Kultur

Märta och Henrik Tikkanen – en kärlekssaga utan slut?

Bland de verk som litteratur­­vetaren Matilda Torstensson Wulf (f. 1985) analyserar i sin avhandling finns bland annat Märta Tikkanens stora genom­brott Århundradets kärleks­saga från 1978 och Henrik Tikkanens själv­biografiska så kallade ”adressvit” 1975–1982. Foto: TT.

Intresset för paret Tikkanens dialoger i bokform verkar fortfarande intakt. Anna Remmets läser en avhandling med flera förtjänster men kan samtidigt inte låta bli att fråga sig varför.

Kultur

Den finlands­svenska författaren Märta Tikkanen är vid 86 års ålder mer uppmärk­sammad än någonsin. Det senaste året har det släppts två biografier och 2019 publicerades utvalda delar av hennes brevväxling med Birgitta Stenberg och Åsa Moberg. Nu kommer litteratur- och kulturvetaren Matilda Torstensson Wulfs avhandling Kärlekens paradis: Konflikten mellan kärlek och konst i Henrik och Märta Tikkanens litterära dialog.

Om detta beror på ett nyväckt intresse för en av 70-talslitteraturens galjonsfigurer, ett bokslut i förtid (Tikkanen sägs i dag lida av minnessvikt och det verkar troligt att hon inte kommer att publicera mer), eller både och kan förbli osagt. Hur som helst verkar maken och författarkollegan Henrik Tikkanen, som avled 1984, fortfarande vara en ofrånkomlig del av det litterära samtalet om Märta Tikkanens verk.

I Torstensson Wulfs avhandling är detta inte konstigt eftersom ämnet alltså är de båda Tikkanens författarskap, mer specifikt dialogen mellan deras verk, och under­sökningen kretsar kring hur synen på konst­när­skap, kön, jämställdhet och äkten­skap kommer till uttryck i deras böcker, främst under 70-talet. Torstensson Wulf skriver i in­ledningen att hon är intresserad av det som gestaltas i texterna och inte i första hand av de biografiska personerna Tikkanen. Ändå sker en lite vansklig, men kanske ound­viklig, samman­blandning genom valet att kalla de olika kvinnliga respektive manliga huvud­personerna i verken för ”M” och ”H”.

Till viss del är det kanske oundvikligt. Även i en av­handling, där det annars bör vara tydligt om läsningen är för­fattar­biografisk eller ej, vilket till stor del beror på att Torstensson Wulf också undersöker den samtida medie­debatten, där inte minst Märta Tikkanen var aktiv.

Men en mer relevant invändning är kanske om det verkligen är fruktbart att gång på gång läsa Märta och Henrik Tikkanens texter i relation till varandra, oav­sett om de faktiskt skrevs som svar och dialoger. Det vore framför allt intressant att sätta in Märta Tikkanens verk i helt andra kontexter än de där de vanligtvis placeras och se vad det kan ge.

Men med det sagt är Kärlekens paradis en grundlig undersökning för den som intresserar sig för det dialogiska inslag som onekligen är en framträdande aspekt hos båda författarna. Det är alltid intressant, om än inte längre så nytt, att läsa om hur konstnärsrollen konstruerats i relation till kön. Och en riktigt stor bonus är att författaren använder sig av den feministiska tänkaren Anna G. Jonasdottirs skarpsynta teorier om kön och exploatering.

Med hjälp av dessa för Matilda Torstensson Wulf ett givande resonemang om hur den heteromonogama kärleken samtidigt både problematiseras och befästs genom Märta Tikkanens författarskap. Kärlekens paradis ger inga nya omvälvande insikter, men är ett läsvänligt, välskrivet och ofta engagerande bidrag till forskningen om ett par av Svenskfinlands (och kanske Nordens) mest centrala författarskap.

  • henrik tikkanen
  • litteraturvetenskap
  • märta tikkanen
  • recension

Kultur