Går man in på Vänsterpartiets hemsida och slår upp ordet ”antirasism” hittar man följande mening: ”För att skapa ett samhälle som rymmer oss alla behövs en bred antirasistisk folkrörelse och en kraftfull politik för generell välfärd.” I Ung Vänsters principprogram står det: ”Kampen mot rasism tjänar på att vara bred och inkluderade.” De här två exemplen visar på en tendens som jag sett inom vänstern, nämligen att antirasismen ska vara en plattform för oss att vara inkluderande och appellera till så många som möjligt.
Men vem är det man är mån om att inkludera? Tydligen tycker man att alla som är antirasister ska inkluderas. Och det är det här som är det största problemet med vänsterns antirasistiska strategi. Som vi alla vet så är det många som kallar sig för antirasister. Detta är något som är oerhört bra, verkligen, en seger vi skall hylla och se som vår egen. Men det betyder inte att alla som är antirasister är vänster eller radikala. Det är jättebra att sådana krafter finns i samhället. Det är jättebra att fler och fler initiativ börja dyka upp. Det är skitbra att Tillsammanskapet finns, jättebra att de vill fika. Det är helt fantastiskt att ett storföretag som Läkerol använder integration för att sälja fler produkter. Jag gråter också när Filip och Fredrik hjälper flyktingbarn att spela bandy.
Men är det vad Vänsterpartiet och Ung Vänster ska vara? Nej. Vi ska vara de som organiserar de radikalaste delarna av arbetarklassen för sina egna intressen. En skrikig blatte är inte inkluderande och det är inte heller poängen. Bred och inkluderande kan Aftonbladet vara, vi ska finna styrka i varandra och stå upp för de som drabbas av rasism. Jag som rasifierad behöver någon som säger att jag har rätt när jag är arg, att jag får vara ledsen och ger mig en plattform för organisering.
Det finns ingen annan organisation som kan ta den platsen. Vi är de som skall ge arbetarklassen vapnen för att kunna organisera sig i sin egna vardag. Det är ingen annan som kommer organisera oss för en radikal politik där vi bor om vi själva inte gör det. Vi måste ändra där vi lever, vi måste organisera oss för våra egna intressen i vår egna vardag. Vi är inte som andra politiska organisationer som kommer ovanifrån och säger hur vårt liv ser ut och vad som gör det bättre. Vi förändrar vår egna vardag. Vi är inte antirasister för att det låter bra eller för att vara snälla och humana. Vi organiserar oss för antirasismen för att det är något som påverkar en stor del av arbetarklassens vardag.
Det handlar inte om något flummigt intellektuellt, det handlar om hur jag ser på mig och min kropp, hur jag ser att mina föräldrar ständigt nervärderas och förminskas för det inte uttalar ord rätt. Det handlar om att jag är orolig för att min bror skall bli nerslagen av rasister ute på gatan. Det är något konkret och det handlar om delar av arbetarklassens möjlighet att ta utrymme att kräva sin rätt. Det handlar om att våra försämrade materiella förutsättningar begränsar vår möjlighet att organisera oss.
Det är inte de som pekar ut rasistiska strukturer som splittrar oss, utan det är de som förnekar och reducerar den antirasistiska kampen till dålig identitetspolitik som splittrar oss. Att förneka mina materiella intressen som jag vill kämpa för är mer splittrande än något separatistiskt rum någonsin kan vara.