Nyheter/Utrikes 10 september, 2021

Merkel – det postpolitiska geniet

Om två veckor avgår världens mäktigaste kvinna från posten som Tysklands förbunds­kansler. Under hennes 16 år vid makten har Tyskland, Europa och världen förändrats i grunden, ofta tack vare henne. Men vad var Angela Merkel egentligen?

När en betydelsefull politiker avgår hör det till det journalistiska protokollet att göra vad tyskarna kallar en Bilanz: en balansräkning för att utröna vilken påverkan hen har haft på samhället och göra den politiskt och ideologiskt begriplig för allmänheten. I Angela Merkels fall är det nästintill omöjligt. Ju mer man studerar hennes gärning desto svårare blir den att förstå i ideologiska termer. Hur ska man förstå en politiker som i egenskap av ledare för Europas största konservativa parti öppnar gränsen för nästan en miljon flyktingar, avskaffar allmän värnplikt, legaliserar samkönade äktenskap, inför minimilön, föräldraförsäkring och könskvotering i bolagsstyrelser och fasar ut kärnkraften? Inte blir det bättre av att man på en direkt fråga om Merkels ideologi av experter får svar som dessa:

– Det är väldigt svårt att säga. Jag har ingen möjlighet att svara på den frågan, som Thomas Biebricher, författare till boken Geistig-moralische Wende: Die Erschöpfung des deutschen Konservatismus, erkänner.

Om det är något som Angela Merkel lämnar efter sig är det alltså ideologisk förvirring.

Samtidigt har Tyskland under hennes tid intagit en helt annan roll internationellt. Denna nya tyska hegemoni kan illustreras med två bilder: de grekiska plakaten med Merkel i naziuniform och Hitlermustasch under eurokrisens kulmen, och fotot när hon likt en tålmodigt framåtlutad mamma läxar upp Donald Trump vid ett G20-möte i Japan. I ena änden den förhatliga ”Madame Non” som tvingar sydeuropeiska arbetare till löne- och pensionssänkningar, i den andra den ”fria världens” ställföreträdande ledare.

Resultatet av denna spänning mellan progressiva reformer, global maktpolitik och påtvingade strukturreformer är en extrem ideologisk otydlighet. Frågan är vad denna otydlighet kommer sig av och vad dess konsekvenser är. För att förstå det måste man börja från början.

Angela Kastner växte upp i ett pastorshem i den östtyska småstaden Templin, strax norr om Berlin. Den idylliska gården beskrivs som en östtysk ”motsvarighet till Bullerbyn” av Merkels auktoriserade biograf Stefan Kornelius.

Familjen var ideologiska motståndare till den östtyska regimen och lyssnade enbart på västtyska nyhetssändningar. Merkel identifierade sig aldrig med DDR och sörjde Västtysklands förlust mot hennes land i fotbolls-VM 1974. I skolan utnyttjade hon varje tillfälle att underminera systemet, till exempel genom att sjunga Internationalen på engelska under ett gymnasieframförande – något som höll på att kosta henne en plats vid universitetet.

Hon lyckades dock ta sig dit. Trots hennes språkbegåvning, med flytande ryska och en engelska som hölls vid liv genom läsandet av det brittiska kommunistpartiets tidning Morning Star, utbildade hon sig till kemist och disputerade med en avhandling om sönderfallsreaktioner. En laboratorieförälskelse ledde till hennes första äktenskap och enda namnbyte.

Under denna tid var Merkel en stor beundrare av USA:s president Ronald Reagan, något hon tonade ned senare när hon förstod hur kontroversiell han var i väst. I dag hävdar hon att hon inte har någon förebild förutom den tyskättade ryska upplysningsdrottningen Katarina den stora.

När Berlinmuren föll var hon 35 år och inställd på en karriär som forskare. Plötsligt öppnades portarna till ett liv fullt av nya möjligheter, på ett sätt som bara sker efter en revolution. Merkels första kontakt med demokratisk politik vittnade om den politiska otydlighet som senare skulle bli hennes signum. Enligt Kornelius var det i stort sett en slump att hon hamnade hos den kristna högern:

”Merkel hade lika gärna kunnat hamna i SPD eller Bündnis 90 (socialdemokraterna respektive De gröna, reds. anm.). Hon var intresserad av alla partier. Men hennes instinkt bedrog henne inte. Hos SPD fanns en kamratlig närhet, men alltför mycket likstämmighet, vilket inte passade henne. Bündnis 90 delade inte hennes grundläggande övertygelser, i synnerhet inte i kärnkraftsfrågan eller synen på pacifism och försvar. Mycket skedde av en slump under dessa kaotiska veckor.”

Slumpen förde henne till det kristna Demokratischer Aufbruch, som senare skulle uppgå i det stora västtyska kristdemokratiska partiet CDU. Därefter gick det fort. Hon blev talesperson för den enda demokratiskt valda östtyska regeringen före återföreningen. Ett knappt år senare hade hon utnämnts till kvinno- och ungdomsminister av Helmut Kohl, som aldrig tröttnade på att visa upp sin östtyska ”flicka” som ett monument över sin egen politiska gärning. 1994 blev hon miljöminister, fyra år senare partisekreterare och år 2000 till slut partiordförande.

CDU hade sedan Konrad Adenauers och Helmut Kohls långa regeringsinnehav utvecklat en självförståelse som Tysklands naturliga regeringsparti. Identitetsmässigt befann de sig dock i kris vid millennieskiftet. Merkel hade som första kvinna utkonkurrerat ett stall av manliga ordförandekandidater och hade ett svagt internt stöd. Om det inte vore för det sittande socialdemokratiska styret hade hennes regeringstid förmodligen inte inletts så tidigt som den gjorde, om alls.

2003 sjösatte förbundskansler Gerhard Schröder reformpaketet Agenda 2010, som innehöll de mest långtgående välfärdsnedskärningarna sedan andra världskriget. Målet var att öka konkurrenskraften efter den kostsamma återföreningen, som gett Tyskland epitetet ”eurons sjuke man”.

Dessa möttes av vrede. I synnerhet den nya arbetslöshetsförsäkringen Hartz IV, som innebar att arbetslösa slängdes ut i fattigdom efter ett år, gav upphov till massdemonstrationer över hela landet. Reformerna förstärkte den tendens till vad den tyske sociologen Oliver Nachtwey kallar ”regressiv modernisering”, som har pågått i västerlandet sedan 1970-talet: avvecklingen av välfärdsstaten och vändandet av den sociala rulltrappan i en nedåtgående riktning för stora delar av arbetar- och medelklassen, samtidigt som civilrättsliga progressiva reformer har fortsatt.

Trots att SPD:s opinionsstöd hade kollapsat var ett regeringsskifte inte självklart. Angela Merkel hade inlett sitt ordförandeskap med att isolera sig från stora delar av sina kolleger, inte minst genom att ta ställning för invasionen av Irak när den tyska politiska klassen hade slutit upp bakom Schröders nej. 2005 gick partiet dessutom till val på ett nyliberalt program som var minst lika impopulärt som Agenda-­reformerna.

Schröders reformer krattade manegen för CDU och betydde mycket för Merkels senare regeringsperiod.

– De var en välsignelse för henne. CDU hade 2005 ett program som var väldigt nyliberalt och som nästan kostade dem valet. När de kom till makten talade ingen om det längre, inte minst eftersom mycket av det redan hade genomförts av SPD. De behövde inte smutsa ned händerna, men kunde skörda frukterna, säger Thomas Biebricher.

Plötsligt framstod CDU inte längre som ett uppenbart konservativt parti, medan socialdemokraterna ansågs närmast sadistiskt nyliberala. Eftersom den tyska exportindustrin hade kickstartats igen på grund av SPD:s lönesänkande reformer på 1990-talet kunde Merkel i sina tre koalitionsregeringar med SPD tillåta sig att ge flera eftergifter till socialdemokraterna och samtidigt ta äran för dem. En sådan är lagen om minimilön som infördes 2015. Fram till finanskrisen hade antalet så kallade working poor stigit snabbare i Tyskland än i någon annat EU-land. 2014 tjänade fem procent av de tyska arbetstagarna mindre än fem euro i timmen. Då kostar det inte mycket att med Nachtweys ord låta den regressiva moderniseringen göra en ”andningspaus”.

Som kansler gjorde Merkel tidigt klart att hon föredrar utrikespolitik framför inrikespolitik. Hon har alltid hyst en fascination för USA och har ett starkt band till Israel, vars försvar hon anser är en del av den tyska ”statsnyttan”. Men även utrikespolitiskt har Merkels linje präglats av otydlighet. Stödet till Irakkriget förvandlades till ett nej till interventionen i Libyen 2011, en position som var nästan lika isolerad i det upphetsade klimatet efter den arabiska våren. I relationen till Ryssland har den rysktalande Merkel alltid hanterat Vladimir Putin på ett för västerländska politiker pragmatiskt sätt.

Den händelse som har präglat Merkels regeringstid mer än någon annan, och i vilken det går att urskilja ett ideologiskt mönster, är eurokrisen. När banken Lehman Brothers gick omkull i september 2008 tenderade tyska politiker att håna den anglosaxiska finanskapitalismens excesser. Det visade sig dock snabbt att tyska banker, med flaggskeppet Deutsche Bank i spetsen, var bland de mest insyltade i derivathandeln som hade utlöst krisen. När Deutsche Banks New York-ansvarige före krisen fick frågan om vilka som köpte de suspekta finansiella produkterna svarade han alltid: ”Düsseldorf!”

Det var nu Merkel fick ett av hennes mest bestående epitet: ”kriskanslern”. När krisen svepte in över Europa och Greklands budgetunderskott visade sig vara mycket större än man först trott blev problemet också tyskt. Merkel gick med på att upprätta en mekanism för att rädda de nödställda europeiska bankerna vars skulder nu togs över av de krisande staterna, i strid med Lissabonfördraget som hon själv hade sytt ihop 2007 i spillrorna efter de franska och nederländska nejen till en EU-konstitution. Men hon accepterade aktionen endast på två villkor: att pengarna motsvarades av nyliberala strukturreformer i de drabbade länderna och att Internationella valutafonden IMF kopplades in, eftersom de skuldsatta europeiska länderna inte kunde påverka institutionens regelverk.

Här framträdde Merkel sällsynt nog som driven av en ideologisk övertygelse. Till skillnad från sin finansminister Wolfgang Schäuble som länge föredrog att låta Grekland lämna euron ville hon till varje pris rädda eurosamarbetet. Samtidigt ville hon gå längre än vad som var politiskt möjligt i tvingande åtgärder för att stärka krisländernas konkurrenskraft – den panacemedicin som alla liberala politiker svär trohet till. Hon fick backa från sitt krav på drakoniska straff för de länder som bröt mot budgetkraven i stabilitetspakten, en förstärkt version av de budgetkrav som hade gällt för euroländerna sedan starten. Helst av allt hade hon velat att länder som misslyckades att hålla budgeten tillräckligt stram fick indragen rösträtt i Europeiska rådet. ”Att inskränka medlemsländernas demokratiska rättigheter var tydligen att gå för långt”, konstaterar Kornelius lakoniskt.

Merkels kompromisslösa hantering av eurokrisen kan tolkas på olika sätt. Det ligger nära till hands att se det som att hon agerade i det tyska nationella intresset. Tyska och franska banker hade skott sig på de låga räntorna i krisländerna och behövde räddas, euron som gav den tyska exportindustrin en undervärderad valuta var för värdefull för att låta upplösas. Men frågan är varför den annars så analytiskt lagda Merkel inte kunde ta till sig ett uns av den grekiske finansministern Gianis Varoufakis kritik av EU-trojkans sparkrav under den kaotiska våren 2015, nämligen att åtstramning inte fungerar i ett insolvent land eftersom det hämmar den tillväxt som krävs för att ta sig ur krisen. I efterhand framstår Merkels agerande snarare som tjurskalligt än rationellt, inte minst ur kostnadssynpunkt.

– Hon hanterade krisen på samma sätt som hon hanterar alla problem, steg för steg. Men det fanns aldrig någon längre vision. På kort sikt kanske det fungerade, men på lång sikt blev kostnaderna förmodligen högre än de hade behövt vara. Om de bara hade kastat pengar på Grekland i början hade det blivit dyrt, men det hade antagligen blivit billigare än vad Tyskland har betalat nu, säger Thomas Biebricher.

En förklaring till detta är det som på nyliberalistiska kallas moral hazard: om man gör undantag för en kommer alla att börja bryta mot reglerna, i detta fall i första hand Spanien, Italien och de andra krisländerna. Men en mer djupgående förklaring kan vara att Merkel faktiskt tror på den devis som hon blev så hånad för under valrörelsen 2013: ”marknadskonform demokrati”. Idén att en framgångsrik demokrati endast kan blomstra om den anpassar sig till marknadens krav kan förklara hennes styvnackade fasthållande vid åtstramningskraven. Som i ett eko av en annan mäktig kvinnlig politiker tröttnade Merkel under krisen inte på att upprepa att hennes linje var ”alternativlos”.

I förlängningen tycks frågan anta rent civilisatoriska dimensioner för kanslern. Vid krisens kulmen när själva eurozonens överlevnad stod på spel sade Merkel, som är en entusiastisk läsare av evolutionshistorikern Jared Diamonds bästsäljare och gärna tänker i termer av civilisationer, till den bulgariske premiärministern Bojko Borisov:

– Man har ingen lagstadgad rätt att vara en framstående civilisation. Även mayakulturen gick ju under.

Idén om konkurrenskraft som nyckel till civilisatorisk överlevnad har Merkel också gett uttryck för i frågan om Europas förhållande till Kina. Det är inte utan att man undrar hur hennes regeringstid hade tett sig om Schröder inte hade genomfört sina Agenda-­reformer. Förmodligen hade de nu så opassande öknamen ”Järnkanslern” och ”Tysklands Thatcher” varit mer träffande då.

Oavsett motiven uppfattades Merkels krishantering på ett helt annat sätt i hemlandet än i utlandet. Den 6 februari 2013 grundade en grupp nyliberala ekonomer partiet Alternative für Deutschland i protest mot vad de uppfattade som regeringens bortskänkning av tyska skattemedel till sydeuropéer. Mindre än tre år senare hade partiet ömsat skinn och ställt sig i bräschen för motståndet mot det som blev kanslerns sista stora kris.

När bilderna på desperata flyktingfamiljer på den överfulla centralstationen Keleti i Budapest kablades ut över världen den 5 september 2015 hade de flesta EU-länder längs det som nu var känt som Balkanrutten stängt sina gränser, i strid med Schengenavtalet. Det faktum att Merkel av humanitära skäl valde att inte göra det och därmed ge grönt ljus åt de hundratusentals flyktingarna att ta sig till Tyskland brukar i dag felaktigt beskrivas som att hon öppnade gränsen. I vilket fall sattes Dublinförordningen ur spel och migranterna kunde ta sig direkt till Nordeuropa utan att skickas tillbaka till det första ankomstlandet. Totalt passerade 890 000 flyktingar den tyska gränsen innan den till slut stängdes.

Känslan av kontrollförlust över de egna territorialgränserna och de sexuella övergreppen i Köln under nyårsnatten 2016 gjorde att Merkel nu fick allt hårdare kritik från de egna leden. Samtidigt översköljdes hon av applåder från partier som De gröna. I det sammanhanget var det lätt glömt att kanslern på en partikongress 2010 hade deklarerat att ”multikulti” inte fungerar, och så sent som sommaren 2015 förklarade för en gråtande palestinsk invandrarflicka i tv att alla som behöver inte kan komma till Tyskland.

Tillsammans med kappvändningen i kärnkraftsfrågan efter Fukushima-katastrofen 2011 har flyktingkrisens ”Willkommenskultur” kommit att bli symbol för det som de interna kritikerna ser som ”socialdemokratiseringen” av CDU under Merkel. Detta trots att den gröna energiomställningen har saktats ned under hennes sista år och avtalen med Turkiet, Marocko och Libyen om att inte släppa migranter över gränserna till Europa i utbyte mot pengar står i bjärt kontrast till den tidigare solidariteten.

För Thomas Biebricher innebar Merkel-eran fortsättningen på den uttömning av konservatismens ideologiska innehåll som pågått sedan 1980-talet.

– För den konservativa rörelsen har det i bästa fall varit en ambivalent era. Många positioner som förknippas med konservatism har övergetts. Det var inte Merkels vilja, men hon gjorde ingenting för att förhindra det heller. Och hon har inte utvecklat några nya konservativa idéer. Det enda som kommer i närheten av en konservativ kärnövertygelse är Schwarze Null (principen om en balanserad statsbudget, reds. anm.).

En möjlig tolkning av fenomenet Angela Merkel är den som hennes närmaste gör. Enligt Kornelius beskriver en som står kanslern nära henne som ”den perfekta postpolitiska politikern”. På många sätt gäller den gamle social­demokratiske kanslern Helmut Schmidts devis om att ”den som har visioner bör gå till optikern” mer för Angela Merkel än för någon annan tysk politiker i modern tid. Det är svårt att tänka sig en mer teknokratiskt lagd ledare. I en era byggd på nyliberal konsensus och ett grundlagsfäst inskränkande av den demokratiska politiken är det en dygd att kunna anpassa sig efter omständigheterna och inte nedtyngas av vidlyftiga visioner. ”Postpolitik betyder att inte vilja slå fast något, att följa med strömmen, att ha få eller åtminstone inte alltför starka övertygelser, att förbli flexibel och vänta in det rätta ögonblicket”, skriver Kornelius. I det sammanhanget framstår Merkels excellerande i ”asymmetrisk demobilisering”, det vill säga hennes förmåga att överta just den valfråga som gynnar oppositionen mest, som genialisk.

Samtidigt kan just denna de små stegens reaktiva politik också ses som ett uttryck för just konservativ ideologi, enligt Thomas Biebricher.

– Det enda som har hållit CDU vid liv är sättet de har fört politik på. Det är Merkels stil att långsamt bryta ned problem som uppstår. På ett sätt är det ett konservativt sätt att föra politik på, utan några stora visionära projekt. Så på ett procedurmässigt sätt var hon konservativ, men innehållsmässigt inte särskilt.

För CDU kan Merkel alltså både ses som en välsignelse och en förbannelse. Hon har mot alla odds hållit partiet vid makten längre än Helmut Kohl gjorde. Samtidigt har CDU förlorat mycket av sin identitet. Ett tecken på Merkels enorma betydelse för tysk politik är det kaos som nu råder i det vanligen så ordnade landet. Socialdemokraterna hämtade sig aldrig från Schröders reformer och har därefter regerats sönder av Merkel. I opinionsmätningarna är de en skugga av sitt forna jag, även när det går relativt bra. Samtidigt har De gröna nu framträtt som ett borgerligt regeringsparti i egen rätt, medan AfD lockar CDU-väljare som är trötta på ”merkelismen”. Ett mått på hur betydelsefull Merkels person har varit och hur långt hon har drivit sitt parti från dess ursprungliga ståndpunkter är hur svårt efterträdaren Armin Laschet hittills har haft i valrörelsen.

Internationellt har Tyskland intagit en mycket mer hegemonisk roll än tidigare. Den regressiva moderniseringen har tillfälligt satts på paus och tyska arbetare har det i dag paradoxalt nog bättre ställt än före hennes tillträde. Grekiska arbetare har det inte. För en visionslös politiker har hon fått förvånansvärt mycket uträttat. Inget kommer vara sig likt när hon lämnar scenen.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)