Det bubblar i IF Metall – ett av Sveriges största fackförbund, som fostrade Stefan Löfven och har en stark position i LO. Under hösten har arbetsplatsklubbar på gruvorna i Malmberget, Svappavaara och Kiruna antagit motioner som begär mer än dubbelt så stora löneökningar som de 4,4 procent som förbundsledningen har föreslagit.
Motiveringen är framför allt den höga inflationen. Men företrädare som 24-åriga socialdemokraten Waldemar Tapojärvi har också kopplat sina krav till industriföretagens fortsatt höga vinstmarginaler och jämfört Sverige med Tyskland, där industrifacket IG Metall har krävt betydligt högre löneökningar.
Nu tar 28-åriga Karlstadbon Andreas Köhler nästa steg. Tillsammans med kollegor i IF Metalls avdelning 14, och partivänner i Kommunistiska partiet, har han lanserat en namninsamling inför fackets kongress. Den inleds 28 november i Göteborg, och tills dess vill Köhler samla tillräckligt många underskrifter för att övertyga kongressdelegaterna att ta upp en helt ny fråga: att skrota Industriavtalet, som sätter ”märket” för andra förbund och indirekt styr hur löneförhandlingarna går till i hela Sverige. Avtalet har länge fått kritik från andra LO-förbund som Byggnads och Transport, och då beskrivits som ett sätt att hålla nere fackens lönekrav.
Än så länge har namninsamlingen fått knappt 100 underskrifter. Men det är ovanligt att frågan alls lyfts inom IF Metall, som är en av Industriavtalets viktigaste undertecknare. Andreas Köhler säger att initiativet var en spontan reaktion på hur avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä beskrivit den kommande avtalsrörelsen.
– Han gick ut i näringslivets tidning Dagens Industri och sade att han inte kommer arbeta för att kompensera för inflationen, med hänvisning till den här löneinflationsspiralen. Jag och mina kollegor anser att det är fel. Vi som arbetar inom industrin får ökade levnadskostnader. Räntor, hyreshöjningar efter årsskiftet, matpriserna.
IF Metall och andra fackförbundsledningars anser att det inte går att kompensera för inflationen, eftersom det skulle sätta i gång en löneinflationsspiral likt under 1970- och 80-talen (se faktaruta). Industriavtalet – som slöts under 1990-talets ekonomiska liberaliseringsvåg – slår fast att löneökningar ska vara baserade på företagens konkurrenskraft och utgå ifrån att Riksbanken når sitt inflationsmål på två procent. Något som den nu alltså inte gör.
Enligt Andreas Köhler gör den nuvarande situationen att hans förbund, och hela fackföreningsrörelsen, måste tänka om. Om frågan ska tas upp på IF Metalls kongress måste två tredjedelar av delegaterna kräva det öppet. Än så länge har ingen av dem lovat att göra det.
Finns det inte en poäng i att konkurrenskraften avgör löneökningarna, så att företagen fortsätter vara lönsamma och jobben är kvar?
–Våra svenska löner kan inte mäta sig med en rumänsk arbetares lön. Den är billigare. Vi har sett det historiskt, det har varit en avindustrialisering i Sverige eftersom man hittat billigare arbetskraft i andra länder. Så jag anser inte att det finns någon bäring i det argumentet.
Men är inte risken, att ännu mer jobb flyttas utomlands om löneökningarna blir högre?
– Ja, men då visar ju företagen att det är det enda de bryr sig om, att det inte handlar om kvalitet utan bara om att göra pengar.
Industriavtalet anses kunna hjälpa fackförbund som har mindre styrka än exempelvis IF Metall, eftersom det finns en allmänt rådande norm att hela arbetsmarknaden ska följa ”märket” – den löneökning som industrin har. Hur ska det lösas om avtalet sägs upp?
– If Metall ska inte bestämma vilken lönebildning undersköterskor och byggnadsarbetare har. Olika yrkesgrupper får kämpa utifrån sina egna förutsättningar. Alla ingår i LO, och man kan sympatistrejka inom LO. Man får skapa en sådan större gemenskap, säger Köhler och fortsätter:
– Just nu fungerar Industriavtalet som en ett sätt att kedja fast oss, istället för att förbunden själva ska kämpa till sig saker. Varje gång det är avtalsrörelse lägger vissa fack fram helt andra idéer, som sedan inte blir av.
Om man rev upp Industriavtalet skulle det antagligen innebära fler strejker. Är du redo för det?
– Ja. Och IF Metall är redo för det. De har en skitstor strejkkassa. Om de bara fick mer kampvilja skulle de kunna få Wallenberg och kompani på knä. Det kostar inte så mycket för dem att påverka produktionen.
Allting pekar på att Köhlers förslag inte kommer tas upp på kongressen. Men han och ett par kollegor kommer resa till Göteborg och demonstrera utanför mässhallen, och fortsätta använda de lokala fackklubbarnas högre lönekrav för att sätta press på förbundsledningen under den kommande avtalsrörelsen.
Är detta början på en större kampanj för att förändra IF Metall?
– Jag utesluter ingenting. Det är liten spridning hittills, men det finns nog många i Norrland som definitivt vill påverka riktningen. Man skulle vilja se en förändring.
Flamman söker Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall.
Nedåtgående spiral?
Den så kallade löneinflationsspiralen är ett avgörande tankegods i svensk fackföreningsrörelse.
Idén går ut på att fackförbundens löneökningskrav skapar inflation, som facken sedan försöker "vinna" mot genom att fortsätta kräva ännu högre löneökningar, som sedan driver ytterligare inflation.
Begreppet blev populärt under 1970-talets oljechock, som satte igång en skenande inflation och en efterföljande facklig jakt på kompensation. I den pågående debatten om svenska fackförbunds lönekrav säger ofta fackföreningsledare att de vill undvika en sådan spiral, och att de därför inte kan kräva löneökningar matchar inflationen.
Kritiker menar idén bygger på en bild av 70- och 80-talets inflation som är kraftigt förenklad, och pekar på att Sverige sedan dess haft högre löneökningar än inflation utan att det dragit igång en spiral.
