Man kan inte kompromissa med ett systemskifte

Ledare

En ”marknadskompromiss” som vi måste acceptera för att vanligt folk inte ”orkar med mer regeringskrångel”, så beskrev Göran Greider den sakpolitiska uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna på Twitter. Andra socialdemokrater har försökt intala sig att C och L egentligen blivit fintade med löften om utredningar och symbolpolitik. Vissa kallar till och med 73-punktslistan som till stor del består av nyliberala reformer för en ”mittenuppgörelse”.

I samma ögonblick som Socialdemokratin lät sig kidnappas av Centern och Liberalerna utvecklade många av dess medlemmar en speciell variant av Stockholmssyndromet. Innan bläcket hunnit torka började de försvara uppgörelsens innehåll – utåt men antagligen också inför sig själva. ”Det här är inte så farligt egentligen, särskilt inte med tanke på alternativet!”
Beteendet vore ett intressant ämne för en avhandling i psykologi, men framförallt visar det faran med linjen att vi alltid måste välja det minst dåliga alternativet i politiken. Ja, vi får en politik som är något mindre till höger, men till priset av fullständig ideologisk demobilisering.

I stället för att utföra vänsterns uppgift och förklara varför många av reformerna i uppgörelsen hotar välfärden i grunden börjar man skönmåla, tona ner eller bagatellisera. Är inte fri hyressättning i nyproduktion bara symbolpolitik när nya lägenheter ändå är så dyra? (Svaret är nej, eftersom allt som undergräver dagens modell med förhandlade hyror i slutänden kommer att drabba alla hyresgäster).

Om Vänsterpartiet till slut släpper fram Löfven kommer vi de närmaste åren få höra socialdemokrater förklara varför tredubblad RUT och låglönejobb utan krav på kollektivavtal är bra för integrationen, varför färre höginkomsttagare bör betala statlig skatt, varför sänkta skatter leder till ”fler arbetade timmar”, varför försämrad a-kassa och urholkat anställningsskydd ger mer trygghet och – vem vet – kanske är det inte en så dum idé att privatisera arbetsförmedlingen ändå?

Alla sossar kommer så klart inte försvara politiken, de flesta kommer inte göra det. Istället kommer de välja tystnad

Alla sossar kommer så klart inte försvara politiken, de flesta kommer inte göra det. I stället kommer de välja tystnad. Det har varit plågsamt tydligt de senaste dagarna då vänstersossarnas ansikte utåt, Daniel Suhonen, varit en av få som beskrivit 73-punktsprogrammet för vad det är: ett nyliberalt reformprogram som ”nästan pulvriserar väldigt mycket av den socialdemokratiska samhällsmodellen”. Men den tysta falangen blir till slut lika medskyldig som de som aktivt försvarar politiken.

Socialdemokraternas eftergifter är extra förödande eftersom stora delar av 73-punktsuppgörelsen inte har något folkligt stöd. En majoritet vill faktiskt inte ha nya privatiseringar, marknadshyror, försämrad a-kassa eller obegränsade vinster i välfärden – helt oavsett vad mandatfördelningen i riksdagen säger. Men med uppgörelsen begravs den enda konfliktlinje som faktiskt har någon chans att på sikt vinna tillbaka missnöjesröstande SD-väljare till vänstersidan.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.