Från flygplatsen José Maria Córdova i Rionegro finns det två vägar till Medellin, Colombias näst största stad med 2,5 miljoner invånare. Först passerar man dock genom höglandet Oriente Cercano (”Nära östern”), med några av landets dyraste fastigheter, många ägda av före detta presidenten Álvaro Uribe (som för närvarande under åtal för mutbrott och otillåten påverkan av vittnen). Flotta restauranger, barer och shoppingcenter tillsammans med lyxiga SUV:ar och sportbilar utmärker landskapet. Det är ymnigt grönskande, luften är ren och luktar av tall och det blir sällan över 24 grader.
Det är lätt att se varför Medellíns elit och medelklass föredrar förorten framför stadskärnan. Oavsett om man tar den första vägen, genom de exklusiva kvarteren Envigado och El Poblado, sedan ned 600 meter till dalens botten, eller den andra, fylld med sopbilar, släpvagnar, bilar och motorcyklar, genom den lägre medelklasstaden Gúarne och de tuffa slumområdena i nordöst, kommer ens ögon, näsa och hals att lida.
Beroende på årstiden skyms utsikten över dalsänkan antingen av luftföroreningar eller de omkringliggande bergen. Ljudet av vägtrafik och byggarbeten är öronbedövande. Fattigdomen är överallt, även i tysta bostadsområden med privata säkerhetsvakter. Författaren Héctor Abad Faciolince ser dalen som en av Dantes cirklar i helvetet – en i vilken de fattiga spärras in i – men ändå har stadens varumärke blivit internationellt gångbart.(2)
Medellín är känd som ”den eviga vårens stad”, och med New York Times ord ”en av Latinamerikas mest progressiva städer” tack vare ”infrastrukturprojekt som förser fattiga kvarter med spännande bibliotek och parker, och kreativa transportlösningar”(3). Tidningen Courrier International beskriver förvandlingen ”från världens våldsammaste stad till dess mest innovativa” (8 januari 2015).
Turistparadiset har nyligen upplevt folkliga protester som saknar motstycke i colombiansk samtidshistoria vad gäller omfattning, tid och stridbarhet. De började i september 2018 bland universitetsstudenter (speciellt vid Antioquia-universitetet, som är regionens största lärosäte). Provocerade av kravallpolisens repression gick de ut i en nationell strejk och paralyserade staden med massdemonstrationer vid fler än ett dussin tillfällen under flera månader, med krav på respekt för sin konstitutionella rätt att hålla fredliga protester och adekvat finansiering av det offentliga utbildningssystemet. Trots statens och mediers försök att utmåla dem som vandaler och terrorister vann studenterna betydande stöd såväl i kvarter på sluttningarna som många av dem härstammade från som i stadskärnans kontor, lagerlokaler och verkstäder.
Studentrörelsen fick gehör sina huvudkrav, särskilt för höjd statlig finansiering av högre utbildning, som hade vuxit kraftigt av nyliberala reformer, vilket hade fått antalet studenter, varav många tyngdes av skulder, att svälla. Som väntat höll regeringen inte sina löften och studenterna inledde ännu en strejk, som mot slutet av 2019 blev en nationell generalstrejk, uppbackad av Colombias (små) fackförbund, sociala rörelser och (pyttesmå) oppositionspartier.(4)
Till skillnad från 2018, som främst berörde studenter, hade följande års aktion brett stöd i samhället. Unga icke-studenter från fattiga områden, vuxna arbetare från alla sektorer, rättighetsorganisationer, ursprungs- och afro-colombianska grupper, feminister, trans/queer- och fredsaktivister och miljörörelsen: alla marscherade. När julhelgen närmade sig var regeringen ställd mot väggen trots – eller på grund av – den oproportionerliga repressionen mot demonstranterna, och strejken var planerad att återupptas i mars 2020.
Sedan kom covid-19. Regeringens misskötsel och korruption under pandemin förvärrade Colombias ekonomiska och sociala problem, och i maj 2021 exploderade folkilskan i ett uppror lett av fattiga unga från förorten (ibland tillsammans med hela deras familjer). Mobiliseringen i fattiga områden på sluttningarna saknade motstycke. Alla politiker förutom en handfull opositionsfigurer förlorade all auktoritet och legitimitet. Denna uppvisning i folklig maktutövning varade i två månader. Efter att nästan 50 demonstranter dödats och över 3 000 skadats vann centralregeringens repression till slut.
Även om det folkliga motståndet var envist och modigt, och inte bara hos unga, är det för tidigt att säga om det kommer att leda till ökad politisk representation eller större deltagande från gräsrötter i Medellíns stadsplanering eller offentliga förvaltning. I presidentvalet 2018 fick vänsterkandidaten Gustavo Pedro 22 procent av rösterna i Medellín, och 2022 ser han ut att ytterligare öka sin andel (även om Álvaro Uribes kandidat, före detta borgmästaren Federico Gutierrez (2016-2019) kammade hem fler än tre gånger så många röster som Petro i Medellíns primärval den 13 mars).
Om Petro skulle väljas, vilket verkar troligt, är frågan om den nya regeringen, i allians med sina gräsrötter i Medellín, kan stå upp mot stadens ekonomiska elit, för att inte tala om den lokala och regionala organiserade brottsligheten. Som Petro själv har sagt: om Colombias förvandling ska bli mer än en kampanjslogan måste den börja i Medellín.
Så vad är det som gör Medellín och dess kransområden (med en befolkning på 4,07 miljoner) så speciell? Stadens ekonomi utmärker sig genom extrema nivåer av kapitalkoncentration. Antioquia Business Group (GEA) är en av Colombias, och till och med Latinamerikas mäktigaste konglomerat. Innan det fick sin nuvarande form i slutet på 90-talet – Medellíns industriella guldålder – formade det stadens politik, offentliga myndigheter, juridiska regler, egendomsrätt och ekonomiska politik. Nyligen har GEA expanderat sina verksamheter i Centralamerika, Karibien, Sydamerika och USA. Mellan 1980 och 2004 mer än tredubblades antalet företag som gruppen äger och nettovinsterna har mer än åttadubblats. Denna utveckling syns i det faktum att gruppens bidrag till Colombias BNP förra året var 7,1 procent. I GEA ingår flera konglomerat som är sammanlänkade genom ömsesidigt aktieägande.
GEA:s flaggskepp, Bancolombia, är inte bara Colombias största bank- och finansgrupp, med en fjärdedel av landets banktillgångar. Sedan 2013 har den också etablerat sig själv som den ledande förmedlaren av bank- och finanstjänster i Centralamerika och Karibien. Samma sak gäller Suramericana Group (SURA), Colombias största försäkringsbolag, som under det senaste decenniet har utökat sin verksamhet över hela västra hemisfären, inklusive USA.
GEA:s viktigaste holdingbolag, Argos-gruppen, har nu en närvaro i över 20 länder. Från början var det en cementtillverkare, men nu har det expanderat sin investeringsportfölj till energi, gruvdrift, fastigheter, infrastruktur och vägupphandlingar. Nutresa-gruppen, som är en nationellt ledande aktör i bearbetade livsmedel med 30 produktionsanläggningar i Colombia och 16 i Sydamerika och i USA. Alla fyra konglomerat fungerar som holdingbolag under GEA, som sammanför dem under ett enda jättebolag.
Koncentrationen av ägande, kapital och rikedom är tätt sammankopplad med Medellíns höga grad av socioekonomisk ojämlikhet, prekära livsförhållanden och fattigdom, som är närvarande överallt i de communas som omgärdar staden på dalsänkans sidor. I över tre decennier har den colombianska regeringen försökt reducera fattigdomen på pappret genom att ändra hur den mäts. Proteinintag har bytts ut mot kalorier, hushållens utgifter har reviderats nedåt, och nya beräkningsmodeller har utarbetats för att på artificiell väg öka inkomsterna. 2020 beräknade regeringen att Medellíns fattigdomsgrad var 19,2 procent, bara strax över det nationella medelvärdet, medan den nationella statistiska byrån fick siffran till 32,9 procent. En tredjedel av befolkningen har reducerat sitt kaloriintag och äter bara en eller två mål mat om dagen.
Colombias regressiva skattestruktur, och dess historiska oförmåga att beskatta de rika, bär mycket av ansvaret för ojämlikheten. Små företag betalar långt högre skatter än större. Under 2019 var intäkterna från individuell inkomstbeskattning en sjättedel av OECD-snittet: med 19,7 procent av BNP var skatteintäkterna bland de lägsta i latinamerika (OECD-snittet var 33,8 procent)
Colombias koncentration och centralisering av kapital har skapat en av världens största befolkningar av internflyktingar. Under 2021 tvingades nästan 74 000 människor lämna sina hem – mer än dubbelt så många som under 2020(5). Offren är framför allt småbönder som flyttar runt under osäkra förhållanden längs med stadsgränserna. Trots freden mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan(6) fortsätter sammandrabbningar (och allianser) mellan neo-paramilitärer, neo-gerillor, brottssyndikat och armén med oförminskad styrka på landsbygden. Alla inblandade har ekonomiska och logistiska band till Medellín.
Som huvudstad i Antioquia, Colombias folkrikaste region (befolkning: 6,4 miljoner), har Medellín tagit emot förskingrade människor från framför allt Bajo Cauca-regionen norr om området, och Urabá-regionen till nordväst: i båda lever ursprungsbefolkningen Zenú, afro-colombianer och människor av blandat ursprung. Precis som Bajo Cauca och Urabá ligger staden dessutom längs en viktig smugglingsled för kokain till karibiska havet och vidare till Centralamerika och USA.
Drogsmuggling är bara en av faktorerna bakom Medellíns interna flyktingströmmar. Under 2021 beräknas antalet människor som tvingats på flykt inom staden ha mer än fördubblats. De huvudsakliga förbrytarna är kriminella gäng som har stärkt sin territoriella kontroll. I Bajo Cauca och Urabá jobbar de hand i hand med paramilitära högergrupper och/eller dissidenter från Farc. Revirstrider, dödshot, utpressning, tortyr, mord och rekryteringen av barn till gängen har tvingat många familjer att fly från sina hem en andra gång. Denna dubbla förskingring är vanlig i Medellín och svår att kvantifiera: offren väljer oftast att vara tysta och anonyma.
Förutom gäng, droger och organiserad brottslighet, har ”gröna” infrastrukturprojekt i områden där de utsatta bosatt sig lett till vräkningar, omlokaliseringar och rivningar. Cinturón Verde är ett stadsnära grönt bälte som sträcker sig över bergen i öster, och Jardin Circunavlar är en 75 kilometer lång park på sluttningarna runt stadens centrum. Båda är en del av kommunens försök, med stöd av GEA, att förändra Medellíns image från en våldsam stad till en säker, modern och beboelig urban miljö.
Projektet Det gröna bältet sjösattes 2012 och har som mål att minimera risken för jordskred orsakade av extremväder, något som blir allt vanligare i och med klimatförändringarna. Det syftar också till att hålla nere befolkningstillväxten och förorternas utbredning.
Runt 180 000 hushåll som bor på sluttnignarna befinner sig i riskzonen: många saknar formell rätt till sina bostäder. Långvariga innevånare misstänker att kommunen överskattar antalet riskområden för att motivera att bostäderna ska rivas och bereda plats åt bostadskomplex för den övre medelklassen. Skapandet av ekologiska enklaver och artificiellt försöknade landskap för högstatusboenden är menat att attrahera investerare och rikare invånare till områden de tidigare varit rädda för att besöka. Den drivande kraften bakom denna utveckling är stadsplaneringskontoret, byggföretag som Argos och bostadsbolag som SURA. Colombias byggsektor räknar med en tillväxt på 18 procent i år – tre eller fyra gånger så mycket som ekonomin som helhet.
Stadens styre har också drivit ett program för urban odling, vilket som av en händelse skulle förstöra de små trädgårdarna som odlas av familjer som förflyttats eller tvingats ut till områdena. Idén är att odla grönsaker i en formaliserad, reglerad miljö och sälja dem på organiska marknader i bostadsområden med höga inkomster, som El Poblado eller Laureles. Gemensam odling på allmänningar skulle tryckas undan, och land och arbetskraft skulle integreras i den lokala kapitalistiska ekonomin. Ackumulation genom ”grön fördrivning” reproducerar redan existerande spatiella sprickor, och ökar den socioekonomiska ojämlikheten.
Medellíns gentrifiering började när Sergio Fajardos tillträdde som borgmästare 2004. Fajardo, som har starka band till GEA och utländskt kapital, drog igång en nyliberal utvecklingsstrategi, som prioriterade konkurrenskraft och entreprenöriell innovation. Ekonomisk tillväxt skulle i allt högre grad baseras på stadens globalt sett goda förutsättningar för service, finans, turism, sjukvård och konstruktion. Omprofileringen av staden för att skapa ett investeringsvänligt affärsklimat fortsatte under Fajardos efterträdare. Genom starkt stöd till IT-sektorn, inom vilken man hävdar sig vara ledande, och generösa skattesubventioner till transnationella företag har Medellín nu utropat sig självt till Latinamerikas Silicon Valley.
Meddelins nya gröna profil och ambition att attrahera investerare är nära kopplat till den kraftiga expansionen av turistnäringen. 2008 meddelade staden att man skulle grunda en särskild företagsturism, med ett kluster av konferensanläggningar och mässhallar. Målet var att stärka banden mellan turistföretag och företagsevent. Under det följande årtiondet fyrdubblades antalet inhemska och utländska besökare, medan turistnäringens bidrag till ekonomin fördubblades.
Men mässor och företagskonvent är inte de enda faktorerna bakom den här utvecklingen. Medellín har blivit en av Latinamerikas viktigaste hubbar för sexutrisum och medicinsk turism (plastikkirurgi). Ytterligare en tillgång är den globala fascinationen för Pablo Escobar. Tack vare den populära Netflixserien Narcos (2015-2017) och en lång rad såpoperor och dokumentärer har Meddelíns drogbarons livshistoria blivit en global vara. Så kallade ”Narco-tours” erbjuder selfiefotografering framför Escobars hus och gömställen. Glamoriseringen av drogkultur har bidragit till att trivialisera ett mörkt kapitel i Colombias historia.
Escobars krig mot den Colombianska regeringen, under hans sista år, förvandlade Medellín till världens mordhuvudstad. I dag har stadens blodiga historia, efter kraftiga skönmålningar, blivit till en del av dess tjuskraft. Kommunala myndigheter, GEA och de flesta vanliga medborgare är i desperat behov av att staden får en mer positiv bild i utlandet – för att bättre locka turister och investerare.
Sedan turismen blev en nyckeldel av regionens utvecklingsstrategi har Medellín börjat se säkrare ut än många städer på västra halvklotet. Trots att mordstatistiken gick upp 2007-2009 och, i mindre grad, 2016-2021, har det det totala antalet gått ned med nära 90 procent i Medellín, vilket framför allt beror på ett skifte i allianser och byte av ledare i den undre världen, snarare än något visionärt politiskt styre. Sedan 2015 har frekvensen för första gången sedan slutet på 70-talet ungefär följt den nationella trenden och legat långt lägre än den i Baltimore, Chicago, Kingston eller Caracas.
För den lokala organiserade brottsligheten, som samlas i konfederationen Oficina de Envigado, som har band till både de kommunala myndigheterna och nationell politik som sträcker sig decennier bakåt i tiden, gäller less is more i frågan om mord. I termer av kriminellt våld har Medellín definitivt förändrats sedan utvisningen av narkotikasmugglaren och den paramilitära krigsherren Diego Fernando Murillo till USA 2008 – det var Murillo, en veteran från den USA-ledda planen att mörda Escobar, som bestämde att mord var dåligt för affärerna – men vad gäller rättssäkerhet eller tryggheten för majoriteten av medborgarna har det inte blivit mycket bättre.(7)
Gäng av organiserade brottslingar och narkotikahandlare styr fortfarande större delen av staden genom mord, hot, och utpressning, och människor känner sig säkra i sina egna områden, där gängen utfärdar dödsstraff för våldtäkter och rån, men inte utanför dem. Brottsligheten är fortfarande högst organiserad, men i dag är den också decentraliserad. Genom kampanjpengar och pengatvätt är den kopplad till politiken och legitima företag, speciellt inom övervakningsteknologi och den privata säkerhetssektorn, men också sexturism, hotell, barer och restauranger och transport- och bygg- och fastighetsbranschen.
Som vissa av dess arkitekter medgav vid tillfället var den paramilitära demobiliseringen i grym fars: de Gaitanistiska självförsvarsstyrkorna i Colombia (AGC), som är arvtagare till den nationella paramilitära federationen Förenta självförsvarsstyrkorna i Colombia (AUC), bär själva det nästan fullständiga ansvaret för den kraftiga ökningen av massakrer i Antioquia under 2021. Den har högt uppsatta allierade i den colombianska militären, varav en – känd som ”Gudfadern” – nyligen togs på bar gärning när han övervakade kokaintransporter till Cauca och Nariño på sydvästra stillahavskusten, nära den gränsen till Ecuador. AGC har också band till den organiserade brottsligheten i Mexiko, i synnerhet till Guzmán-fraktionen av Sinola-kartellen (”El Chapo” och hans söner).
Hur kan man förklara att fattigdom på industriell skala, en pågående miljökatastrof och förtvivlan på ena sidan kan existera sida vid sida med högteknologisk kapitalism, ”modernt” stadsstyre och lokal organiserad brottslighet på den andra? Två huvudsakliga strukturella särdrag – svart och vitt kapital – och dess interaktioner sticker ut. GEA koncentrerar och centraliserar kapital, särskilt inom finans, fastigheter, byggbranschen och försäkringar, och sprider också ut delar av detta kapital över hemisfären. Med ett sådant inflytande kan GEA bestämma förutsättningarna för stadens styre. Genom PR-kampanjer och sponsorskap påverkar den också den lokala populärkulturen med konserter och shower, för att inte tala om de lokala valen. Den senaste tidens sprickor mellan GEA och den nuvarande borgmästaren Daniel Quintero är undantaget som bekräftar regeln.
Även om GEA utgör maktens kärna i staden och förvaltningen – de agerar som ett de facto permanent icke-valt parlament – är Oficina de Envigado näst mäktigast i funktionen som indrivare av skatter och tributer för lokala härskare (den organiserade brottslighetens kaptener). Oficinan, och inte borgmästaren, överser de eviga territoriella dispyterna över narkotikaförsäljning och utpressning, kontrollerar vardagen, monopoliserar tortyr, mord och tvång, och tvättar pengar genom den svarta ekonomin – bygg, finans, försäkring, transport, offentliga projekt och fastighetsbranschen, för att inte nämna turism, hotell och andra boenden, politiska kampanjer, och privat säkerhet.
GEA kastar en lång skugga i vilken Oficinan arbetar. Vinstmotivets krav som båda styrs av avgör i slutändan hur lokala myndigheter formulerar och genomför sina framtidsplaner. Stadsplaneringskontoret märker ut nya gröna zoner, som GEA sedan gör reklam för och investerar i, och Oficinan rensar ut dem som tidigare bodde där för att göra plats åt nya invånare.
Jokern i det här scenariot är en ny urban vänster, dominerad av unga människor som påverkats av arbetslöshet och prekära anställningar, som kräver långtgående förändringar av det politiska och ekonomiska systemet. Om politikens centrum förflyttas vänsterut, kan ytterligare sprickor i Medellíns ”mirakulösa” fasad öppna sig? Kommer det bli möjligt att formulera och genomdriva ett mer demokratiskt program för staden och regionen? Bara tiden kan utvisa det, men konstigare saker har hänt.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Tor Gasslander
Fotnoter
(1) Alcides Gómez, Forrest Hylton & Aaron Tauss Alcides Gómez, Forrest Hylton and Aaron Tauss are researchers respectively at the National University of Colombia, the National University of Colombia and Federal University of Bahia (Colombia), and the University of Vienna.
(2) Angosta, Seix Barral, Barcelona, 2003.
(3) Nell McShane Wulfhart, ‘36 Hours in Medellín, Colombia’, The New York Times, 13 May 2015.
(4) Lola Allen and Guillaume Long, ‘Colombia’s growing repression’, Le Monde diplomatique, English edition, June 2021.
(5) www.unocha.org/colombia/.
(6) Gregory Wilpert, ‘Why didn’t Colombia vote for peace?’, Le Monde diplomatique, English edition, November 2016. (
(7) Caroline Doyle, ‘Perceptions and Realities of Urban Violence in Medellín, Colombia’, International Journal for Crime, Justice, and Social Democracy, vol 8, no 2, 2019.