Kultur

Mänskligt snarare än manligt

Knausgård hatar fittsverige, att kulturmedelklassen inte får säga neger men har en svart städare på frilanskontoret, att man inte får bli full och måste betala räkningar i tid.

Ann Charlott Altstadt läser en storsäljande norsk författares självbiografi och finner ett sociologiskt tidsdokument.

Kultur

BOK

Min kamp, 2
Karl Ove Knausgård.
översättning Rebecca Alsberg.
Norstedts, 2011.

Sällan har någon roman gjort mig så euforisk i vuxen ålder som första delen av den norske författaren Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska svit Min kamp. Hjärnan gick i spinn, för några dagar lyste världen och varje liten skiftning i verkligheten förhöjdes och laddades med mening. När boken var slut drabbades jag av samma tomhet som vid en avslutad förälskelse, alla andra romaner tycktes banala och livet blev tomt.

Karl Ove Knausgård berättade en välbekant historia; en barndom i skuggan av en alkoholiserad pappa, en alienerad tonårstid, ett tafatt vuxenblivande med inflikade korta scener från ett klaustrofobiskt Sverige där varken familjen eller skrivandet fick rum. Men den djupt vindlande subjektiviteten gjorde allt nytt. Knausgård var inte autentisk på det Stig- Larsson- meningslösa viset, där författaren oavbrutet registrerar intryck och reviderar dem för att söka en sanning, men en helt igenom ointressant sådan. Knausgård var sann på det där sättet som drabbar och slår omkull därför att han skrev om hur det är att vara människa.
Och jag tänker fortfarande att han är en människa efter Min kamp 2, trots att Ulrika Milles, i en kritisk DN-recension, vill väcka debatt om själva Knausgård-gestalten och manligheten.
”Jag trodde inte att vi 2011 skulle inbilla oss att självbiografier tillverkades av kött och blod. Vi borde veta att en modern självbiografisk text är en konstruktion, en ideologi, inte en spegel utan något som vill säga oss något. Knausgård rör sig kring tankar om det totalitära, nazismen, blod och jord, renhet och det heliga. Det är intressant och obehagligt.” (20 juni 2011).

I Min Kamp 2 bor Knausgård i Sverige, häftigt förälskad men snabbt kvävd i familjeliv, dock utan att ge upp. Han flyr  middagsbjudningarnas kravkonversation ut till köket för att fixa maten. Det enda han vill är att skriva och han sätter därför dottern på dagis i förtid. Knausgård hatar ”fittsverige”, att kulturmedelklassen inte får säga neger men har en svart städare på frilanskontoret, att man inte får bli full och måste betala räkningar i tid. Speciellt scenen där Knausgård gör inre revolt på babyrytmiken blev en snackis då han med dottern i knät kände sig feminiserad och därmed kränkt inför den sexuellt attraktiva kvinnliga ledaren.

Men vad är egentligen det typiskt manliga med Knausgårds Min kamp? Jag skulle också må skitdåligt över att bli feminiserad i liknande sammanhang, och känna mig enormt aggressiv. Vi har samma autenticitetsbehov och utanförskap. Jag känner igen mig i de sammanhang där Knausgård blir trött, upprörd, hatisk och stum. Den avgörande skillnaden handlar inte om tankar och känslor utan det manliga privilegiet att kunna skriva ut dem utan reflektion. Om jag författade självbiografiskt om våldsamma känslor på babyrytmik skulle mitt behov att förklara på vilket sätt jag inte är elitistisk fascist ta över. Aldrig att jag skulle lita på att min oreflekterade subjektivitet skulle bära projektet i hamn, som kvinna bryr jag mig på ren reflex om andra, både deras känslor och deras blick på mig. Dramatikern Lars Noréns omdebatterade dagbok skulle heller aldrig kunna skrivas av en kvinna, då hans blottläggande också sker utan analys och diskussion. Medan den enda kvinnliga motsvarighet jag kan erinra mig på senare år, Maria Svelands Bitterfittan, är en extremt tillrättalagd skildring då hon inte kan låta bli att vara kvinnligt behagsjuk, det vill säga förklara och försvara, trots sitt på ytan kontroversiella budskap. Liksom Carina Rydberg i Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar vill Sveland också att vi ska tycka om och heja på henne. Men kan det inte finnas ett värde i en skildring där författaren inte vill lägga allt tillrätta för att bli älskad av sin omgivning och av läsarna? Allt jag tänkte på när jag läste Noréns dagbok var – wow, här får jag inblickar i en narcissistisk konsumtionsgalen människas hjärna, en etnologisk rapport från Stockholms kulturaristokrati, från en världsberömd dramatiker som kallar sig vänster men vars hela politiska världsbild har formats av Dagens Nyheter, och han vet inte ens om det.

Knausgård och Norén är män, de behöver inte spela hjältar eftersom män alltid är det ändå. De behöver därför inte skriva ideologiska appeller och när jag läste Min kamp tänkte jag därför wow, en människa, ett fantastiskt sociologiskt tidsdokument. Men borde det inte också vara en kvinnlig författares rättighet att kunna – våga bli anklagad för nazism på Dagens Nyheters kultursida?

    Kultur