I tredje säsongen av netflixserien Stranger Things är mysterielösandet, nostalgin och kampen mot det onda slutligen helt ersatt av cynism, reklam och stereotyper.
Ryssen är tillbaka!
Inte bara som ekonomisk och politisk spelare utan även – eller snarare just därför – som kallhamrad ärkeskurk på vita duken. Fram till 1989-91 ungefär var ju den frihetshatande sovjetiske vetenskapsmannen, militären eller boxaren den självklare antagonisten, själva symbolen för den ansiktslösa ondska som alla vet obönhörligen blir resultatet om man sätter kollektivets väl framför enskilda strävsamma individers rätt att tjäna groteskt mycket pengar. Sedan var ryssen snäll några år – medan Washingtons ekonomer utformade Moskvas marknadstillvända program – för att på senare år ännu en gång målas upp som det stora hotet mot de frias och modigas hem i takt med att Ryssland envisas med att placera sitt land så tätt inpå amerikanska militärbaser.
I tredje säsongen av Netflix stora retro- och kitschprojekt Stranger Things är det således logiskt att boven återigen är björnen från öst, både som en hommage till det Reaganianska 80-tal serien frossar i och som en blinkning åt vår – minst lika uppskruvade – politiska tid. I nya Stranger Things anas också den nya tiden. Det är inte bara kalla kriget som är på väg att ta slut utan även det välmående småstadsamerika med sina Mom-and-pop stores. Istället ska stora köpcenter komma att strömlinjeforma kulturen, precis som amerikanska bomber ska strömlinjeforma världen och göra rum åt globala motorhandelsvägar i ruinerna av de socialistiska experimenten.
Till skillnad från den relativt lyckade första säsongen är den tredje (likt den andra) alldeles för mycket Fem på äventyr, med ungar så kavata och brådmogna att man bara önskar att de ska råka ut för en olycka, samtidigt som upphovsmännen trott sig kunna skyla över uppenbara luckor genom att ösa på med ännu mer forcerad nostalgi och ännu slemmigare monster. Det verkar också som om Stranger Things gått i den klassiska amerikanska TV-seriefällan, som går ut på att man gör en hyfsat nyskapande första säsong, sedan får kritik för alla eventuella brister i form av representation i rollbesättningen, utebliven satir över PK- och/eller Trump-Amerika etcetera, och så ”justerar” man det till nästa säsong och fortsätter kompromissa tills alla (det vill säga inga) är nöjda, alla spår av originalitet är borta och manuset garanterat urvattnat och slätstruket. (För överkursen i det här produktionssättet, se Orange is the new black). Att man därför i säsong tre slängt in en tuff svart tjej med skinn på näsan, vikten av systerskapet och lite homosexualitet framstår inte som välmotiverat utifrån någon sorts demokratisk (eller dramaturgisk) ståndpunkt, utan som ingenting annat än ett slugt grepp från cyniska marknadschefer.
Nåväl, även om tittarna får hålla till godo med förutsägbar intrig och karaktärsutveckling så finns det viktigare segment i samhället som är överförtjusta över att Stranger Things får en fortsättning: Företagen! Såväl Coca-Cola som Burger King – som framträder i bild minst lika mycket som de mysterielösande ungdomarna – återlanserar nu i kölvattnet av seriens framgångar sina särskilda 80-talskollektioner av varor och den ”nostalgi” som serien drunknat i lovord över framstår i sin nakenhet i tredje säsongen som helt synonymt med ”hård produktplacering”.
Ryssarna då? Jo, visst är de ena fähundar för det mesta, men det finns givetvis– den på 80-talet obligatoriska – snälla ryssen också som bara drömmer om att få ta del av möjligheternas land och blir samarbetsvillig om han får vara med och titta på tecknad film och sörpla milkshakes.
Av allt att döma får vi minst än fjärde säsong av Stranger Things, och det lär fortsätta så länge det finns madeleinekakor kvar åt 70- och 80-talister att snaska på, och en fortsatt ström av yngre, attraktiva kundsegment att slå monsterklorna i. Den enda spänning som kvarstår blir att se är vilka fulingar våra ungdetektiver får tampas med då. Blir det en latinamerikansk ”demagog” i svartmuskig mustasch? Eller kanske en klassisk arab i pilotglasögon och generalmössa? Så länge handelskriget pågår kanske den bästa gissningen är en lismande kinesisk superskurk som vill ha sitt eget slemmonster att terrorisera den fria världen med?
Ryssen enligt Stranger Things
DUM RYSS. Det syns på stjärnan på bröstet.
SNÄLL RYSS. Det syns på kärleken till amerikansk läskeblask.
Den verklige Niillas Somby i ”In my hand” av Liselotte Wajstedt och Marja Helander. Foto: Liselotte Wajstedt.
Den poetiska dokumentären om sprängattentatet i Alta svävar fjäderlätt mellan magi och politisk brutalitet.
In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.
När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.
Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.
Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.
Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.
Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.
Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.
Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.
Kjell-Olof Feldt beskylldes felaktigt för Socialdemokraternas högersväng, skriver Johan Lönnroth. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Kjell-Olof Feldt är död. Som förväntat hyllas han av högern som mannen som fick socialdemokratin på rätt kurs. Medan vänstern reagerar ungefär som Göran Greider, som skrev på Facebook: ”Han var folklig, med sin arbetaruppväxt, men bidrog till att driva socialdemokratin högerut (kanslihushögern). Under sina sista år ändrade han sig på en avgörande punkt och ansåg att det fria skolvalet var ett stort misstag.”
I samband med att jag skrev en text om den svenska riksbanksreformen (publicerad av västsvenska LO) intervjuade jag Feldt i hans sommarhus i Halland i augusti 2015. Han var en mycket sympatisk man. Ödmjuk. Självkritisk. Det bjöds på god mat och vin. Jag kan tänka mig vad konspirationsvänstern sagt om mötet avslöjats.
Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.
Efter att dollarns roll som ankare i det globala valutasystemet försvann i augusti 1971 växte den globala gränslösa finansmarknaden explosionsartat. Utöver direkttransaktionerna kom optioner och terminer. Möjligheter att låna eller flytta pengar utomlands ökade.
Det försvårade för nationalstaternas ambition att i den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes anda styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning. Expansionspolitik ledde till inflation och kapitalflykt. Den som först fick smaka på denna beska medicin var regeringen Mitterand i Frankrike, som 1981 tvingades backa från en utlovad expansionspolitik.
Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.
Inför valrörelsen 1982 talade Olof Palme om svängrum i stället för borgarnas svångrem. Det kom som en chock för många då det efter segervalet i stället gjordes en stor devalvering. Den nyutnämnde finansministern Feldt skrev i boken En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (2012): ”Devalveringen beskrevs som inledningen till en offensiv, men att den i själva verket var ett försvar för att undgå reträtter i partiets kärnfrågor.”
(En parentes: Håkan Juholt hänvisade till Palmes ”svängrum” när han pläderade för sin segrande motion på S-kongressen 1993. I den nämnda boken kallar Feldt Juholts visioner för ”luft”.)
Det som främst kom att prägla bilden av Feldt som ledare för ”kanslihushögern” är nog avskaffandet av kreditregleringen i november 1985. Berömt blev hans referat i boken Alla dessa dagar (1991) av vad som hände då Palme fick höra om förslaget: ”Olof såg alltmer irriterad och störd ut… men just som jag började tro att han skulle säga nej till hela idén reste han sig och sade: gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”
Även valutaregleringen försvann åren 1986–89. Det hade varit möjligt att avveckla regleringarna långsammare och i mer ordnade former. Men de läckte redan som ett såll, möjligheterna att låna pengar på en grå kreditmarknad och att skicka pengar utomlands var legio.
Under andra halvan av 80-talet kom en vansinnig kreditexpansion. Minns sången ”Låna på Götabanken”! Det var nödvändigt att strama åt finanspolitiken, eftersom penningpolitiken var låst av den fasta valutakursen. Räntan måste nämligen ligga på exakt den nivå som gav stabilitet åt kronkursen. Vilket Feldt insåg, men inte Ingvar Carlsson, som skyllde inflationen på Riksbanken. (Carlsson har dock i efterhand påstått att Feldt aldrig krävde en mer åtstramande finanspolitik.)
Kapitalet rann ut ur landet. Svenskar blev fastighetsägare i Bryssel och London. Något måste göras. Carlssons lösning blev stoppaketet, med bland annat lönestopp, prisstopp och extra straff för strejker. Feldt avgick.
Finansminister Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Regeringen säljer Lernia till riskkapitalbolaget Aurelius, för 120 miljoner kronor – med 419 kvar i ladorna. ”Varför ger vi bort 300 miljoner till ett tyskt kapitalbolag?” undrar Åsa Plesner, doktorand i företagsekonomi.
Det statliga bolaget Lernia säljs, meddelar regeringen i ett pressmeddelande under fredag eftermiddag.
Lernia sysslar bland annat med vuxenutbildningar, däribland programmet Rusta och matcha som vänder sig mot Arbetsförmedlingen. Enligt regeringens pressutskick i samband med köpet utgörs 90 procent av bolagets nettoomsättning av tjänster inom bemanning och rekrytering.
– Lernia har under en längre tid utvecklats till att bli ett allt mer renodlat bemanningsföretag, säger Elisabeth Svantesson i pressmeddelandet, och fortsätter:
– Därmed finns det inte skäl för staten att vara kvar som ägare.
Ny ägare blir det tyska investmentbolaget Aurelius, grundat 2005 av Dirk Markus och Gert Purkert. Riskkapitalbolaget äger flera företag, bland annat The Body Shop och Office Depots europeiska verksamhet. 2020 startade bolaget ett kontor på Sturegatan i Stockholm under ledning av Leif Lupp.
– Vårt nordiska M&A-team arbetar för fullt med att hitta nya potentiella bolag att förvärva, sade Lupp vid tillfället till Realtid.
Trots att Lernia har över 5 000 anställda går bolaget går loss för enbart 120 miljoner. Samtidigt ligger bolagets egna kapital på 419 miljoner.
– Vill man få ut pengar fort kan man alltså köpa Lernia, lägga ner det, och då finns 300 miljoner kvar redo att bara ta ut, säger Åsa Plesner.
Hon är doktorand i företagsekonomi och grundare av tankesmedjan Balans, och menar att det går att värdera ett företag på två huvudsakliga sätt: hur mycket värde som går att plocka ut ur bolaget just nu, eller hur mycket man beräknar kunna få ut i framtida vinster.
Hon pekar på att Lernias vinster endast legat på 15 miljoner i snitt senaste året, trots omsättningen på 3,5 miljarder.
– De svänger också mycket år till år, så det är inte ett särskilt lönsamt företag.
Därmed tror Åsa Plesner inte att värdering utifrån bolagets vinster är en ”vettig metod” i sammanhanget – och hon vill därför rikta en rak fråga till regeringen.
– Varför ger vi bort 300 miljoner till ett tyskt kapitalbolag? Varför gör ni en så dålig affär för skattebetalarnas räkning?
Nu ska köpet genomgå en konkurrensprövning, varefter Aurelius beräknas få tillträde till aktierna under första kvartalet 2025.
”Jag är övertygad om att vi tillsammans kommer ta bolaget till nya framgångar tillsammans med Veronica Rörsgård och koncernledningen!”, skriver bolagets Nordenchef Henrik Gustafsson på Linkedin.
Flamman har sökt Klara Söderberg, pressekreterare åt finansminister Elisabeth Svantesson, som inte vill svara på frågor utan hänvisar till pressmeddelandet.
Vad är viktigast, rättvisa eller valfrihet? Frågor om effektivitet, prioritering och risk verkar sekundära, menar textförfattaren. Foto: Christine Olsson/TT.
Julia Österlund föder sitt andra barn och ser samtalet om mödravård slitas mellan medelklassens individualism och barnmorskekris. Några ledtrådar hittar hon i barnmorskan Gudrun Abascals nya biografi.
Dagen efter att vårdblockaden avblåsts, mitt under sommaren 2024, föds mitt barn. Allt gick bra, alla mår bra, skriver vi till vänner och familj, som om det var det enda som gick att säga. Formuleringarna verkar stela och motsvarar inte helt vad som hänt. Ändå, tänker jag, berättar de vad som är viktigt. De små, små ljuden.
Tanken är inte helt tidsenlig; i det pågående samtalet om förlossningsvård är en central del att ställa högre krav på upplevelsen än enbart överlevnad och avsaknad av komplikationer. I dokumentären Föda hemma talar barnmorskan och influeraren Asabea Britton om den symfoni av hormoner och endorfiner den som föder utan medicinska interventioner kan få uppleva. I sin nyutkomna självbiografi Mitt liv som barnmorska (Forum, 2025) skriver Gudrun Abascal: ”Hon är tacksam för att hon överlevde, för att barnet överlevde, för att allt gick bra. Hon fick troligen bra hjälp av personalen på kliniken och är lättad över att ingenting gick dramatiskt fel. Men är det samma sak som att hon verkligen är nöjd?”
Under 80-talet började den födandes upplevelser och valmöjligheter att ta allt större plats i samtalet om förlossningsvård. Det var ett resultat av den feministiska kamp som först fokuserade på smärtlindring, för att sedan göra en helomvändning och koncentrera sig på rätten att slippa en allt för medikaliserad förlossning, vilket blev en symbol för en manligt dominerad läkekonst. I båda fallen rörde frågorna rätten till den egna kroppen. Förlossningssängen restes upp och kvinnan uppmuntrades att aktivt välja förlossningsställning, i stället för att ligga passivt tillgänglig för barnmorskan och läkarens undersökningar.
Men kampen för valfrihet är inte bara ett resultat av kvinnokamp, utan följer också nyliberala strömningar. I takt med att kvinnans val och upplevelse tar mer plats i samtalen blir det 1989 möjligt att välja vilket sjukhus man vill föda på. Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter. I Kläda blodig skjorta beskriver Maja Larsson hur flera sjukhus stoltserar med att de kan ”tillfredsställa alla önskemål”; kvällstidningarna berättar om vilket sjukhus som har jacuzzi och var bemötandet är bäst.
Födelseexpert. Gudrun Abascal är Sveriges kändaste barnmorska. Hennes Att föda från 2000 är en bästsäljare.
Enligt Gudrun Abascal var arbetet som barnmorska mindre stimulerande när hon började arbeta än i dag, just eftersom så mycket enbart handlade om de fysiska aspekterna av födandet. Men en del var bra också, lägger hon till. Ingen med värkar blev runtskickad. Det fanns plats. Det framstår som, om inte en utopi, så i alla fall ett alternativ att föredra.
Väl inne på rummet ombeds jag att tala om mina önskningar inför förlossningen, så att de kan skrivas upp på den whiteboard som ska göra mig och min partner till en del av vårdteamet. Det enda jag vet är att jag gärna vill ha epiduralbedövning – det fungerade så bra vid min förra förlossning. Barnmorskan nickar utan att skriva: ”Okej, någonting annat?” När jag frågar igen skrivs det upp med ett frågetecken på slutet: ”eda?” och ett konstaterande om att man i stunden kan tro att man vill ha bedövning, men att det går över. Från tv-skärmen i hörnet knastrar en brasa. Av tiden när smärtan ökar i intensitet minns jag mest hur jag försöker avvärja en stor mängd frågor, som till exempel handlar om ifall de får undersöka mig eller inte.
Patienten blir kund och det blir viktigt för klinikerna att etablera sig som goda alternativ på marknaden, eftersom sjukhusens ersättning baseras på antalet patienter.
En som har kritiserat den framträdande plats patientens individuella val fått i vården är filosofen Annemarie Mol. I boken Omsorgens logik: aktiva patienter och valfrihetens gränser opponerar hon sig mot att val skulle vara det enda sättet för en patient att vara aktiv i sin vård, och menar att ordet val tenderar att sätta punkt för varje diskussion: alla tänkbara fördelar och nackdelar med en behandling blir till privata angelägenheter som inte får ifrågasättas.
Det hon beskriver är lätt att se i samtalet om förlossningsvården. I reportageboken BB-krisen argumenterar Lisa Bjurwald för att de aurorasamtal som riktar sig till förlossningsrädda är en paternalistisk övertalningskampanj som omyndigförklarar kvinnor och omvandlar deras legitima förlossningsrädsla och krav på materiella förändringar i vården till hysteriska fobier.
Är det inte kvinnorna som själva vet bäst hur de vill föda? frågar Abascal sig. Inom den omsorgslogik som Mol skissar upp och skiljer ut från en vallogik är den frågan enbart en av flera som blir aktuella. Lika centralt är det för de vårdprofessionella att inte enbart återspegla patientens uppfattning; de behöver vara pålästa om risker och effektivitet, förmedla insikter och ställa prövande frågor. Det är inte minst ett viktigt uppdrag i de fall där patienten inte har lust eller möjlighet att göra förlossningen och allt som rör den till en hel livsstil. När jag i förlossningens slutskede ställs inför olika val känner jag mig ensam; där och då är jag inte i skick att fatta några medvetna och informerade beslut, och valet blir endast skenbart.
Frågor om effektivitet, prioritering och risk som är centrala i en omsorgslogik och handlar om hur vården bäst struktureras för de många, verkar märkligt sekundära i den hårt individualiserade förlossningsdebatten, där valet och rätten till självbestämmande står i fokus.
Historik. Maja Larsson Augustnominerades för sin bok Kläda blodig skjorta (Natur & kultur, 2024), om förlossning genom tiderna. Foto: Maja Kristin Nylander
Här blir det också viktigt att fundera över vilka röster som hörs. Kvinnor som föder barn är som grupp friskare än de flesta andra patienter i vården och har långt bättre möjligheter att göra sig hörda än till exempel cancersjuka eller äldreomsorgens brukare. Det är också den friska delen av gruppens krav som hörs.
Det finns en stor mängd förlossningsberättelser att ta del av, men enligt en avhandling från 2002 är det framför allt de från en svenskspråkig urban medelklass som formar samtalet. De driver frågor som handlar om att ta makten över sin förlossning, och att skapa en perfekt symbios mellan natur och medicin. Det är också den gruppen, friska omföderskor i städerna, som kan nyttja möjligheten till hemförlossning som i Umeå, Stockholm och nu även i Uppsala finansieras av regionen, eller för den delen de privata mottagningar där den medicinska utrustningen döljs bakom vackra gardiner i sobra färger. Gruppens högljudda krav skapar en snedfördelning av resurser och bidrar till vårdreformer som få kan ta del av och som inte bidrar till ökad säkerhet.
Det är inte automatiskt så att olika grupper av födandes behov står emot varandra, även om barnmorskeledda mottagningar och hemförlossningar snarare verkar förvärra barnmorskebristen på sjukhusen än att avlasta dem. Ändå kan den privilegierade gruppens önskningar inte vara ett rimligt fokus. Samtalet bör snarare handla om situationen i glesbygden; om att förbättra arbetsvillkoren för barnmorskor för att få bukt med bristen; om att utlandsfödda får konstaterat sämre förlossningsvård, där bland annat brist på tolk lyfts som en bidragande faktor, något som Tidöregeringen gör sitt bästa för att förvärra ytterligare.
Diskussionen om individens valfrihet döljer att vården sker i ett sammanhang, att kropparna hänger ihop med andra, att de aldrig var självständiga. Det behövs andra förlossningsberättelser.
En kvinna i Kalifornien kastar en vinflaska in i en vägg i ett av alla ”vredesrum” som skapades under coronapandemin för att minska stressnivåerna. Foto: Jae C. Hong/ap.
När jobbet lär ut ”effektiv” återhämtning vet man att vilan har blivit ännu en arbetsuppgift.
En av de mest minnesvärda kurserna på min sjuksköterskeutbildning, handlade om att lära sig att hantera stress genom att träna ”medveten närvaro”. Kursen utgick från ACT (acceptance and commitment therapy), som verkar vara vanlig i arbetslivet. Ett av tipsen vi fick var att vara medvetet närvarande när vi tvättade händerna. På så sätt kunde vi utnyttja detta arbetsmoment till att få en liten stunds sinnesro. ”Det räcker med några minuter om dagen”, sade vår lärare. Utgångspunkten var att vi skulle ”få verktyg” att hantera den stressiga arbetsmiljö som förväntades bli vår vardag.
Kursen lärde mig (oavsiktligt) något viktigt: att betrakta psykiska hälsoåtgärder som en form av arbete.
Samtalet om psykisk ohälsa präglas allt mer av krav. Det som i början handlade om att öka medvetenheten i samhället, handlar nu mer om att det är individen som ska producera god psykisk hälsa för att inte belasta försäkringskassan, vården eller sin arbetsgivare. Har din chef föreslagit stegräknartävlingar eller andningsövningar vid skrivbordet? Bingo – då förstår du vad jag menar.
Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.
Eller varför inte denna klyscha: ”Det är inte stressen i sig som är farlig, utan bristen på återhämtning.” Anders Hansen, hela Sveriges psykhälsoinspiratör, gillar att säga sådant. Han är inte ensam – öppna 1177 under rubriken ”Stress” för att se ännu en variant av denna plattityd.
Det är väl ingen som tänker att det är enskilda stresstoppar som försätter människor i långvarig utbrändhet? Självklart handlar det om helheten, att stressnivån gör det svårt att hitta just de där behändiga stunderna för återhämtning. Problemet är ju detsamma: en orimlig arbetsbelastning.
Är det en pågående fokusförflyttning som kan anas? Genom att prata om återhämtning, som vi får för lite av eller utför på fel sätt, i stället för arbetsbelastning, förflyttas fokus vips till fritiden och det privata. Arbetsgivare kan vila i att det inte gör så mycket om deras anställda har det stressigt på jobbet, bara de ”får verktygen” att laborera med på sin fritid. Genom att effektivisera fritiden och anstränga sig att fokusera på sin återhämtning kan man bli en bättre arbetare.
Det enda som får lov att kosta arbetaren någonting är arbetet. Resten av livet ska handla om att återhämta sig för att klara av det.
Verkligheten ser ut så här: man har barn eller åldrande föräldrar att ta hand om, gamla föräldrar eller relationer i upplösning. Den som är i en sådan situation uppmanas att gå till HR och få tips i stil med ”du borde se till att få mer avlastning med barnen”. Eller – vilket är en osynlig egenbetald samhällsinsats – varför inte gå ned i tid så ditt krävande privatliv i alla fall inte kostar företaget något?
Men det handlar inte bara om att vi alla förtjänar att med nöd och näppe få ihop livspusslet utan också om att även fritiden måste få kosta; det handlar om rätten till tungrodd och hopplös politisk aktivism, frustration över onödigt komplicerade recept, att dricka några glas för mycket en stökig utekväll och lata bakisdagar, tråkiga föreningsmöten, stela släktträffar, en långdragen facebookdebatt med en rasistisk släkting och ”energitjuvar” man blivit kompis med. Om vi inte låter intressen, politik eller människor kosta oss något lever vi bara för arbetet.
Spotify har förändrat både hur vi lyssnar på musik och hur själva musiken skapas. Till det sämre – menar många musiker och lyssnare, som nu drömmer om att lämna den svenska strömningsjätten.
Januarihimlen är som en sur trasa som kramats ur över Rågsveds skurhink till centrum. Fönstren på ölhaket Oasen är fortfarande pyntade med sprejade stjärnor och bjällror trots att det är långt in på det nya året. En yrvaken vårfågel försöker göra sig hörd i ett dolt träd, men överröstas av tunnelbanan.
En våning upp på Folkets hus strömmar popmusik på låg volym ur högtalare på Kafé Ebba. Annelie Månsson, klädd i en svart huvtröja med bandet Einstürzende Neubautens logga, sköter bullförsäljningen i fiket – som är döpt efter ortens stolthet, punkbandet Ebba Grön. Hon har kopplat in sin telefon till högtalarna. På skärmen syns Spotifys grönsvarta logga.
En student minglar i Uppsalas universitetsaula. I Konservativa förbundets verksamhetsberättelse lyfts den ”studentikosa” verksamheten fram. Foto: Tor Johnsson/SvD/Scanpix.
Med sångböcker och studentikosa slipsar vill Konservativa förbundet locka ungdomen – och lägga grunden för en ”hegemonisk dominans” över samhället. Nu får de för första gången bidrag från MUCF.
Konservativa förbundet, en studentorganisation knuten till Sverigedemokraterna, beviljas drygt 1,4 miljoner i bidrag. Det meddelade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, strax före jul.
I ansökan uppger förbundet att bidraget ska användas för att stötta de tio lokala föreningarna, men också för att anställa administrativ personal. Pengarna kommer även att användas för att betala resor till evenemang där medlemmar kan ”träffa likasinnade” från andra delar av landet.
”Vår ambition är att det ska finnas något för alla och det fortsätter vi att jobba efter. I synnerhet nu med alla MUCF-pengar har vi potentialen att utvecklas flerfaldigt i alla avseenden”, skriver förbundsordförande Markus Johansson-Martis i ett sms till Flamman.
I verksamhetsberättelsen för 2023 framgår att förbundet präglas av en ”studentikos sittningskultur” och organiserar sittningar ”i princip varje månad”.
”Förbundets egna sångbok och förbundslips har kommit till god användning och bidragit till en gemytlig och kamratlig internkultur”, skriver de.
Enligt förbundet kommer bidraget att ”vara viktigt för att stärka den nationella gemenskapen och samhörigheten inom vår organisation”. De tillägger att det även kommer användas för att finansiera besök hos ”systerföreningar” utomlands.
Markus Johansson-Martis menar att begreppet främst syftar på andra konservativa studentorganisationer i Norden.
”Den långsiktiga ambitionen är att skapa gemensamma projekt och bygga upp ett nordiskt ekosystem av konservativa organisationer”, skriver han i meddelandet, men framhåller också att förbundet har kontakter i Europa och Nordamerika.
Konservativa förbundet bildades 2011, men har fram till nu inte fått det större bidraget från MUCF i kategorin ”driva organisation” – den bidragsform som de flesta andra politiska ungdomsförbund tar emot. 2022 fick förbundet dock ett enskilt projektbidrag på drygt en halv miljon kronor.
Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar
I frånvaro av både statliga bidrag och medlemsavgift har förbundet under flera år sponsrats av den SD-kopplade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism (ISK). 2024 mottog man 270 000 kronor, och året dessförinnan 330 000 kronor. I ett referensbrev till MUCF skriver Arvid Hallén på insamlingsstiftelsen att ”ISK:s uppdrag är att främja svensk konservatism” och bedömer att ”stöd till KF är ett bra och effektivt sätt” att utföra detta uppdrag.
I dagsläget har förbundet 1 543 medlemmar, enligt dokument som Flamman tagit del av. Det är en siffra som gör dem större än både Centerpartiets och Miljöpartiets ungdomsförbund. Av medlemmarna är 65 procent under 25 år gamla, och därmed bidragsgrundande. I den inskickade dokumentationen framgår också att 83 procent av förbundets medlemmar är män, och endast 17 procent är kvinnor.
Förutom referensbrevet från Arvid Hallén innehåller ansökan även en referens från religionsvetaren Magnus Zetterholm på stiftelsen Academic Rights Watch. Han beskriver förbundet som en ”demokratifrämjande” verksamhet och en ”motvikt mot populistiska aktörer” på sociala medier.
Pengarna från ISK är inte förbundets enda koppling till SD. Markus Johansson-Martis arbetar som politisk sekreterare för partiet i Huddinge kommun, medan hans föregångare Henric Colliander kom från rollen som bostadspolitisk talesperson för Ungsvenskarna. De två ordförandena dessförinnan, Julian Kroon och Christian Delhage, är i dag är kommun- respektive regionpolitiker för partiet.
Att det finns tydliga kopplingar anser även förbundsmedlemmarna själva. I styrelsens utvärdering av förbundsstämman 2024 framgår att det enligt vissa varit ”lite för stor andel ungsvenskar”, och att en ”obalanserad politisk prägel” riskerade att ”skrämma bort folk”.
När Flamman frågar om relationen till Sverigedemokraterna tonar dock Markus Johansson-Martis ned den:
”Precis som med andra högerpartier hör de ibland av sig till oss och frågar om vi kan dela jobbannonser eller rekommendera personer till praktikplatser eller tjänster som blir lediga.”
Vilken politisk framtid ser ni för den konservativa rörelsen i Sverige, och vilken roll spelar ert förbund i den utvecklingen?
”Den konservativa rörelsen i Sverige rör sig mot samma hegemoniska dominans som Socialdemokraterna byggde upp under 1900-talet med inflytande över politik, näringsliv, media och kultur”, svarar Markus Johansson-Martis, och fortsätter:
”KF är en nyckelspelare i den utvecklingen. Vi fostrar framtidens konservativa elit och erbjuder en plattform för både partipolitiskt engagerade och dem som vill göra karriär inom andra sektorer. Om 10-20 år kommer tidigare KF-medlemmar att inneha nyckelpositioner i samhällets alla delar.”
Bland övriga konservativa förbund som beviljas bidrag för 2025 finns MUF, med nästan 13 000 medlemmar, och KDU, med drygt 5 300 medlemmar. Sveriges största politiska ungdomsförbund är dock alltjämt SSU, som slår MUF med omkring 200 medlemmar.
Sverigedemokraterna driver ett officiellt ungdomsförbund under namnet Ungsvenskarna SDU. De är dock en del av moderpartiets organisation och uppbär därför inget bidrag från MUCF, vilket innebär att de inte heller redovisar någon statistik till myndigheten.
En vaccinkritisk demonstration under parollen Frihetsmarschen 3.0 passerar Gustav Adolfs torg i Malmö våren 2022, med omkring 200 personer i tåget. Foto: Johan Nilsson/TT.
Hur sprids politiska lögner? Är det medias, nätets, skolans, populismens, eller allas fel? När forskarna Petter Törnberg och Juliana Chueri i stället frågade sig ”när ljuger partier?” blev svaret förvånansvärt glasklart – ”när de är högerradikala”.
32 miljoner X-inlägg (tweets), gjorda av över 8 000 riksdagspolitiker i 26 olika länder, över sex års tid och ett flertal valrörelser.
Det är materialet som en ny studie utgått från, för att besvara frågan om när politiska partier sprider lögner – om allt ifrån att vaccin orsakar autism, till att en liten maktelit vill underminera den ”vita rasen”.
– Svaret på frågan ”när ljuger partier” är, kortfattat, ”när de är högerradikala populistpartier”. Det var inte nödvändigtvis svaret vi väntade oss från början, och det gjorde oss ganska överraskade.
Det säger datavetaren Petter Törnberg, som utfört studien ”When do parties lie?” tillsammans med samhällsvetaren Juliana Chueri. Han menar att internet och sociala medier är en förutsättning för att falsk information ska spridas – men att själva tekniken inte är ”motorn”.
– Det här drivs av en politisk rörelse där social och alternativ media är väldigt central. De här partierna vill kontrollera människors fokus i den hårt konkurrerande uppmärksamhetsekonomi vi lever i. Man måste förstå den politiska rörelsen och mediemiljön som delar av samma organism, som formar varandra.
Både den traditionella höger-vänsterskalan och partiernas ”grad av populism” har tagits i beaktning. Tidigare studier har ofta inte räknat med avsändarnas politiska hemvist, vilket enligt Petter Törnberg lett till att falsk information betraktats som ett mer universellt fenomen än det är.
Svaret på frågan ’när ljuger partier’ är, kortfattat, ’när de är högerradikala populistpartier’.
– Många har argumenterat för att det skulle vara ett populistproblem. Men det vi hittat kopplar det specifikt till SD och liknande högerradikala partier, som också vuxit mycket under samma period som det här fenomenet.
Sedan Trump- och Brexitåret 2016 gror ett forskningsfält kring falsk information. Många har utgått från att det ”sitter i väggarna” på plattformarna eller tekniken, menar Petter Törnberg – saker gillas och delas snabbt och reflexmässigt, vilket leder till det ”virala” klimat där falska påståenden sprids snabbt utan gammelmedias grindvaktare.
Med mer forskning i bagaget har bilden dock börjat förändras.
– De flesta människor på nätet varken sprider eller träffar på misinformation, och många av dem som gör det får ofta sin information från tv och annan traditionell media. Det är ett utbrett fenomen, men hos vissa specifika delar av befolkningen, säger Petter Törnberg.
Ett av fältets större konflikter är debatten om skillnaden mellan misinformation, alltså rena felaktigheter, och avsiktlig, illvillig desinformation (lögner). Törnberg menar dock att distinktionen är mindre viktig än vad man kan tro.
– När vi pratar om vad politiker säger blir det närmast en psykologisk fråga, snarare än statsvetenskapligt eller sociologiskt intressant. Vet Donald Trump att han ljuger när han påstår att han vann valet 2020? Vem bryr sig? Man antar att misinformation är något som ”händer”, ett universellt fenomen kopplat till social media, medan desinformation är något ont som ryska staten håller på med.
I Nederländerna utgörs radikalhögern främst av Geert Wilders Frihetsparti, som blev största parti i senaste valet. Sedan dess har landets akademi drabbats av stora nedskärningar, och Petter Törnberg ser en systematik i hur rörelsen han forskat på angriper hans egen arbetsplats.
– De här partierna är emot demokratiska institutioner och etablerade sanningar. För mig verkar det grundat i ett ointresse av sådant som historiskt varit intressant för politiska rörelser – här ser vi ledare som drivs mer av att vara upprörda över kulturella frågor, man känner något slags maktförlust. Det handlar mindre om att uppnå något specifikt, och mer om ett rent maktintresse – att ”vinna”.
”Den postmoderna revolten mot en universell sanning har en poäng”, medger Petter Törnberg: kunskap har alltid handlat om makt, och att media eller akademin försvarar sin position som sanningssägare övertygar kanske inte vissa. Men att mainstreampartierna och den politiska vänstern också går i försvar mot desamma, för att inte ”spela högerextrema i händerna”, är något annat.
– Det blir en konstig situation, och kanske inte ett sätt att vinna väljare på heller, när folk faktiskt är missnöjda med hur saker är. Vi har en exploderande ojämlikhet, och en massa samhällsproblem som det är svårt att veta om dagens demokratiska institutioner kommer att överleva.
Turister fotar sig själva
i en amerikansk veteranbil i Havanna, framför graffiti för partiets ”ögon och öron” Kommittéerna till revolutionens försvar. Foto: Yamil Lage/AFP/TT.
I ett Kuba där staten förtvinar och en privat gangsterekonomi breder ut sig, har internet blivit en livlina. Flamman träffar de unga videostjärnor som prövar lyckan i sociala medier.
Det är konsertkväll på baren La Bombilla Verde och på scenen står en gitarrkille. En sådan som sjunger Wonderwall till karibiska rytmer. Nej, det är ingen stjärna i klass med Silvio Rodríguez som uppträder men ändå känner jag tårarna komma när han dedikerar låten till sin bästa vän som snart ska lämna landet, ”precis som alla andra”. Till vibrationerna från den ostämda gitarren sjunger han: ”Hur stänger man av det här helvetet? Hur ska man leva i det här landet?”
Även om det är svårt att veta exakt hur många kubaner som har lämnat till följd av den ekonomiska krisen redovisar människorättsorganisationen Wola att nästan en halv miljon kubaner migrerat de senaste två åren. I en artikel i El País hävdar en demograf att antalet invånare 2023 beräknades till 8,6 miljoner medan officiella siffror från 2021 ligger på 11 miljoner. Det skulle innebära att befolkningen på kort tid minskat med 18 procent. Om siffrorna stämmer är svårt att avgöra, men en sak är säker: det pågår en utflytt som aldrig tidigare skådats. Det räcker med att gå ut på Havannas gator för att konstatera att det är ovanligt tomt. Överallt talas det om dem som lämnat, dem som är på väg och dem som inte kan men vill till följd av rusande inflation, strömavbrott och bensinbrist.
Till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad.
Trots att Kubas tillstånd börjar likna den kris som följde Sovjets kollaps, den som kom att kallas för El período especial, har en annan trend sköljt in över ön – en våg av digitala kreatörer och influerare. Hur kan den digitala ekonomin blomstra mitt under pågående kris?
En av Kubas första influerare var youtubern Anita con Swing. När Anita, eller Anabel Vigo som hon egentligen heter, 2017 började ladda upp videor var internet starkt begränsat och kostade runt tre dollar i timmen. Det betydde inte att folket inte visste om vad som hände därute. De senaste filmerna, musiken och de mest populära Youtube-filmerna florerade på gatorna tack vare el paquete semanal, en hårddisk som såldes veckovis för runt en dollar. Inspirerad av internationella youtubare lade den då sextonåriga Anabel upp sin första video, en sketch om att fira jul på Kuba som snabbt blev populär i landet och internationellt. Det var just Vigo som kom att introducera mig till fenomenet kubanska influerare.
Numera är Vigo bosatt i USA och driver ett smyckesföretag. Även om hon var en av pionjärerna är hon i dag långt ifrån ensam. Traditionen av att varva samarbeten med sketcher har tagits vidare av populära profiler som exempelvis kontot Pouzii, som gjort sig känd för sin tillgjorda spanska dialekt, Carlos Makeup, en professionell sminkös som även postar iklädd drag eller Mal Androx, en skådespelare vars videos driver med stereotypa föreställningar av kubaner, som att de skriker när de pratar eller älskar engelska men egentligen inte förstår ett ord.
På Kuba finns en uppsjö av influerare och de tycks ha en sak gemensam: de kombinerar ett utsnitt ur den kubanska vardagen, som oändliga köer till bussen som aldrig kommer, familj som flyttat till Miami eller otrevlig personal på sjukhus som inte fungerar – med just komik. Efter en veckas uppvaktande möter jag Androx Rodríguez, personen bakom Mal Androx på det anrika Hotel Nacional. Trots att vinden känns som allt annat än tropisk slår vi oss ned på innergården för att blicka ut över havet. Medan vi väntar på varsin cappuccino frågar jag hur det kommer sig att så många ägnar sig åt humor.
– Jag tror att det har att göra med den kubanska folksjälen och vår energi. Vi har det där lilla extra, la chispa, säger han medan han skakar på axlarna och knäpper med fingrarna.
Androx fortsätter:
– Jag är skådespelare före allt annat. Jag vill att människor runt mig ska skratta och för en stund glömma alla problem vi har.
Självbild. Influeraren Mal Androx på fest i Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
Sin första video postade han på Instagram 2021 under pandemin. Då hade han runt 800 följare.
– Det fanns inte så mycket att göra så jag fortsatte med mina videor och märkte att det fungerade för jag fick allt fler följare.
Jag frågar honom hur det kom sig att han började göra samarbeten med företag och om kan han leva på pengarna. Hans första samarbete var att marknadsföra en bar som kontaktade honom. Vid det tillfället hade han runt 17 000 följare och efter det började fler företag att höra av sig.
– Jag är främst skådespelare och det finns teater på Kuba, men inte lika mycket som innan. Många skådespelare, regissörer och talangfulla människor från min generation har lämnat. Innan pandemin kunde man gå ut närsomhelst och det bubblade av liv och föreställningar. Så är det inte längre.
Tack vare alla samarbeten kan han betala sin hyra och köpa mat till sig och sin familj i Pinar del Río. Lönen från teatern klarar han sig inte på.
Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva.
Genom den växande digitala ekonomin utvecklas ett ekosystem av nya möjligheter för fler än influerarna. José är konstvetare men tjänar extrapengar som fotograf åt affärer och restauranger för vilka hans rumskamrat arbetar som sociala medier-producent. Medan vi strosar längs Vedados tomma gator undrar jag vilka som har råd att köpa allt som krängs via sociala medier?
– Kubaner såklart! Jag arbetade en gång som fotograf åt en restaurang där en rätt kostade 25 000 pesos [motsvarande 2 200 kronor i officiell växelkurs eller 800 kronor på svarta marknaden i skrivande stund] och det stället var alltid fullt av kubaner.
Hur det är möjligt har han svårt att förklara.
– Kanske är de sådana som jobbar åt utländska företag eller internacionalistas som gift sig med utlänningar, säger han. Jag ser på hans ansikte att han är ironisk.
En fri marknad för influerare att frodas i rimmar illa med embargot som USA införde i början av 60-talet och som 1996 utökades till att även förbjuda företag och organisationer i ett tredjepartsland att handla med ön. De lättnader som Barack Obama införde togs snabbt bort när Donald Trump tillträdde som president 2016. Under Trumps tid infördes dessutom 243 åtgärder som bland annat satte stopp för remitteringar till ön, det vill säga att migranter skickar pengar tillbaka till sina familjer, vilka utgör en stor del av många kubaners ekonomi. Trots vallöften gjorde Joe Biden under sin tid ingenting åt arvet från Trump.
I samma veva som Trump blev president första gången införde Kubas dåvarande president Raúl Castro reformer som öppnade upp marknadsmekanismer. Sedan 2021 har privata affärsverksamheter så kallade Mipymes införts på Kuba. Dessa fungerar som egna juridiska enheter och tillåts att skriva kontrakt med både statliga och utländska företag. I dessa affärer kan man hitta allt från amerikansk importerad kyckling till schampo.
Handel. En grönsaksvagn i Kubas huvudstad Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
Vidare kan en matbutik i Miami även bedriva systerverksamhet på Kuba. Affären har då en nätbutik som enbart tar emot amerikanska dollar men dess varor körs ut från affären på Kuba. En sådan affär kan omsätta runt sex miljoner pesos [532 000/194 000 kronor] på en dag. Med svenska mått är det småpengar, men det tåls att tänka på att en kuban som jobbar statligt tjänar runt 4 000 pesos [355/130 kronor] i månaden. Trots embargot flödar således stålarna in och lyckas korsa både haven och den allt striktare amerikanska byråkratin. Hur är det möjligt? Svaret ligger delvis i att USA:s blockad är riktad mot staten. Därav drabbas enbart de statligt ägda företagen och inte de privata.
En sedan onsdagskväll befinner jag mig som så många andra på den populära baren Bejuco för att spela domino med några vänner. Där lär jag känna Ernesto som likt José arbetar som konstvetare, men drygar ut kassan som biträde i ett kafé. Det har en hälsoprofil och säljer smoothies gjorda av bär som inte finns på matmarknaderna eller ett paket quinoa för 4 000 pesos. Medan han lägger ut de prickiga spelpjäserna och spöar mig i domino berättar han hur affären går till när en influerare anlitas.
– Vi betalar dem för att göra en kampanj. De lägger upp när de handlar eller så ordnar vi ett samarbete med en restaurang. På så sätt tjänar alla på det. Allt lever i dag via sociala medier eftersom vi inte har någon annan form för reklam. Det som var normalt i världen för ungefär tio år sedan är vad som håller på att hända på Kuba nu, förklarar Ernesto för mig.
”Välkommen till kapitalismen”, säger min vän Rolando med ett snett leende medan vi korsar gatan som tar oss från Centros raserade husfasader till de eleganta kolonialhusen i det turisttäta La Habana Vieja. Hans uttalande förvånar mig. Kapitalismen har väl funnits här så länge turisterna strömmat hit? Rolando instämmer men menar att mycket har förändrats de senaste tre åren. Turistdöden under pandemin blev en vattendelare.
Den ökade tillgängligheten och billigare internet banade väg för framväxten av en virtuell värld. Men till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad. Exempelvis kan den som går in på Youtube från Kuba spela oändligt med videor utan ett enda reklamavbrott. ”Det är ju så som internet var från början, att alla delar med sig av innehåll utan att någon ska profitera på det”, utbrister jag. Jag får ett snabbt leende tillbaka från Ernesto.
Svalka. En statligt ägd glassbutik i centrala Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
– Visst, men det är en produkt av embargot. Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva. För det krävs att du sammankopplar din profil med ett bankkonto i ett annat land. Och då måste du såklart känna någon utanför Kuba som du dessutom litar väldigt mycket på. Alla har inte den möjligheten.
Vidare har sociala medier även kommit att fylla det tomrum embargot och en allt mer sviktande stat lämnat efter sig. Vill du få tag på en medicin mot akne eller en smärtstillande tablett? Glöm apoteken. Bege dig till en Whatsapp-grupp och börja leta.
– Regeringens oförmåga att hantera ekonomin har pågått längre än vad vi har haft sociala medier, men nu har det öppnats upp nya möjligheter. Jag tror att staten till slut bara blir ett namn och det som egentligen driver det här landet är en fri marknad. För vad är mer nyliberalt än att staten bygger lyxhotell när vi lever utan el och vatten? suckar fotografen José uppgivet.
Vi stannar till en stund för att begrunda det nybyggda hotellet K23 som tornar upp sig mot himlen. Arkitekturen är slående likt monoliterna i Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr och precis som dem ser hotellet ut att komma från en annan planet, från en verklighet långt ifrån Havannas gator fyllda av utspridda sopor och människor som tigger pengar. Jag vänder mig åter till José och frågar om han har några förhoppningar om förändring.
Han svarar att han har tur som kan leva på lönen arbetena ger honom. Men särskilt optimistisk är han inte.
– Jag tror att vi är på väg in i ett nyliberalt paradigm. I de privata affärerna kan man exempelvis arbeta 18 timmar per dag, utan semester. Om du inte gillar det kan du dra, för vem som helst är redo att ta din plats. Den privata sektorn blir allt starkare men rättigheter för arbetarna uteblir, och då menar jag inte influerarna.
Marcus Wallin är ordförande för Vänsterpartiet Alingsås. Foto: Adam Ihse/TT / Vänsterpartiet.
Efter skandalen i den västgötska kommunen öppnar V för extraval. Det kräver dock att politiker från kommunens två största partier går emot den egna partilinjen – något V:s Marcus Wallin bedömer som osannolikt.
Alingsås skakas av en spritosande politisk skandal, där Socialdemokraternas och Moderaternas starka män i kommunen hånat politikerkollegor och konspirerat via interna chattar, i samröre med en före detta V-topp.
Efter förra veckans avslöjande i Göteborgs-Posten valde både Daniel Filipsson (M) och Simon Waern (S) att lämna sina uppdrag. Samtidigt har de enligt avtalet rätt till generösa fallskärmar – på 1 miljon respektive 1,8 miljoner kronor – om de väljer att söka omställningsstöd.
– Det här är politiker som säger att vi inte har pengar att lägga på skola eller personlig assistans, där vi ser nedskärningar hela tiden. Men plötsligt kan man betala ut 2,8 miljoner till tidigare toppolitiker, säger Marcus Wallin, ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.
