Den sverigedemokratiska världsbilden serveras till morgonkaffet på Rosas Café. Blden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Sverigedemokraternas folkvalda behöver inte prestera så länge vanliga människor sprider deras världsbild på ortens café, skriver insändarskribenten.
Frågan kommer ofta från frustrerade partiaktivister: ”Varför märker ingen alla insatser vi gör i stadsdelsnämnden/kommunstyrelsen/länsstyrelsen/riksdagen?” Den andra vanliga frågan är ”Hur kommer det sig att SD bara fortsätter att växa?” Kontentan i den frustrerade aktivistens klagomål är att hon/han jobbar häcken av sig. SD:arna behagar ofta inte ens infinna sig på sina stolar i fullmäktige, men likt förbaskat bara växer de. 17,5 procent av väljarstödet gick till SD. I många av de hårt drabbade bruksorterna är de uppe i 30 procent.
Vad är det vi missar? Kanske är det hörnbordet på ett ställe som vi kan kalla för Rosas Café.
Det finns flera saker som förbryllar med Rosas Café. En är öppettiderna. De öppnar redan klockan sex på morgonen och stänger fyra på eftermiddagen. En annan fråga är hur fan de får det att gå ihop. Ofta sitter det bara några enstaka pensionärer där under dagarna.
Rosas Café drivs av stadiga tanter som verkar känna nästan var och varannan gäst.
”Hej på dig Arne. Hur är det med frugan och hur går det med båten?”
Rosas Café ligger nära centrum i en liten bruksort i utkanten av länet. När man släntrar in tidigt, tidigt på morgonen kommer förklaringen, både till öppettiderna och lönsamheten, för i den gråa gryningen är Rosas Café fullsatt. Där sitter jobbare från Ortens Bruk som passar på att koppla av och ta ett snack innan skiftet börjar. Där sitter arbetare från andra, mindre, firmor. Där sitter personal från hemtjänstföretag med sina namnbrickor på jackorna. Där finns taxichaufförer. Somliga morsar och snackar, både med arbetskamraterna och med dem från andra firmor innan dagens jobb börjar. Andra läser tidningarna som ligger framme. Några av gästerna är egentligen pensionärer som vill behålla kontakten med sina gamla arbetsgemenskaper.
Man märker inte så mycket av den sociala apartheid som är typisk för Stockholms caféer. Små förnäma tanter pimplar kaffe sida vid sida med garvade jobbare och så är det inget mer med det.
Centrum för gemenskapen är det stora, runda bordet i hörnet. Det tar åratal att kvalificera sig för att få sitta med där.
Snacket går mellan gamla polare om utsikterna att arrangera en större motorcrosstävling på orten. Om någon som ska på nytt läkarbesök, om bruket kommer att lägga ut mer produktion utomlands. Och det snackas om politik. Då brukar en lång, sävlig karl med genomträngande röst tala om Jimmie Åkesson.
I stället kommer subtila knuffar i riktning mot den sverigedemokratiska världsbilden. I den verkligheten framstår Jimmie i ett annat ljus, han har hajat verkligheten och sagt som det är
De andra lyssnar. De verkar inte riktigt sålda än, men det kommer nog. Den långe mannen serverar inga långa tirader om svartskallarna. Inget sånt. I stället kommer subtila knuffar i riktning mot den sverigedemokratiska världsbilden. I den verkligheten framstår Jimmie i ett annat ljus, han har hajat verkligheten och sagt som det är, enligt den långe mannen. I den världen är Jimmie Åkesson och hans pojkar de som vet vad det innebär att vara jobbare och att när som helst hotas av bortrationalisering när ortens bruk hamnar i en dipp eller produktion läggs utomlands. Jimmie Åkesson är inte som det andra politikerpacket, de där figurerna som sammanträder i kommunens centralort. Sammanträden som, påminner den långe mannen, allt som oftast resulterar i att deras hembygd och andra små orter berövas samhällsservice. Politikerna snöt orten på dess sjukhus och polisstation och skulle gärna göra samma sak med skolorna och biblioteket också om de bara kom åt. Men de verkar ha gott om pengar för att smälla upp nya lyxlägenheter och idrottsarenor i centralorten… eller ordna boenden åt… ja dom där.
Märk väl. Den långe mannen bygger hela tiden på kända och legitima problem som formuleras om, sätts in i ett Sverigedemokratiskt sammanhang.
I det längsta trodde man att opinion bildades genom ett rätt enkelt sändare-mottagare-mönster. En sändare skickar ut sitt budskap via flygblad, affischer, annonser eller reklamspottar. Mottagarna tar emot som måltavlor. Punkt. Det hela kallades för Magic Bullet theory.
Någon gång i slutet av trettiotalet märkte man att den modellen inte stämde med verkligheten. Forskare blev nyfikna och undersökte. Resultatet blev en ny, överraskande och mer komplicerad kartbild av hur opinion bildas.
Majoriteten av alla budskap som skickas ut faller platt till marken, kom forskarna fram till.
Lik förbaskat kan budskapen indirekt nå mottagarna, de kommer via omvägar, de tas upp och förmedlas via människor som är opinionsbildare i sin egen kamratkrets (så kallade opinion leaders.) När allt kommer omkring så tar de flesta av oss inte intryck av reklam, oavsett hur sofistikerad den är. Däremot lyssnar vi på en polare vi känner.
Poängen med den långe mannen vid hörnbordet är just att han inte är någon proffsagitator på genomresa utan en i gängen, en av bruksjobbarna och en av stamgästerna på Rosas Café. Han känner de andra och de känner honom.
Det spelar därför ingen roll om Jimmie Åkessons mannar missköter sig i kommunstyrelsen eller stadsdelsnämnden. De har en plats vid hörnbordet i Rosas Café.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
- Sverigedemokraterna
