Lars Calmfors är en samhällsintresserad ekonom helt utan egna intressen. Som ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska Rådet brinner han för uppdraget att ”analysera hur lönebildning, arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik påverkar arbetsmarknadens funktionssätt”. Visserligen är hans ”oberoende expertråd” instiftat och finansierat av Svenskt Näringsliv, men det får man bara reda på om man orkar scrolla hela vägen längst ner under fliken ”Om AER”. Men vem orkar luska i sånt? Det heter ju ”rådet” och ger därför sken av att vara någon sorts myndighet! Och behovet av en förtroendeingivande mustasch som förklarar sakernas tillstånd har aldrig varit större än nu.
När Calmfors och gänget kläcker ur sig en rapport, som av en händelse i anslutning till avtalsrörelsen, om behovet av ”ökad lönespridning” sluter en entusiastisk mediekår genast upp för att transkribera rådets slutsatser: Lönerna för latmaskarna ”som inte förmått uppgradera sitt humankapital” måste sänkas. Ökad konkurrens om låglönejobben kräver det. Men kan inte sänkta löner för en grupp leda till press nedåt på andra löner också? frågar en näsvis praktikantmurvel som inte ännu lärt sig bevekas av Calmfors hundögon. Jo, tyvärr kan det bli så, suckar Rådet. Men det handlar om fosterlandets konkurrenskraft och enda sättet att göra manuellt arbete mer attraktivt för arbetsköparen än moderna maskiner är att sänka priset på det.
Ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAffe, håller inte med. I deras bok Den andra maskinåldern, som kom på svenska i fjol, menar de att produktivitetsökningarna från den digitala tekniken är gravt underskattade. Automatiseringen och digitaliseringen av arbetsuppgifter som tidigare utfördes manuellt fortsätter accelerera. Detta för med sig konsekvenser. Deras resonemang om en ”vinnaren-tar-allt”-ekonomi, där den digitala vara som anses ”bäst” – till exempel en streaming- eller söktjänst – kommer med enorma skalfördelar, är det som framförallt har fastnat hos recensenterna. Läser man så illa som Erik Helmerson i sin recension i Axess kan man rentav bli upprymd över hur ”kapitalismen leder oss till en aldrig tidigare skådad välståndsutveckling” och se boken som något för ”alla oss optimister där ute”. Men författarna är faktiskt oroade. De ser hur BNP ökar samtidigt som lönerna stagnerar, vilket innebär att kapitalägarna lägger rabarber på större och större del av produktivitetsvinsterna. De oroar sig för sin fina kapitalism som de ser krackelera, eftersom de begriper att någon måste kunna köpa alla de där grejerna som produceras. De ser samma tendenser till en drastisk minskning av ”rutinmässiga jobb” som Calmfors, men avfärdar däremot idén om att man kan motverka detta genom att sänka priset på arbete. Vad som behövs är en anpassning till den nya tekniken och satsning på arbeten som antingen inte kan automatiseras, eller som fungerar som komplement till den nya tekniken. Större välstånd med mindre arbete låter intuitivt som något bra, men leder till en enorm koncentration av rikedom hos ägarna av kapital. Eftersom Brynjolfsson och McAfee är liberaler landar slutsatsen i att de fortfarande tror på kapitalismens förmåga att lösa kriserna som kommer, trots att hela deras analys pekar åt motsatt håll. Precis som Helmerson är de övertygade om att någon kommer att uppfinna något smart som kirrar alla biffar. Vi som inte tror på magi ser vad det är de egentligen argumenterar för: En planerad ekonomi.
Det är intressant att amerikanska ekonomer dömer ut den modell av utbud möter efterfrågan – där fackföreningar givetvis innebär obehagliga störningar i effektiviteten – som svenska ”expertråd” oemotsagda kan fortsätta rapa upp. När Findus läggs ner jublar en moderat kommunpolitiker över detta ”toppenbesked” som kommer göra maten billigare och produktionen effektivare – ”Alla vinner!” Så visar det sig att köparen inte alls vill producera ”effektivare” utan bara göra sig av med en konkurrent, i sin strävan efter monopol.
Varje gång ämnet teknologi ska avhandlas i text refereras det ironiskt till Ludditerna, den grupp engelska arbetare som slog sönder maskinerna som tog deras arbeten ifrån dem under den industriella revolutionen. Oftast får gruppen fungera som illustration över en bakåtsträvande arbetarrörelse som, frustrerade över att inte ha investerat tillräckligt i sitt humankapital, hellre går till fysiskt angrepp mot utvecklingen. Men sanningen är att det är kapitalisterna som ständigt ägnar sig åt kapitalförstörelse, dumpar skördar i haven för att hålla priserna uppe och motarbetar innovationer som utgör hot mot den egna verksamheten.
”Vi har ju en fullt fungerande fabrik här!” säger den lokala fackklubben i Bjuv. ”Findus har precis köpt in världens bästa frys!” fyller LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i. Arbetsmarknadsministern hoppas att ägaren Nomad Foods ”tänker om och tänker rätt!” Det kommer givetvis inte att ske eftersom producenten i kapitalismen inte producerar för att mätta något behov, och definitivt inte bryr sig det minsta om samhällsekonomiska vinster eller effektivitet.
