Ursula von der Leyens namn var inte ett som många hade väntat sig se när förhandlingarna om vem som ska efterträda Jean-Claude Juncker som EU-kommissionens ordförande låste sig. Tanken var ju att någon av de så kallade Spitzenkandidaterna som partigrupperna själva hade föreslagit skulle nomineras.
Men efter att såväl högerns Manfred Weber som socialdemokraternas Frans Timmermans blockerats av en rad östeuropeiska länder krävdes andra lösningar. Dessutom finns det inget som tvingar Europeiska Rådet att följa EU-parlamentets önskan. Om Tyskland och Frankrike hade tyckt det var en bra idé hade de också kunnat nominera Conchita Wurst till posten. De ”presidentkandidatdebatter” som föregick Europaparlamentsvalet i våras framstår nu som om möjligt ännu mer farsartade än de gjorde då.
Spitzenkandidatsystemet som var tänkt att fördjupa demokratin genom att stärka parlamentets roll ser nu ut att vara dött och begravet, borta lika snabbt som det kom. Dess enda resultat var valet av Juncker för fem år sedan. I stället för att låta europeiska medborgare ta ställning till sina nya ledare i en transparent process har kontinentens regeringschefer nu i vanlig ordning valt ut en rad figurer ur det europeiska etablissemangets toppskikt till unionens viktigaste poster, alla med mer eller mindre tvivelaktiga bakgrunder.
Ny ordförande för Europeiska Centralbanken blir Internationella Valutafondens Christine Lagarde. Hon dömdes 2009 för att inte ha vidtagit åtgärder i korruptionshärvan rörande affärsmannen Bernard Tapie under sin tid som Frankrikes finansminister. Spaniens utrikesminister Josep Borell efterträder Federica Mogherini som chef för utrikesfrågor. Han bötfälldes för insiderhandel förra året och tvingades avgå från European University Institute 2012 efter att ha avslöjats ha tagit emot mutor på 300 000 euro om året från ett spanskt energiföretag. Belgiens förre premiärminister Charles Michel som blir ny ordförande för Europeiska Rådet är en allmänt okarismatisk liberal från en vallonsk partidynasti som så sent som i vintras misslyckades att hålla ihop sin regering. Och så är det von der Leyen själv.
Att det skulle bli en kvinna var kanske inte oväntat av PR-skäl. Ett glastak kan man alltid kosta på sig att spräcka i me too-tider. Rådets ordförande Donald Tusk klämde till och med ur sig plattityden att ”Europa är trots allt en kvinna”.
Men i det land där folk faktiskt redan visste vem hon var är von der Leyens namn inte direkt förknippat med internationell statsmannamässighet. Hennes tid som tysk försvarsminister präglades av misslyckanden, kriser och kontroverser. Hon anses generellt ha misslyckats reformera den tyska armén som är notoriskt dåligt organiserad och en utredning pågår om illegal användning av ett konsultföretag vid försvarsdepartementet under hennes tid som minister. Som tidigare tysk minister har hon så osedvanligt lågt förtroende att hennes tidigare socialdemokratiska koalitionsfränder lovade att rösta emot hennes nominering och i hemlighet förberedde en lista med hennes tillkortakommanden inför omröstningen i Europaparlamentet. Hon vann den till slut med bara nio rösters marginal.
Det man kan vänta sig av en kommission ledd av von der Leyen är nya steg mot överstatlighet och militarisering. Frankrikes president Emmanuel Macron, som aldrig har dolt sin önskan att bestycka EU med en egen armé, nominerade henne för hennes ”proeuropeiska” agenda. I sitt tal i parlamentet utlovade hon direkt nya anslag till gränsmyndigheten Frontex och det är sannolikt bara en tidsfråga innan planerna på en europeisk armé får nytt liv. Samtidigt har hon oroväckande nog redan intagit en mer överseende hållning gentemot de auktoritära regeringarna i Polen och Ungern.
Kort sagt: med von der Leyen vid rodret blir det business as usual – fast värre.