Kultur

Marxismens ABC – när Sovjet lärde tredje världen att läsa

I antologin The east was read skriver författare, filmare och kulturvetare från tredje världen om hur den sovjetiska litteraturen präglade deras uppväxt och läsande. Wendelin Jacober/Pixabay.

Sovjetunionens lade via sin kamp mot analfabetismen grunden för läskunnigheten i stora delar av Asien, men förlorade ändå den kulturella kapprustningen.

Kultur

1919 inledde det nybildade Sovjetunionen en kulturpolitisk kampanj för utrotning av analfabetismen. Genom kraftiga subventioner masspublicerades upplagor av billig och lättillgänglig litteratur på olika språk, som särskilt letade sig till kolonierna där böcker fortfarande var en lyxvara. Den blivande indiske premiärministern Jawaharlal Nehru återvände hem från en resa till Moskva och berättade om hur ”kyrkorna i Sovjet ersatts av bibliotek, klassrum och teatrar”. Samtidigt som i stort sett hela den sovjetiska befolkningen hade blivit läskunnig i slutet av 1940-talet, var motsvarande siffra i det brittiskkontrollerade Indien endast tolv procent, och de böcker som ändå nådde händerna på indiska barn var i regel producerade i de kommunistiska länderna och inte av kolonialmakten.

I antologin The east was read skriver författare, filmare och kulturvetare från tredje världen om hur den sovjetiska litteraturen präglade deras uppväxt och läsande. Den mest välkända som medverkar är den ständigt nobelpristippade, kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o som skrev sitt genombrottsverk En blomma av blod (2012, Norstedts) under ett besök på Krimhalvön i slutet av 1970-talet, särskilt inbjuden av det sovjetiska författarförbundet.

Ngũgĩ wa Thiong'o (f. 1938) är en kenyansk författare, marxist och anhängare av Franz Fanon, som numera endast skriver på modersmålet kikuyu. 1979 fängslades han utan rättegång i hemlandet efter att ha satt upp en pjäs som kritiserade den kenyanska regimen och jordägande överklassen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ngũgĩ wa Thiong’o (f. 1938) är en kenyansk författare, marxist och anhängare av Franz Fanon, som numera endast skriver på modersmålet kikuyu. 1979 fängslades han utan rättegång i hemlandet efter att ha satt upp en pjäs som kritiserade den kenyanska regimen och jordägande överklassen.
Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sumayya Kassamali berättar om den pakistanske poeten och marxisten Faiz Ahmad Faiz, som hade en ledande kulturpolitisk roll under den kortlivade pakistanska demokratin 1971–1977. Faiz, som nominerades till nobelpriset strax före hans bortgång 1984, var även med och tog initiativ till litteraturfestivaler där en stor del av de mest framstående författarna i Afrika och Asien deltog, tillsammans med bland annat den amerikanske medborgarrättsaktivisten och kommunistsympatisören W.E.B. Du Bois.

Pankaj Mishra och Revati Laul, som båda skriver om hur det varit att växa upp i ett Indien där det viktigaste i politiken har blivit att hata muslimer och älska nyliberalismen, pekar på det ironiska i hur generationer av indiska barn lärde sig engelska genom sovjetiskproducerade böcker och tidningar, vilket senare kom att kratta manegen för den amerikanska kulturimperialismen. Västmakterna var aldrig bekymrade över den låga läskunnigheten i sina kolonier, däremot blev de allt mer oroade över den kommunistiska kulturens inflytande och Sovjetunionens ensamrätt på boktryckande i tredje världen. En kulturell kapprustning inleddes vilket ledde till att CIA till slut sponsrade ett helt imperium av litterära magasin, kulturinitiativ och konstnärer. Genom dessa angreps framför allt konst som ansågs syssla med samhällskritik och den radikala, upproriska kultur som sprang ur den socialistiska traditionen stöptes om i kommersiellt gångbara och samhällsbevarande former.

Den indiske marxisten och förläggaren Vijaj Prashad som redigerat The east was read sammanfattar det väl i förordet: ”Empires first steal foods from the mouths of their subject and then turn that food into monuments to honour the emperors”.

  • ngugi wa thiong'o
  • Sovjetunionen

Kultur