Det är med kartan vi inte bara orienterar oss i verkligheten, utan också skapar den. Kartan innebär begränsningar för tänkandet, men medför också frågor om vad som finns bortom den.

Det tänker jag på när jag har Ida Börjels samlade dikter Böcker I–III i handen. Framsidan föreställer ett utfällt multiverktyg. Ni vet ett sådant där med kniv, såg, tång, skruvmejsel och kapsylöppnare. Liksom kartan också det ett verktyg som ämnar att öppna upp, att skära, dela itu, skruva upp, dra isär, dra ur.
Baksidetexten, hämtad ur debuten Sond, lyder:

”Kartor för att komma fram till, kartor som leder bort. […] Dagen lagd i kant, tidslinjen knottrad av göromålen. Däremellan den tid som stannar.”

Generellt är väl ett samlat verk ett slags idé om att sammanfatta ett författarskap, urskilja övergripande tematik och språk. Att det är just verktyg som illustrerar Ida Börjels poesi är då inte heller så märkligt. Böcker I–III fångar hennes sätt att genom språket göra mycket, om inte allt, till föremål för en undersökning. Från europeiska midjemått, att röra sig i cirklar, modern och lokalradions röster till alltings varufiering mellan lagtextens paragrafer.

I Sond tecknar Börjel sina kartor som flytande och osorterad prosa, Där varje ord är en främling, och som med alla främlingar är den omgärdad av fördomar. Något som särskilt formuleras i dikten ”Europeiska midjemått” där EU-länders folkslag i en märklig (och rolig) svit förlöjligas och förfrämligas:

”Danska människor är runda vänliga törstiga människor som inte har någonting emot några hundar. Danska hundar är runda vänliga varelser med små fläckar på sig.”

I samma märkliga (och roliga) ansats rör sig Börjels andra diktsamling, Skåneradio, i lokalradioetern. Det är en enda lång polyfoni av mer eller mindre förbittrade skåningar, mer eller mindre sargade, av livet eller samhället, med inlägg som ”hej jag har inget på hjärtat det slår som det brukar i sin inbäddade ensamhet men du får gärna spela en låt.”, växlat med den återkommande fanfar som firar inringarnas födelsedagar. På det stora hela skriver Börjel fram en tragikomisk ensamhet som likaväl skulle kunna utgöra repliker i en Roy Andersson-film.

I den avslutande diktsamlingen, Konsumentköplagen: juris lyrik, befinner vi oss i ett helt annat språkligt landskap. Här behandlas i lagtextens format och paragrafer konsumtionen som både något främmande, torrt och absurt, men också som något levande och nära. I Börjels lagtextpoesi görs köparen, säljaren och varan till jämförbara, talande objekt som utgör livet inom de stelbenta, cyniska ramar som är marknadsliberalismens lagar. Och samtidigt som texten undersöker lagtexten som en särskild språklig verklighet, så påminner den också om den karta i vilken kapitalismen upprättat sitt centrum, och sin periferi:

”Varan har små osynliga / fingeravtryck utmed kroppen efter / de barn som suttit i en annan del av / världen och pusslat ihop den.”