Ryssen är tillbaka!

Inte bara som ekonomisk och politisk spelare utan även – eller snarare just därför – som kallhamrad ärkeskurk på vita duken. Fram till 1989-91 ungefär var ju den frihetshatande sovjetiske vetenskapsmannen, militären eller boxaren den självklare antagonisten, själva symbolen för den ansiktslösa ondska som alla vet obönhörligen blir resultatet om man sätter kollektivets väl framför enskilda strävsamma individers rätt att tjäna groteskt mycket pengar. Sedan var ryssen snäll några år – medan Washingtons ekonomer utformade Moskvas marknadstillvända program – för att på senare år ännu en gång målas upp som det stora hotet mot de frias och modigas hem i takt med att Ryssland envisas med att placera sitt land så tätt inpå amerikanska militärbaser.

I tredje säsongen av Netflix stora retro- och kitschprojekt Stranger Things är det således logiskt att boven återigen är björnen från öst, både som en hommage till det Reaganianska 80-tal serien frossar i och som en blinkning åt vår – minst lika uppskruvade – politiska tid. I nya Stranger Things anas också den nya tiden. Det är inte bara kalla kriget som är på väg att ta slut utan även det välmående småstadsamerika med sina Mom-and-pop stores. Istället ska stora köpcenter komma att strömlinjeforma kulturen, precis som amerikanska bomber ska strömlinjeforma världen och göra rum åt globala motorhandelsvägar i ruinerna av de socialistiska experimenten.

Till skillnad från den relativt lyckade första säsongen är den tredje (likt den andra) alldeles för mycket Fem på äventyr, med ungar så kavata och brådmogna att man bara önskar att de ska råka ut för en olycka, samtidigt som upphovsmännen trott sig kunna skyla över uppenbara luckor genom att ösa på med ännu mer forcerad nostalgi och ännu slemmigare monster. Det verkar också som om Stranger Things gått i den klassiska amerikanska TV-seriefällan, som går ut på att man gör en hyfsat nyskapande första säsong, sedan får kritik för alla eventuella brister i form av representation i rollbesättningen, utebliven satir över PK- och/eller Trump-Amerika etcetera, och så ”justerar” man det till nästa säsong och fortsätter kompromissa tills alla (det vill säga inga) är nöjda, alla spår av originalitet är borta och manuset garanterat urvattnat och slätstruket. (För överkursen i det här produktionssättet, se Orange is the new black). Att man därför i säsong tre slängt in en tuff svart tjej med skinn på näsan, vikten av systerskapet och lite homosexualitet framstår inte som välmotiverat utifrån någon sorts demokratisk (eller dramaturgisk) ståndpunkt, utan som ingenting annat än ett slugt grepp från cyniska marknadschefer.

Nåväl, även om tittarna får hålla till godo med förutsägbar intrig och karaktärsutveckling så finns det viktigare segment i samhället som är överförtjusta över att Stranger Things får en fortsättning: Företagen! Såväl Coca-Cola som Burger King – som framträder i bild minst lika mycket som de mysterielösande ungdomarna – återlanserar nu i kölvattnet av seriens framgångar sina särskilda 80-talskollektioner av varor och den ”nostalgi” som serien drunknat i lovord över framstår i sin nakenhet i tredje säsongen som helt synonymt med ”hård produktplacering”.

Ryssarna då? Jo, visst är de ena fähundar för det mesta, men det finns givetvis– den på 80-talet obligatoriska – snälla ryssen också som bara drömmer om att få ta del av möjligheternas land och blir samarbetsvillig om han får vara med och titta på tecknad film och sörpla milkshakes.

Av allt att döma får vi minst än fjärde säsong av Stranger Things, och det lär fortsätta så länge det finns madeleinekakor kvar åt 70- och 80-talister att snaska på, och en fortsatt ström av yngre, attraktiva kundsegment att slå monsterklorna i. Den enda spänning som kvarstår blir att se är vilka fulingar våra ungdetektiver får tampas med då. Blir det en latinamerikansk ”demagog” i svartmuskig mustasch? Eller kanske en klassisk arab i pilotglasögon och generalmössa? Så länge handelskriget pågår kanske den bästa gissningen är en lismande kinesisk superskurk som vill ha sitt eget slemmonster att terrorisera den fria världen med?

Erik Haking