Inom ramen för den parlamentariska demokratin måste det finnas ett stort utrymme för politiker att fatta beslut de tror är bra för samhället, även om det senare visar sig vara tvärt om.
Ett fritt samhälle ska inte styras efter hur kompetent man sköter om det som råder, utan efter idéer om hur vi kan bygga något nytt. Men det måste också finnas en punkt där ett beslut övergår i en brottslig handling.
Där befinner vi oss snart med Maud Olofsson.
Den förra centerledaren är unik i svensk politik i avseendet att hon bär personligt ansvar för två av Sveriges absolut största förlustaffärer. Under hennes tid som näringsminister lät hon dels Vattenfall köpa det nederländska bolaget Nuon för 95 miljarder, och dels privatisera Posten genom att slå ihop det svenska och danska postväsendet till Post Nord. Besluten verkar inte ha byggt på ekonomiska kalkyler, utan på Mauds bondförnuftiga känsla för vad som är rätt och fel. Nettoförlusten uppgår till 63 miljarder.
Förutom att affärerna är hiskeliga rent ekonomiskt, har medborgarnas tillit till själva samhället skadats. Sedan bildandet 2009 har Post Nord gått åt skogen och den ursprungliga pengareserven på 12 miljarder är nu nere på två miljarder. En nyligen avslöjad rapport visar att bolaget är så illa däran att en konkurs inte kan uteslutas. Eftersom vi talar om en central samhällsfunktion är det dessutom egentligen bättre att använda ordet kollaps.
Det kan inte uteslutas att Sveriges postväsende snart kollapsar.
Upplevelsen av att samhället dragit sig tillbaka hänger ihop med att tidigare välfungerande samhällsfunktioner stampats sönder av borgerliga politiker. Men frågan är om inte detta utgör en helt egen kategori av ödeläggelse.
Ett postväsende är varje civilisations fundament. Nu har breven slutat komma i tid, komma alls eller komma till rätt adress. Paket stämplas med skosulor och stora delar av Sveriges glesbygd har inget fungerande postkontor. För detta måste någon stå till svars – och det är centerledaren Maud Olofsson.