgenren och den gotiska traditionen. Fyhr definierar till exempel filmerna Alien och The Shining som gotik, medan han kallar Halloween och Mimic för skräck – en uppdelning som i mina ögon är ganska godtycklig. Dessutom placerar Fyhr Lovecraft inom gotiken – en författare som jag ser som själva urdefinitionen av en skräckförfattare. Men det vi ändå kan ta med oss från De mörka labyrinterna är att mycket av det som vi i dag betecknar som skräck vill andra saker än att skrämma oss. Ett exempel är den brittiska zombieserien In the Flesh från 2013 som på ett plan är en berättelse om köttätande zombies, men som på ett annat skildrar utsatta ungdomar som inte passar in på den konservativa engelska landsbygden.

Sociala hierarkier och normkritik

Men tillbaka till frågan: måste skräcken vara fördomsfull och inskränkt? Där är svaret uppenbarligen nej. På senare år har det kommit en mängd norm- och samhällskritiska skildringar som bryter mot såväl skräcktraditioner som samhälleliga tabun. Här finns allt från den feministiska vampyrfilmsvågen från Iran och de normkritiska tv-serierna True Blood och Being Human till John Ajvide Lindqvists socialrealistiska förortshorror. Här finns bokserier som Engelsfors-trilogin som skildrar klassproblematik i ett nergånget brukssamhälle och filmer som The Babadook som ger monstret i garderoben en feministisk skruv. I dessa berättelser är det sällan uppenbart vem som är offer och vem som är förövare, och i flera av dem tycks samhället vara själva monstret.

På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare.

Men samtidigt bör man komma ihåg att detta bara är en liten del av helheten. På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare. Och samtidigt som Ajvide Lindqvist skriver sympatiska berättelser om arbetarungar breder ”underklasskräcken” ut sig. I filmer som Eden Lake, Them och Green Room berättas det om hur män och kvinnor från medelklassen åker ut till gudsförgätna hålor där de blir attackerade av en inavlad underklass med trasiga tänder och ovårdat språk. Och enligt samma princip som jag beskrev i inledningen, att det är rasismen som gör Lovecrafts berättelser otäckare, är det klasshatet som besjälar dessa filmer.

För att få någon ordning på mina tankar ringer jag upp litteraturvetaren Anna Höglund vid Växjö universitet. Hon disputerade 2009 med en avhandling om vampyrer i fiktionen och efter det har hon blivit något utav en guru inom skräckforskningen. Just nu håller hon på med ett stort projekt som heter ”Monstret och människan” där hon försöker ta reda på vad som skiljer vår tids monster från historiens, och hennes perspektiv är samhällskritiskt.

Anna Höglund. Foto: Linnéuniversitetet.

Jag börjar med att fråga om skräckfiktionen inte har en inbyggd konservatism i sig? I ärlighetens namn har den ju inte utvecklats särskilt mycket sedan Edgar Allan Poes dagar – det är fortfarande svajande kristallkronor och dörrar som slår igen i åskådarens ansikte. Kanske är det så att de underliggande föreställningarna från 1800-talet också har följt med?

Höglund funderar en stund, sedan svarar hon:

– Jag håller både med och inte med. Ta en serie som True Blood som exempel. Den är oerhört präglad av en slags socialdarwinism som känns igen från den tidiga vampyrfiktionen. Det finns en tydlig social hierarki där varulvarna representerar arbetarklassen och vampyrerna överklassen. Dessa hierarkier kan inte brytas, precis som i 1800-talets vampyrfiktion. Samtidigt är det mera komplext än så. För True Blood handlar också om vårt samhälle och vampyrerna symboliserar inte bara överklassen utan även utstötta homosexuella.

Å ena sidan, säger Höglund, fundamenteras mycket av skräckens uttrycksmedel på 1800-talet. I den bemärkelsen är den konservativ. Å andra sidan finns en stark drivkraft att göra stoffet till sitt eget. Skräckförfattare är ofta väldigt medvetna om traditionen och det gör att de kan skapa vad Höglund kallar ”improvisationer på arvet”.

– När Ann Rice till exempel skrev En vampyrs bekännelse 1976 var hon influerad av Bram Stokers Dracula. Samtidigt moderniserade hon vampyren: för hennes vampyr var kors och vigvatten bara trams. Skräckberättelser är ofta traditionstyngda till sin natur men samtidigt anpassas de hela tiden till vår samtid och vårt samhälle.

Kollektiva mardrömmar

Vi pratar vidare och Höglund är uppeldad. Vid ett tillfälle utbrister hon att ”det kan vara progressivt bara att skriva skräck”. Men hon talar också om att stora delar av genren präglas av socialkonservatism. Detta är ett ovanligt sätt att se på skräckfiktionen, oftast brukar man diskutera den i termer av moral: Är den skadlig för oss? Hur påverkas unga tjejer av den? Men Höglund säger att hon är mer intresserad av vilka ”kollektiva mardrömmar” den avspeglar. Jag ber henne förklara ordets innebörd.

– Det är ett begrepp som filmvetaren Robin Woods har myntat, och man skulle kunna säga att det är den politiska dimensionen i skräck. Under 1950-talet så handlade mycket skräck om rädslan för kommunismen, för att ta ett exempel. Under 1980-talet stod aids i centrum och under 1990-talet yuppie-erans narcissism. I dag är det vanligt med dystopier där världens resurser håller på att ta slut. Klimathot och terrorism är också vanliga teman.

– Ett intressant exempel är tv-serien The Strain som handlar om en vampyr som kapar ett flygplan och sprider ett virus över hela världen. I den serien gömmer sig vampyrerna i rasmassorna efter Word Trade Center. Det är alltså en serie som spelar på både patriotiska och samhällskritiska känslor.

Men Lovecraft då, hur förhåller man sig till honom och hans rasism? Jag berättar om vad jag ser som en rasbiologisk linje från Skuggor över Innsmouth, via 1970-talets Motorsågsmassakern, där en inavlad sydstatsfamilj sågar sönder ett gäng ungdomar, till den nyutkomna Bone Tomahawk – en westernskräckis där grottvarelser skalperar och äter upp invånarna i en amerikansk småstad.
Höglund funderar igen.

– Tanken om degeneration var ju en väldigt tydlig kollektiv mardröm på Lovecrafts tid och den har levt kvar.

De bästa skräckberättelserna är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång.

Jag måste vara helt ärlig och erkänner för Höglund att jag dras till dessa politiskt inkorrekta berättelser. Då säger hon en sak som jag fäster mig vid. Nämligen att skräckberättelsen aldrig är någon entydig utsaga som bara vill förmedla ett budskap. Den är lika komplex som all annan form av fiktion där olika samhälleliga narrativ överlagrar och motsäger varandra. Det får mig att tänka på en sak som Stephen King skrev i Dödsdansen från 1980. Där påpekade han att all bra skräck är politiskt mångtydig. Skräck tillåter oss å ena sidan att utforska våldsamma och revolutionära känslor, eller som King formulerar det: ”den ställer portarna till mentalsjukhusen på vid gavel och låter samhällsordningen gå under”. Å andra sidan är återgången till det normala helt central; Våldsverkarna straffas och galningarna spärras in i slutet. De bästa skräckberättelserna, skriver King, gestaltar civilisationskritiska och samhällsbevarande känslor sida vid sida. De är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång. Höglund instämmer i Kings resonemang:

– Det är för enkelt att säga att den ena skräckberättelsen är progressiv medan den andra är konservativ. I stället måste vi lära oss att lyssna till dissonansen som finns i alla skräckberättelser. Det tror jag är det viktigaste ur en politisk synvinkel.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.