Merkel – det postpolitiska geniet

Nyheter

När en betydelsefull politiker avgår hör det till det journalistiska protokollet att göra vad tyskarna kallar en Bilanz: en balansräkning för att utröna vilken påverkan hen har haft på samhället och göra den politiskt och ideologiskt begriplig för allmänheten. I Angela Merkels fall är det nästintill omöjligt. Ju mer man studerar hennes gärning desto svårare blir den att förstå i ideologiska termer. Hur ska man förstå en politiker som i egenskap av ledare för Europas största konservativa parti öppnar gränsen för nästan en miljon flyktingar, avskaffar allmän värnplikt, legaliserar samkönade äktenskap, inför minimilön, föräldraförsäkring och könskvotering i bolagsstyrelser och fasar ut kärnkraften? Inte blir det bättre av att man på en direkt fråga om Merkels ideologi av experter får svar som dessa:

– Det är väldigt svårt att säga. Jag har ingen möjlighet att svara på den frågan, som Thomas Biebricher, författare till boken Geistig-moralische Wende: Die Erschöpfung des deutschen Konservatismus, erkänner.

Om det är något som Angela Merkel lämnar efter sig är det alltså ideologisk förvirring.

Samtidigt har Tyskland under hennes tid intagit en helt annan roll internationellt. Denna nya tyska hegemoni kan illustreras med två bilder: de grekiska plakaten med Merkel i naziuniform och Hitlermustasch under eurokrisens kulmen, och fotot när hon likt en tålmodigt framåtlutad mamma läxar upp Donald Trump vid ett G20-möte i Japan. I ena änden den förhatliga ”Madame Non” som tvingar sydeuropeiska arbetare till löne- och pensionssänkningar, i den andra den ”fria världens” ställföreträdande ledare.

Resultatet av denna spänning mellan progressiva reformer, global maktpolitik och påtvingade strukturreformer är en extrem ideologisk otydlighet. Frågan är vad denna otydlighet kommer sig av och vad dess konsekvenser är. För att förstå det måste man börja från början.

Angela Kastner växte upp i ett pastorshem i den östtyska småstaden Templin, strax norr om Berlin. Den idylliska gården beskrivs som en östtysk ”motsvarighet till Bullerbyn” av Merkels auktoriserade biograf Stefan Kornelius.

Familjen var ideologiska motståndare till den östtyska regimen och lyssnade enbart på västtyska nyhetssändningar. Merkel identifierade sig aldrig med DDR och sörjde Västtysklands förlust mot hennes land i fotbolls-VM 1974. I skolan utnyttjade hon varje tillfälle att underminera systemet, till exempel genom att sjunga Internationalen på engelska under ett gymnasieframförande – något som höll på att kosta henne en plats vid universitetet.

Hon lyckades dock ta sig dit. Trots hennes språkbegåvning, med flytande ryska och en engelska som hölls vid liv genom läsandet av det brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star, utbildade hon sig till kemist och disputerade med en avhandling om sönderfallsreaktioner. En laboratorieförälskelse ledde till hennes första äktenskap och enda namnbyte.

Under denna tid var Merkel en stor beundrare av USA:s president Ronald Reagan, något hon tonade ned senare när hon förstod hur kontroversiell han var i väst. I dag hävdar hon att hon inte har någon förebild förutom den tyskättade ryska upplysningsdrottningen Katarina den stora.

När Berlinmuren föll var hon 35 år och inställd på en karriär som forskare. Plötsligt öppnades portarna till ett liv fullt av nya möjligheter, på ett sätt som bara sker efter en revolution. Merkels första kontakt med demokratisk politik vittnade om den politiska otydlighet som senare skulle bli hennes signum. Enligt Kornelius var det i stort sett en slump att hon hamnade hos den kristna högern:

”Merkel hade lika gärna kunnat hamna i SPD eller Bündnis 90 (socialdemokraterna respektive De gröna, reds. anm.). Hon var intresserad av alla partier. Men hennes instinkt bedrog henne inte. Hos SPD fanns en kamratlig närhet, men alltför mycket likstämmighet, vilket inte passade henne. Bündnis 90 delade inte hennes grundläggande övertygelser, i synnerhet inte i kärnkraftsfrågan eller synen på pacifism och försvar. Mycket skedde av en slump under dessa kaotiska veckor.”

Slumpen förde henne till det kristna Demokratischer Aufbruch, som senare skulle uppgå i det stora västtyska kristdemokratiska partiet CDU. Därefter gick det fort. Hon blev talesperson för den enda demokratiskt valda östtyska regeringen före återföreningen. Ett knappt år senare hade hon utnämnts till kvinno- och ungdomsminister av Helmut Kohl, som aldrig tröttnade på att visa upp sin östtyska ”flicka” som ett monument över sin egen politiska gärning. 1994 blev hon miljöminister, fyra år senare partisekreterare och år 2000 till slut partiordförande.

CDU hade sedan Konrad Adenauers och Helmut Kohls långa regeringsinnehav utvecklat en självförståelse som Tysklands naturliga regeringsparti. Identitetsmässigt befann de sig dock i kris vid millennieskiftet. Merkel hade som första kvinna utkonkurrerat ett stall av manliga ordförandekandidater och hade ett svagt internt stöd. Om det inte vore för det sittande socialdemokratiska styret hade hennes regeringstid förmodligen inte inletts så tidigt som den gjorde, om alls.

2003 sjösatte förbundskansler Gerhard Schröder reformpaketet Agenda 2010, som innehöll de mest långtgående välfärdsnedskärningarna sedan andra världskriget. Målet var att öka konkurrenskraften efter den kostsamma återföreningen, som gett Tyskland epitetet ”eurons sjuke man”.

Dessa möttes av vrede. I synnerhet den nya arbetslöshetsförsäkringen Hartz IV, som innebar att arbetslösa slängdes ut i fattigdom efter ett år, gav upphov till massdemonstrationer över hela landet. Reformerna förstärkte den tendens till vad den tyske sociologen Oliver Nachtwey kallar ”regressiv modernisering”, som har pågått i västerlandet sedan 1970-talet: avvecklingen av välfärdsstaten och vändandet av den sociala rulltrappan i en nedåtgående riktning för stora delar av arbetar- och medelklassen, samtidigt som civilrättsliga progressiva reformer har fortsatt.

Trots att SPD:s opinionsstöd hade kollapsat var ett regeringsskifte inte självklart. Angela Merkel hade inlett sitt ordförandeskap med att isolera sig från stora delar av sina kolleger, inte minst genom att ta ställning för invasionen av Irak när den tyska politiska klassen hade slutit upp bakom Schröders nej. 2005 gick partiet dessutom till val på ett nyliberalt program som var minst lika impopulärt som Agenda-­reformerna.

Schröders reformer krattade manegen för CDU och betydde mycket för Merkels senare regeringsperiod.

– De var en välsignelse för henne. CDU hade 2005 ett program som var väldigt nyliberalt och som nästan kostade dem valet. När de kom till makten talade ingen om det längre, inte minst eftersom mycket av det redan hade genomförts av SPD. De behövde inte smutsa ned händerna, men kunde skörda frukterna, säger Thomas Biebricher.

Plötsligt framstod CDU inte längre som ett uppenbart konservativt parti, medan socialdemokraterna ansågs närmast sadistiskt nyliberala. Eftersom den tyska exportindustrin hade kickstartats igen på grund av SPD:s lönesänkande reformer på 1990-talet kunde Merkel i sina tre koalitionsregeringar med SPD tillåta sig att ge flera eftergifter till socialdemokraterna och samtidigt ta äran för dem. En sådan är lagen om minimilön som infördes 2015. Fram till finanskrisen hade antalet så kallade working poor stigit snabbare i Tyskland än i någon annat EU-land. 2014 tjänade fem procent av de tyska arbetstagarna mindre än fem euro i timmen. Då kostar det inte mycket att med Nachtweys ord låta den regressiva moderniseringen göra en ”andningspaus”.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här

Som kansler gjorde Merkel tidigt klart att hon föredrar utrikespolitik framför inrikespolitik. Hon har alltid hyst en fascination för USA och har ett starkt band till Israel, vars försvar hon anser är en del av den tyska ”statsnyttan”. Men även utrikespolitiskt har Merkels linje präglats av otydlighet. Stödet till Irakkriget förvandlades till ett nej till interventionen i Libyen 2011, en position som var nästan lika isolerad i det upphetsade klimatet efter den arabiska våren. I relationen till Ryssland har den rysktalande Merkel alltid hanterat Vladimir Putin på ett för västerländska politiker pragmatiskt sätt.

Den händelse som har präglat Merkels regeringstid mer än någon annan, och i vilken det går att urskilja ett ideologiskt mönster, är eurokrisen. När banken Lehman Brothers gick omkull i september 2008 tenderade tyska politiker att håna den anglosaxiska finanskapitalismens excesser. Det visade sig dock snabbt att tyska banker, med flaggskeppet Deutsche Bank i spetsen, var bland de mest insyltade i derivathandeln som hade utlöst krisen. När Deutsche Banks New York-ansvarige före krisen fick frågan om vilka som köpte de suspekta finansiella produkterna svarade han alltid: ”Düsseldorf!”

Det var nu Merkel fick ett av hennes mest bestående epitet: ”kriskanslern”. När krisen svepte in över Europa och Greklands budgetunderskott visade sig vara mycket större än man först trott blev problemet också tyskt. Merkel gick med på att upprätta en mekanism för att rädda de nödställda europeiska bankerna vars skulder nu togs över av de krisande staterna, i strid med Lissabonfördraget som hon själv hade sytt ihop 2007 i spillrorna efter de franska och nederländska nejen till en EU-konstitution. Men hon accepterade aktionen endast på två villkor: att pengarna motsvarades av nyliberala strukturreformer i de drabbade länderna och att Internationella valutafonden IMF kopplades in, eftersom de skuldsatta europeiska länderna inte kunde påverka institutionens regelverk.

Här framträdde Merkel sällsynt nog som driven av en ideologisk övertygelse. Till skillnad från sin finansminister Wolfgang Schäuble som länge föredrog att låta Grekland lämna euron ville hon till varje pris rädda eurosamarbetet. Samtidigt ville hon gå längre än vad som var politiskt möjligt i tvingande åtgärder för att stärka krisländernas konkurrenskraft – den panacemedicin som alla liberala politiker svär trohet till. Hon fick backa från sitt krav på drakoniska straff för de länder som bröt mot budgetkraven i stabilitetspakten, en förstärkt version av de budgetkrav som hade gällt för euroländerna sedan starten. Helst av allt hade hon velat att länder som misslyckades att hålla budgeten tillräckligt stram fick indragen rösträtt i Europeiska rådet. ”Att inskränka medlemsländernas demokratiska rättigheter var tydligen att gå för långt”, konstaterar Kornelius lakoniskt.

Merkels kompromisslösa hantering av eurokrisen kan tolkas på olika sätt. Det ligger nära till hands att se det som att hon agerade i det tyska nationella intresset. Tyska och franska banker hade skott sig på de låga räntorna i krisländerna och behövde räddas, euron som gav den tyska exportindustrin en undervärderad valuta var för värdefull för att låta upplösas. Men frågan är varför den annars så analytiskt lagda Merkel inte kunde ta till sig ett uns av den grekiske finansministern Gianis Varoufakis kritik av EU-trojkans sparkrav under den kaotiska våren 2015, nämligen att åtstramning inte fungerar i ett insolvent land eftersom det hämmar den tillväxt som krävs för att ta sig ur krisen. I efterhand framstår Merkels agerande snarare som tjurskalligt än rationellt, inte minst ur kostnadssynpunkt.

– Hon hanterade krisen på samma sätt som hon hanterar alla problem, steg för steg. Men det fanns aldrig någon längre vision. På kort sikt kanske det fungerade, men på lång sikt blev kostnaderna förmodligen högre än de hade behövt vara. Om de bara hade kastat pengar på Grekland i början hade det blivit dyrt, men det hade antagligen blivit billigare än vad Tyskland har betalat nu, säger Thomas Biebricher.

En förklaring till detta är det som på nyliberalistiska kallas moral hazard: om man gör undantag för en kommer alla att börja bryta mot reglerna, i detta fall i första hand Spanien, Italien och de andra krisländerna. Men en mer djupgående förklaring kan vara att Merkel faktiskt tror på den devis som hon blev så hånad för under valrörelsen 2013: ”marknadskonform demokrati”. Idén att en framgångsrik demokrati endast kan blomstra om den anpassar sig till marknadens krav kan förklara hennes styvnackade fasthållande vid åtstramningskraven. Som i ett eko av en annan mäktig kvinnlig politiker tröttnade Merkel under krisen inte på att upprepa att hennes linje var ”alternativlos”.

I förlängningen tycks frågan anta rent civilisatoriska dimensioner för kanslern. Vid krisens kulmen när själva eurozonens överlevnad stod på spel sade Merkel, som är en entusiastisk läsare av evolutionshistorikern Jared Diamonds bästsäljare och gärna tänker i termer av civilisationer, till den bulgariske premiärministern Bojko Borisov:

– Man har ingen lagstadgad rätt att vara en framstående civilisation. Även mayakulturen gick ju under.

Idén om konkurrenskraft som nyckel till civilisatorisk överlevnad har Merkel också gett uttryck för i frågan om Europas förhållande till Kina. Det är inte utan att man undrar hur hennes regeringstid hade tett sig om Schröder inte hade genomfört sina Agenda-­reformer. Förmodligen hade de nu så opassande öknamen ”Järnkanslern” och ”Tysklands Thatcher” varit mer träffande då.

Oavsett motiven uppfattades Merkels krishantering på ett helt annat sätt i hemlandet än i utlandet. Den 6 februari 2013 grundade en grupp nyliberala ekonomer partiet Alternative für Deutschland i protest mot vad de uppfattade som regeringens bortskänkning av tyska skattemedel till sydeuropéer. Mindre än tre år senare hade partiet ömsat skinn och ställt sig i bräschen för motståndet mot det som blev kanslerns sista stora kris.

När bilderna på desperata flyktingfamiljer på den överfulla centralstationen Keleti i Budapest kablades ut över världen den 5 september 2015 hade de flesta EU-länder längs det som nu var känt som Balkanrutten stängt sina gränser, i strid med Schengenavtalet. Det faktum att Merkel av humanitära skäl valde att inte göra det och därmed ge grönt ljus åt de hundratusentals flyktingarna att ta sig till Tyskland brukar i dag felaktigt beskrivas som att hon öppnade gränsen. I vilket fall sattes Dublinförordningen ur spel och migranterna kunde ta sig direkt till Nordeuropa utan att skickas tillbaka till det första ankomstlandet. Totalt passerade 890 000 flyktingar den tyska gränsen innan den till slut stängdes.

Känslan av kontrollförlust över de egna territorialgränserna och de sexuella övergreppen i Köln under nyårsnatten 2016 gjorde att Merkel nu fick allt hårdare kritik från de egna leden. Samtidigt översköljdes hon av applåder från partier som De gröna. I det sammanhanget var det lätt glömt att kanslern på en partikongress 2010 hade deklarerat att ”multikulti” inte fungerar, och så sent som sommaren 2015 förklarade för en gråtande palestinsk invandrarflicka i tv att alla som behöver inte kan komma till Tyskland.

Tillsammans med kappvändningen i kärnkraftsfrågan efter Fukushima-katastrofen 2011 har flyktingkrisens ”Willkommenskultur” kommit att bli symbol för det som de interna kritikerna ser som ”socialdemokratiseringen” av CDU under Merkel. Detta trots att den gröna energiomställningen har saktats ned under hennes sista år och avtalen med Turkiet, Marocko och Libyen om att inte släppa migranter över gränserna till Europa i utbyte mot pengar står i bjärt kontrast till den tidigare solidariteten.

För Thomas Biebricher innebar Merkel-eran fortsättningen på den uttömning av konservatismens ideologiska innehåll som pågått sedan 1980-talet.

– För den konservativa rörelsen har det i bästa fall varit en ambivalent era. Många positioner som förknippas med konservatism har övergetts. Det var inte Merkels vilja, men hon gjorde ingenting för att förhindra det heller. Och hon har inte utvecklat några nya konservativa idéer. Det enda som kommer i närheten av en konservativ kärnövertygelse är Schwarze Null (principen om en balanserad statsbudget, reds. anm.).

En möjlig tolkning av fenomenet Angela Merkel är den som hennes närmaste gör. Enligt Kornelius beskriver en som står kanslern nära henne som ”den perfekta postpolitiska politikern”. På många sätt gäller den gamle social­demokratiske kanslern Helmut Schmidts devis om att ”den som har visioner bör gå till optikern” mer för Angela Merkel än för någon annan tysk politiker i modern tid. Det är svårt att tänka sig en mer teknokratiskt lagd ledare. I en era byggd på nyliberal konsensus och ett grundlagsfäst inskränkande av den demokratiska politiken är det en dygd att kunna anpassa sig efter omständigheterna och inte nedtyngas av vidlyftiga visioner. ”Postpolitik betyder att inte vilja slå fast något, att följa med strömmen, att ha få eller åtminstone inte alltför starka övertygelser, att förbli flexibel och vänta in det rätta ögonblicket”, skriver Kornelius. I det sammanhanget framstår Merkels excellerande i ”asymmetrisk demobilisering”, det vill säga hennes förmåga att överta just den valfråga som gynnar oppositionen mest, som genialisk.

Samtidigt kan just denna de små stegens reaktiva politik också ses som ett uttryck för just konservativ ideologi, enligt Thomas Biebricher.

– Det enda som har hållit CDU vid liv är sättet de har fört politik på. Det är Merkels stil att långsamt bryta ned problem som uppstår. På ett sätt är det ett konservativt sätt att föra politik på, utan några stora visionära projekt. Så på ett procedurmässigt sätt var hon konservativ, men innehållsmässigt inte särskilt.

För CDU kan Merkel alltså både ses som en välsignelse och en förbannelse. Hon har mot alla odds hållit partiet vid makten längre än Helmut Kohl gjorde. Samtidigt har CDU förlorat mycket av sin identitet. Ett tecken på Merkels enorma betydelse för tysk politik är det kaos som nu råder i det vanligen så ordnade landet. Socialdemokraterna hämtade sig aldrig från Schröders reformer och har därefter regerats sönder av Merkel. I opinionsmätningarna är de en skugga av sitt forna jag, även när det går relativt bra. Samtidigt har De gröna nu framträtt som ett borgerligt regeringsparti i egen rätt, medan AfD lockar CDU-väljare som är trötta på ”merkelismen”. Ett mått på hur betydelsefull Merkels person har varit och hur långt hon har drivit sitt parti från dess ursprungliga ståndpunkter är hur svårt efterträdaren Armin Laschet hittills har haft i valrörelsen.

Internationellt har Tyskland intagit en mycket mer hegemonisk roll än tidigare. Den regressiva moderniseringen har tillfälligt satts på paus och tyska arbetare har det i dag paradoxalt nog bättre ställt än före hennes tillträde. Grekiska arbetare har det inte. För en visionslös politiker har hon fått förvånansvärt mycket uträttat. Inget kommer vara sig likt när hon lämnar scenen.