”Varför bör män vara feminister? De har en möjlighet att förbättra situationen för många kvinnor och kan dessutom vara med och skapa ett rättvist samhälle som männen i längden tjänar på.”
Med detta sympatiska och lite förnumstiga citat inleds Henrik Bromanders roman Bara en kram. Den handlar om Jens Svanström, ett klubbkid som sadlat om till journalist. Han är en kille som det går bra för, hungrigt intar han medievärlden med sina krönikor. Hans feminism ligger rätt i tiden och innan någon hunnit säga ”cisman” är han chefredaktör för gratistidningen Replik. Kort därefter har han bostadsrätt i Majorna, gör en hyllad pod om sin IBS och på kvällarna sippar han björksav på trendiga restauranger. Vad mera kan man begära av livet? Men så uppstår ett problem. Plötsligt börjar anklagelser om gränslöshet dyka upp. Kvinnor som kliver fram och pekar ut honom – den snälla och duktiga feministen – som en våldtäktsman. Och när ett brev från polismyndigheten dyker upp ändras allt.
Nu ska det sägas att citatet ovan inte kommer från vem som helst. Det är nämligen Göran Lindbergs, a.k.a Kapten Klännings, och för läsaren blir det närmast en övertydlig vink om vad romanen ska handla om. Här kommer en parodisk berättelse om en Fi!-man, som aldrig slirar på ett ”hen” eller ett ”en” men som samtidigt förgriper sig på unga tjejer. I händerna på en sämre författare hade porträttet kunnat bli lika platt som en karikatyr på ett alt right-forum. Men nu är inte Bromander vem som helst, han är en av Sveriges skickligaste yngre författare och likt en Elena Ferrante eller manusförfattarna till Skam närmar han sig klichéerna bara för att skruva till dem.
Resultatet blir en högintressant roman om en man som både bekämpar patriarkatet och surfar på det.
Innan någon hunnit säga ”cisman” är han chefredaktör
Men behövs det verkligen ännu ett syrligt porträtt av hipstern med stort H? I dagens litteraturflod är det ju knappast någon brist på dem (för den som vill ha dem i flera varianter kan jag rekommendera Isabelle Ståhls Just nu är jag här). För att besvara den frågan måste vi ta en omväg via Bromanders andra böcker – Bara en kram ingår nämligen i en trilogi om manlighet. I den första delen, Riv alla Tempel, berättade Bromander om en mobbad kille som tog revansch genom att bli kroppsbyggare. Samtidigt var boken en fascinerande historik över anabolakulturens uppgång och fall. I den andra delen, Vän av ordning, kretsade handlingen kring ett nättroll som gjorde kometkarriär i samband med SD:s inträde i riksdagen. Där berättades historien om hur Flashback-mobben blev en betydande kraft i svensk inrikespolitik. Även i den tredje delen finns en intressant historik. För lika mycket som Bara en kram skildrar Jens Svanströms uppgång och fall gestaltar den en journalistik i kris där, ”klick” trumfar kvalitet.
Själv har jag läst alla tre böcker under ett närmast febrigt tillstånd. Det finns ett sådant sug i dem, ett sådant underhållningsvärde, vilket är ovanligt inom ”kvalitetslitteraturen”. En av anledningarna är den gedigna researchen. Troligen skulle man kunna bryta ut delar av texterna och få rena reportageböcker. Det gedigna förarbetet avspeglar sig också i språket som har förändrats från bok till bok. Riv alla tempel präglades av en rå och köttig jargong som hämtad från de testosteronstinkande omklädningsrummen medan Vän av ordning laborerade med det ironiska alt right-språket. I den sista delen har Bromander förtätat och dragit ihop meningarna, gjort dem på samma gång skira och cyniska a la medievärlden 2017.
Nu ska det dock sägas att de två senaste böckerna inte riktigt levt upp till löftet som Riv alla tempel gav. Jag har funderat mycket på varför. Troligen handlar det om att Bromander i första delen lyckades skapa en undertextbemängd historia om det som man lite pretentiöst skulle kunna kalla ”postindustriell manlighet”. De uppsvällda gymkropparna – på samma gång hotfulla och löjeväckande – fungerade där som en metafor för hur maskuliniteten blivit ett vapen i (de maktlösa) arbetarkidsens händer. I de senare böckerna saknas den där symboliska dimensionen.
Med detta sagt är Bara en kram inte alls något misslyckande. Själv tycker jag att det är trilogins roligaste bok och jag läser den med ett äcklat småflin. Jens kan skriva spaltmeter om ”demoniseringen av förorten”, men funderar inte en sekund över sitt eget klassförakt mot ”brakfestande svennar”. I en scen sätter han ihop en lista över feministiska klassiker som hans flickvän måste läsa – helt utan att reflektera över det ironiska i det. Detta är på många sätt talande för vem Jens är: en man vars självinsikt förefaller djup men som i själva verket bara går som en ytlig åder.
Jag har i andra sammanhang skrivit om Bromanders trilogi som viktig samhällskritik. Om hur böckerna får frågor om klass och kön att elegant smälta ihop. Men när jag slår igen den sista delen slår det mig att trilogins kärna snarare är en slags antik filosofi om att ”känna sig själv”. Bara en kram får mig att tänka på Agatha Christies The Murder of Roger Ackroyd där man alldeles i slutet förstår att det är berättarjaget som är mördaren. Bromanders bok är en inverterad variant av den – där det bara är huvudpersonen själv som i slutändan inte förstår vem han är.
Rasmus Landström
