Nyheter

Marknadens utvalda

Höger om. Algoritmerna på Youtube leder ofta tittarna allt längre ut på högerkanten. Från vänster (nåja) till höger: antifeministen Jordan Peterson, vit makt-ledaren Richard Spencer och Adolf Hitler. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT, Chris O’Meara/AP/TT, AP/TT.

Att förklara fascismens framgångar med att de helt enkelt är bättre på att skapa content är fel – och farligt.

Nyheter

Min syster är sexton år. Jag ringer henne, i bakgrunden är det stimmigt, hon går i ettan på gymnasiet och nu har hon rast.
”När kollar du på Youtube?” frågar jag.
”När jag sitter på toa och när jag äter frukost”, säger hon. ”Bara?” hörs en kille i bakgrunden.

Jag frågar killen vad han kollar på. Spelvideos mest. Min syster ser musikinslag och några klipp om smink. Alla barn mellan tolv och femton kollar på Youtube. Mellan sexton och tjugofem är andelen nästan lika stor, enligt statistik från Internetstiftelsen i Sverige. Youtube är den största plattformen för rörlig bild. Någonsin. Varje dag besöker över en miljard människor hemsidan.

Efter att ha undersökt olika delar av Youtube under de senaste dagarna tipsar algoritmen mig om allt möjligt. En intervju med Jordan Petersons dotter där hon förklarar varför hon bara äter kött. En video med titeln ”Millenial socialism”. Ett annat klipp där en ”expert blindtestar Systembolagets billigaste öl” och en ny version av den gamla Crazy Frog-låten.

Om jag i stället hade varit ett tomt ark, en person utan internethistoria, är chansen stor att jag förr eller senare hade slussats från nyheter till rent fascistiska videoklipp.

Hur Youtubes algoritmer är uppbyggda är hemligt, men flera medier, som Guardian, New York Times och Expressen, har undersökt hur Google-ägda Youtube leder tittaren mot högerextremt innehåll. En som hjälpt till med att avtäcka algoritmerna är den före detta Google-ingenjören Guillaume Chaslot.

Chaslot har startat hemsidan algotransparency, som granskar vilka videoklipp som slås på automatiskt och som dyker upp som rekommenderade videos efter besökarnas initiala sökning. I en granskning av hur Youtube kan ha påverkat informationen som spreds kring det amerikanska valet, som Guardian genomförde tillsammans med Guillaume Chaslot, visade det sig att oavsett om sökningen började på Hillary Clinton eller Donald Trump, så leddes tittaren majoriteten av gångerna vidare till klipp som var fördelaktiga för Trump. Därifrån fördes besökaren till allt mer konspiratorisk och fascistisk propaganda. Men enligt företaget själva handlar det inte om en ideologisk styrning, utan snarare att tittarna leds till klipp som har många visningar.
Hur kommer det sig då att det är enklare att hitta till högerextrema agitatorer och fejknyheter än vänsterpropaganda?

I ett uppmärksammat Ted-talk talar Tristan Harris, tidigare designer på Google, om metoderna som används av de stora tech-företagen för att göra användarna beroende av deras produkter. Han understryker att valutan på det informationsöversvämmade nätet är besökarens uppmärksamhet. Hela affärsmodellen bygger på att manipulera oss till att fördriva så lång tid som möjligt på hemsidan för att på så sätt lyckas exponera oss för fler annonser. På Facebook är ett exempel videoklippen som autospelas för att tittarna ska dras in och titta på dem, på Snapchat är en av strategierna den lilla siffran som markerar hur många dagar i streck två användare har pratat med varandra. På Youtube är det videoklippen som spelas upp automatiskt efter varandra utan att användaren behöver klicka på något.

Men uppmärksamheten handlar inte bara om autospelade videoklipp utan också om vilket innehåll som sprids. Innehåll som väcker känslor, gärna i form av ilska, får människor att stanna längre på hemsidorna – vilket resulterar i sociala medier som leder tittaren mot extremare innehåll.

Hur kommer det sig att det är enklare att hitta till högerextrema agitatorer och fejknyheter än vänster­propa­gan­da?

Den koreanska kulturfilosofen Byung-Chul Han poängterar internets omedelbara tillgänglighet som en orsak till att nätet fylls av affektivt innehåll. Om tidigare kommunikationskanaler, som brevet, tvingade oss att sakta ner och tänka igenom vår handling innan vi utförde den, finns nu en direktkanal för att reagera på det som gör oss arga. ”Den digitala kommunikationen möjliggör […] ett omedelbart affektutlopp. Redan genom sin tidslighet transporterar den mer affekter än den analoga kommunikationen. Det digitala mediet är i detta avseende ett affektmedium” skriver Byung-Chul Han i boken I svärmen – tankar om det digitala (Ersatz, 2014).

Det är också den affektiva dimensionen som poddaren och författaren Johannes Nilsson fokuserar på i sin bok Tyckonom från 2017 (Lystring förlag). Johannes Nilsson beskriver hur det mest säljbara i det digitala landskapet är innehåll som skapar reaktioner och debatt. Det är inte kvaliteten, utan förmågan att skapa upprördhet, som får människor att diskutera artiklar eller videoklipp. Genom diskussionen görs innehållet synligt och exponeras för fler personer i flödet.

Men även om den så kallade uppmärksamhetsekonomin, eller det som Johannes Nilsson benämner tyckonomin, kan förklara varför visst innehåll premieras på Youtube är det något som saknas i samtalet om varför fascister är framgångsrika på nätet.

I Tyckonom tydliggörs en vanlig, och väldigt farlig, förklaringsmodell – nämligen att det går bra för högerextremister endast på grund av deras extremitet. Johannes Nilsson beskriver ”alternativa medier”, alltså fascisternas digitala informationskanaler, såhär: ”De är fansin på så sätt att de drivs av glödande idealister utan vinstintresse, och vill ge ett alternativ till mainstreammedia genom att uppmärksamma något förbisett, framför allt vissa brottslingars etnicitet och problem som kan relateras till invandring”.

I samband med valet förra året kom en rad artiklar som beskrev Sverigedemokraternas framgång på ett liknande sätt. Eric Rosén skrev på sajten Politism att ”Sverigedemokraterna fungerar på många sätt precis så som en folkrörelse måste fungera” och Daniel Suhonen påstod i DN att ”Vi måste bygga en lika stor folkrörelse som SD”. Så låter en desorienterad vänster. Varenda vänsterskribent som beskriver rasistiska partier och fascistiska mediers popularitet som framgångsrikt gräsrotsarbete borde få bakläxa på hur kapitalet omfamnat och finansierat fascister genom historien. Samtidigt som vänsterskribenter gick ut och kallade SD för folkets rörelse gick näringslivstoppar ut och krävde att Alliansen skulle samarbeta med partiet.

Det är inte kvaliteten, utan förmågan att skapa upprördhet, som får människor att diskutera artiklar eller videoklipp. Genom diskussionen görs innehållet synligt och exponeras för fler personer i flödet

Det är viktigt att ha i bakhuvudet när vi loggar tillbaka in på Youtube. I de krampaktiga försöken att förstå högerns popularitet på nätet tycks vänstern nämligen glömma något basalt om ägande och materiella förutsättningar. Man kan stånga sig blodig i jakt efter svaren på varför högern vinner det mediala kulturkriget. Eller så kan man fråga sig: vilket kulturkrig? Det är väl uppenbart att högerns marknadsmodell kommer att gynna högerns ideologer!

Det säger sig självt att innehållet på sociala medier inte flyter runt i ett tomrum, utan också kräver någon form av resonans i den ekonomiska politiken. Att Youtube hela tiden leder tittaren åt extremare innehåll för att väcka känslor är visserligen sant, men det är en otillräcklig berättelse, eftersom det är en förklaringsmodell där fascisters framgång tycks slumpartad och bara uppburen genom sitt spektakulära innehåll.

I en sådan berättelse hade vänstern haft lika höga tittarsiffror om vi bara var lite bättre på att skapa content. Och en sådan berättelse landar förr eller senare i en falsk slutsats om den ekonomiska politiken utanför sociala medier, i köttvärlden, där fascistiska röster beskrivs som dem som slår underifrån. Det är nämligen precis vad Johannes Nilsson beskriver i Tyckonom; ett internet där det som inte får sägas i andra forum äntligen har fått en spelplan.

I Martin Gelin och Karin Pettersons bok Internet är trasigt beskriver de hur framgångsrika företagarna på Google har varit på att marknadsföra sig själva som rebeller, snarare än utsugande kapitalister. ”De framställer sig gärna som ett anti-etablissemang, i ett försök att dölja för användarna att de sedan många år tillbaka förstås är det nya etablissemanget”, skriver Gelin och Petterson. I Silicon valley glider kapitalisterna runt i t-shirt och jeans och beskriver sig som revolutionärer snarare än affärsmän. Det blir inte minst tydligt i förhållande till länder där yttrandefriheten varit begränsad. ”Vi har en historisk chans att hjälpa miljarder människor. Låt oss ta den chansen. Låt oss koppla upp dem”, sa Facebooks Mark Zuckerberg angående inträdet på Kinas marknad. I stället för att beskriva sig själva som maktgalna multimiljardärer får de människor att förknippa dem med frihetstörstande outsiders, vars främsta mål är att hjälpa världen att hålla kontakt med varandra.

Samtidigt som Googles ägare är experter på att osynliggöra ägandeförhållanden genom att benämna sig själva som upprorsmakare fylls deras sidor av innehåll som påstår sig komma från anti-etablissemangets representanter. Varför de lyckas? För att de har kapitalet att lyckas, naturligtvis. Att arbetarklassen inte har möjlighet att finansiera lika mycket innehåll på nätet som högern, är egentligen ingen svår ekvation. Att de däremot köper idén om sina meningsmotståndare som underdogs är svårare att förlika sig med.

Egentligen borde detta kanske sägas i ett Youtube-klipp i stället för i en essä. Jag tror nämligen inte på att retirera helt från högerns plattformar. Det är ändå dit alla ungdomar söker sig. Min syster, och alla andra.

Men om vänstern i dag ska slåss på högerns digitala plattformar finns i alla fall en lärdom som är nödvändig att ta med sig om man överhuvudtaget ska ha någon chans att locka till sig uppmärksamhet. Och det är att inte börja snegla mot fascister och försöka efterlikna deras strategier.

Som Wendy Hui Kyong Chun, professor i modern kultur och media på Browns universitet, påpekar i boken Updating to remain the same så är mottagaren på sociala medier en individ. Youtube riktar sig som namnet antyder till you, inte till en massa med gemensamma ekonomiska intressen, utan till individer i form av producenter – dem som fyller sidan med innehåll – och konsumenter, de som ser på filmerna och exponeras för anpassade annonser. Att överlåta kunskapen om vi:et, massan och den folkliga rörelsen till fascister kommer att vara vänsterns dödsstöt.

De är ingen folkrörelse. De kommer aldrig att bli det heller, om vi inte låter dem.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • algoritm
  • fascism
  • högerextremism
  • YouTube

Nytt