Berättaren i Maria Elena Bergmans Sju systrar heter Esmeralda men har också ett annat namn, Negerläppen. Så har alla sju flickorna begåvats med namn som används oftare än de riktiga. Övriga kallas sådant som Kanintänder, Dödskalle med tofs och Kotunga. Pappan får heta Äckliga gubben. Namnen har sina förklaringar och kan samtidigt göra det lättare för läsaren att hålla sig en bit vid sidan av det som utspelas.

Esmeralda växer tillsammans med sina sex systrar upp i ett fattigt hem i Chile. Pappan är hamnarbetare, alkoholiserad och aktiv i en frikyrka. Mamman är också djupt troende och berättar tidigt att hon helst velat ta livet av dottern när hon föddes. Esmeralda utsätts för sexuellt utnyttjande såväl inom familjen som i frikyrkan. Dessutom torteras och våldtas hon av militärer efter att Pinochets junta tagit makten. När hon släpps ut ur fängelset, tar hon sig ut ur landet och får asyl i Sverige, dit också fyra av systrarna och till slut även föräldrarna kommer. Ett senare återbesök i hemlandet ger många glimtar in i både familjens historia och samhällets utveckling men också livet som återvändande flykting i hemlandet.

Det sexuella utnyttjandet som berättaren drabbats av är ett återkommande tema i berättelsen. Även religionen återkommer och frågan hur mamman i sin djupa tro kan ha överseende med sin makes beteende mot döttrarna och med alkoholismen som gör att familjens pengar går till sprit i stället för kläder eller utbildning åt barnen. Det är de två äldsta systrarna som genom att arbeta på frisersalonger håller familjen uppe. Ett tredje tema är politiken, uppvaknandet med den socialistiska rörelsen och valet av Salvador Allende som president. Romanen beskriver hur lite demokratin var värd när handlarna plockade bort varor från butikerna och högern skyllde en manipulerad brist på livsmedel på socialisterna, i syfte att skapa hat mot regeringen.

Förutom en spännande berättelse har Bergman också ett medryckande språk som skapar en särskild attraktion i läsandet. Svärtan i de djupt sorgliga händelser som systrarna är med om både uppvägs och förstärks av den rebelliska anda som driver fram den historia som berättas. Som ett direkt svar på en fråga i boken om varför hon fortsätter att älta om alla fasor – våld­täkterna, militärens jakt på motståndare eller de religiösas omoral – säger författaren att det är för att hon försöker förstå. Den drivkraften, hennes önskan att hitta förklaringar, har vi att tacka för att vi nu kan ta till oss denna mycket läsvärda roman.