Kultur

Medelklassen älskar att skildra en svining överklass – arbetarna har helt glömts bort

Norska serien "Exit" blev NRK:s mest streamade tv-serie genom tiderna och följer norska finansvalpar som super, knarkar och köper sex. Den andra säsongen hade premiär tidigare i år.

En medelklass som älskar att hata sin överklass. En fortsatt osynlig arbetarklass. Flamman gräver i höstens utbut av tv-serier och hittar en ny sorts klassamhälle.

Kultur

En ung prins som förälskar sig i en sosse (Young royals), pennalistiska aktiviteter i lundsbergsk internatmiljö (Zebrarummet). Härskarklassens turistkolonialism av Hawaii (White lotus), medelklassängslighet och nyrik dumhet på Solsidan (Solsidan) och dysfunktionella familjerelationer i ett av världens största mediekonglomerat (Succession).

De tycks verkligen bli allt fler. Tv-seriernas skildringar av den ekonomiska och politiska eliten, de gamla och de nya pengarna – inblicken i rummen som för det mesta hålls stängda för allmänheten. Gemensamt har flera av dem en gestaltning av överklassen som skandalös och ångestbefriad i sitt vältrande i såväl pengar och knark som relationer och andras kroppar. Ett moraliskt slapphänt leverne i laissez-faire-anda i årets nypremiärer. Psykotiska våldsbejakare i NRK:s succéserie Exit och Netflix stora svenska satsning Störst av allt från 2019.

Det är, helt enkelt, inte i en så sympatisk dager som eliten framställs. Men inte heller är det överklassen som i första hand producerar denna bild. Enligt en rapport från Konstnärsnämnden från 2017 är 55 procent av landets praktiserande konstnärer inom film och tv från en hemmiljö med eftergymnasial utbildningsnivå, över det dubbla i jämförelse med befolkningen i stort (24 procent).

Det är heller ingen nyhet att media utgår från en konfliktbefriad universell medelklass med en normerande blick. Ändå fick tankesmedjan Katalys stor uppmärksamhet för sin rapport ”Arbetarklassens utplåning i medelklassens medier” 2018. Den visade på ett slags parallellt klassamhälle inom mediernas sfär, där arbetarklassen bara syns i 11 procent av utbudet, medan de i verkligheten utgör ungefär hälften av befolkningen. 70 procent av de som syntes i medierna var medelklass (knappa hälften i verkligheten) och 19 procent ekonomisk eller politisk elit – mot en knapp procent ute i den riktiga världen.

Med andra ord: medelklassen skapar tv-serier där arbetarklassen suddas ut och överklassen görs allt mer synlig.

Men vad är det egentligen som kittlar så mycket med finansvalparnas kokainsnortande i Exit, hederskulturen på internatskolan i Young royals och vältrandet i grotesk rikedom i Succession – förutom en tacksam dramatisk miljö? Om man förstår dessa berättelser som medelklassens berättelse om överklassen för att bibehålla sin egen position i samhällspyramiden, så har de om inte annat skapat sig en bekväm plats som åskådare.

Därifrån kan den ängsliga medelklassen fortsätta sitt moraliska renhållningsarbete genom att fjärma sig från ansvaret för världens gång. Se på dem, de är rika och dumma i huvudet! Men de styr världen med sina klåfingrar!

För oavsett om dessa miljöer skildras i en satirisk och kritisk mening är de ändå där, och syns.

Internationellt såväl som i Sverige finns en stor mängd forskning på arbetar­klassens osynlighet i media. Så tycks det i kommande tv-premiärer också förbli. För medan producenter och filmarbetare enligt Katalys rapport enkelt kan peka på mångfald i kategorier som kön, sexualitet och etnicitet har de betydligt svårare att benämna arbetarklassen som just det. I stället, beskriver rapporten, talar de om ”vanliga människor” från förorter och glesbygder som har ”affektiv stil” och saknar självdistans. Fortsatt förpassade till vinklade realityprogram eller uppfostrings-tv som Lyxfällan, Ullared, Biggest loser, Böda camping och Unga mammor, alltså.

Frågan om vilka som syns i media är tudelad. Å ena sidan möjligheten till ett symboliskt erkännande, å andra sidan bara krusningar på ytan runt det isberg som är konflikten om samhällets resurser. Enligt filosofen Nancy Fraser är en viktig poäng att en kulturell och ekonomisk marginalisering skapar trösklar för människors deltagande i samhället. Frågan om hur samhälleliga institutioner – om man nu vill räkna medierna som detta – handskas med representationen blir därmed i allra högsta grad politisk.

Särskilt gäller det dem som inte syns alls. I nästan alla serier med någorlunda kommersiell framgång där arbetarklassen förekommer, om än antingen som föremål för skambeläggning i reality eller i en marginaliserad position i historiens sidlinjer, är det en vit, manlig sådan. Visst finns det undantag, men på det stora hela är bilden tydlig.

I både svensk och internationell forskning är dock svaret på hur arbetarklassen ser ut i dag ett annat: varken uteslutande vit eller man. Utan i allt högre utsträckning en rasifierad kvinna.

Så medan medelklassen skamnjuter av överklassfiktion, tycks arbetarklassens verkliga ansikte bli allt mindre synligt.

  • klassamhälle
  • societet
  • tv-serier

Kultur